I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Vårt föräldraskap provocerar (och andras råd provocerar mig)

Fri amnong, att svara på barnets minsta signal, att försöka tillgodose varje behov så fort vi får en föraning…

Vi tror att vi skapar ett tryggt barn genom att vara nära och ha i famnen, att vid minsta pip finnas där. Att han ska få amma så fort det börjar slickas med tungan, inte vänta tills han börjar skrika. Detta provocerar, speciellt den äldre generationen runtomkring mig. Min mamma slänger ur sig kommentarer som att ”nej, inte kan han vara hungrig igen…” och ”Du måste vara rädd om dig, kan inte amma hela nätterna. Tänk på dig själv.”. Pappa säger att jag ska låta T vara mer hos sin pappa när han är arg och ledsen, det gör inger om han skriker där. Han är i en trygg o kärleksfull famn. Försöker förklara att jag gärna har honom hos mig eftersom det oftast går att trösta honom då, så att han slipper skrika. Och dessutom skriker han kanske för att han inte riktigt känner sig helt trygg? Hade varit en sak om han skrek och det inte gick att trösta, då skulle jag behöva avlastning, men nu när han blir nöjd hos mig är det det ända rätta. Jag tror dessutom att han blir tryggare med mannen genom att mannen hjälper honom att få det han vill ha, dvs mig.

Det provocerar också att jag inte vill lämna ifrån mig min bebis för att få vila/städa/fixa. En liten stund skadar det inte att få avlösning menar folk omkring. vi vill inte lämna bort vår son förrän han är tryggt anknuten till de vi lämnar honom till menar vi, och en trygg anknytning tar tid att skapa. Vi håller fortfarande på med vår.

Att min bebis inte ska skrika i någon annans famn provocerar. Att jag går och tar min bebis om han inte verkar nöjd. Min bebis ska tröstas av mig, eller sin far och ska absolut inte vara ledsen hos någon annan just nu. Punkt slut.

Och så har vi detta med samsovning, att T sover på mig/oss och att han får somna vid bröstet. Enligt BVC-tanten är det tydligen väldigt viktigt att vi börjar tänka på att inte ha det så. Och detta sades vid sjuveckorsbesöket. Jag dog lite, tappade förtroendet helt. Min bebis ska utifrån sona behov få sova där han behöver, och äta när han vill. Det tror jag att han mår bäst av. Inte att jag börjar lägga honom gråtandes i egen säng för att han ska lära sig att sova där. Nej, det tror jag inte på. Så länge jag, och mannen, mår bra och klarar av att följa Theodors behov är det de som ska få styra.

Jag sätter barnets behov framför mina egna, det är det som provocerar, och skrämmer. Mamma o pappa är rädda att jag ska bränna ut mig, och BVC att bebis inte ska vara tillräckligt självständig… Tillräckligt självständig för vad är frågan? För att jag ska få sova?

Jag inser dock att det kan komma en dag då kroppen säger ifrån, då min sömn inte kan åsidosättas, eller då mitt humör brister helt totalt. Då får hi börja kolla på alternativ. Nattamning kanske inte fungerar då. Kanske behöver vi lämna bort tidigare än vi tänkt för att få tid ihop som par? Ingen vet vad framtiden kommer att innebära. Men min nutid upptas av bebis behov och att leva utefter dem. Och tydligen att försvara vårt val. Det stör mig. Så otroligt mycket. Men men, sånt är livet.

2 reaktioner på ”Vårt föräldraskap provocerar (och andras råd provocerar mig)

  1. Jag tycker att du är klok. Vi gjorde på ett liknande sätt när lillkillen var mindre och nu när han är 4 månader har liksom allt det folk varit ”rädda” för börjat lösa sig av sig själv. Jag tror att du kommer att få ett tryggt barn!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sju + 8 =