I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Vecka 22 och 23

Magen växer och nu vågar människor runt omkring fråga om det är så att jag är gravid. Äntligen. Det är så roligt att få höra gratulationer.

Och så har mannen äntligen fått känna Pytt sparka. Vi låg i soffan, sked som vi brukar… Och så kände jag puff,puff. V tittade frågande på mig och jag nickade och log. Och några sekunder senare så buffade det igen, och vi brast i skratt och pussades. Så sedan i förrgår har jag oftast en hand på min mage om vi ligger i soffan eller sängen. Så mysigt att vi kan dela den upplevelsen nu. Och det är faktiskt lite beroendeframkallande att känna rörelserna, så jag förstår honom.

Idag har det sparkat så mycket att det syns utanpå magen… Lillen, så stark trots sin lilla storlek.

Jag är fortfarande riktigt trött, och dessa två senaste veckorna har varit otroligt jobbiga. Tror att det har mycket med den ökade arbetsbelastningen på jobbet, och att jag som sagt sover som en kratta.

Läsning på egen risk, äckelmagade varnas. För övrigt har jag börjat blöda näsblod lite till och från. Idag verkligen rann det, och sen slutade det med att det kom en stor blodig slemmig klump. Blev lite orolig först, men eftersom det slutade känns det ändå som om det inte är någon fara. Men äckligt var det hur som helst. Usch och fy. Nu är jag i alla fall inte tät i näsan längre. Alltid något!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− ett = 5