I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Vecka 27

Veckorna tickar på. Vi har gått över halvtid och det känns underbart bra.

Pytts hår börjar växa denna veckan, och han mäts nu från huvud till tår istället för till stjärt. Väger ungefär lika mycket som en liter mjölk.

Jag känner honom tydligt nu, flera gånger om dagen. Men främst om kvällarna då han bufflar runt som en tok där inne. Eftersom jag går och står hela dagarna på jobbet tror jag att han sover mycket dagtid, och är en liten nattuggla som sin mor. För jag kan vakna mitt i natten av att han buffar. Jag kan lokalisera hans huvud och kan utifrån det gissa mig till hur i magen han ligger. Det känns helt galet att det går att känna. En kväll och natt gick jag runt och var konstant illamående, trodde att jag skulle bli magsjuk. Men då var det bara Pytt som stod med huvudet rätt upp mot magmunnen och vägrade flytta sig. Ibland känner jag också hur han borrar ner huvudet som om han vore på väg ut. Ingen vidare trevlig känsla, så kan bara tänka mig vad jag har att vänta ju större han blir…

Jag har börjat bli extra trött av jobbet, och börjar bli trött i kroppen, främst ryggen. Känner ibland hur det sticker till i rumpan om jag går för fort eller anstränger mig. Får även hållkänsla vid dessa tillfällen. Så nu gäller det att gå långsamt och inte skynda, vilket jag har ruskigt svårt för.
Jag har börjat vakna om nätterna med kramp i vaderna. Fick tipset stödstrumpor av barnmorskan och har testat detta en natt, med positivt resultat. Inget uppvak på grund av kramp.
Magen växer mer och mer och jag ser på naveln att den kommer att ploppa upp endera dagen. Använder bara gravidbyxor nu, tycker att det är ruskigt obekvämt när kläder sitter åt om magen. Men nu syns magen i alla fall så mycket att folk har börjat våga fråga mig om jag är gravid. Eller ja, föräldrarna på jobbet då. Några andra okända människor träffar jag inte nu. Känner mig rätt osocial och tycker att det är skönt att mest umgås med de jag känner.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


sex × 6 =