Svaret på livet, universum och allting

Inlägg under ‘ptsd’

Maj

Konstig start på denna vecka

Skrivet av MariaTheres den 04/5/11 - 9:36

Starten på veckan har varit både konstig och lite jobbig. Det jag skrev om förut, delar av min historia, har såklart fått mig att fundera mycket. Det var också meningen, att få ut det och om möjligt kunna se på det som det är. Jag var medveten om att det kunde få negativa konsekvenser vilket det också har. Förhoppningsvis kan de vändas till positiva i slutändan. Det är jobbig i alla fall och fyller på hela allt-är-mitt-fel-tänket. Jag måste lära mig handskas med dessa känslor och tankar men är långt ifrån att göra det på ett sätt som inte gör mig nedstämd. Jag låg och tänkte på detta igår kväll och somnade kanske först vid 02 någonting. Inte bra. Men jag har precis börjat med allting och det är fortfarande mycket förvirrande.

Jag har också stött på en av de mest bittra personer jag någonsin varit i kontakt med. Det gäller hela bakgrundsgrejen. För att ta det från början var det så att jag letade efter ett fint mönster till min bloggbakgrund. Jag hittade inte så mycket då, detta var när jag hade startat bloggen för övrigt, förutom ett blommönster på en mycket b-ig sida som tog upp tapetmönster. Bilden var inte skyddad och det stod inget namn eller någon mail till den som hade gjort det. Jag trodde att jag hade sparat adressen någonstans, kanske är den på den andra datorn? Vi får hem den i juni eftersom den har varit på lagning. Hur som helst var den bilden vit och gråaktig och ganska pixlig. Jag frågade min sambo om det gick att göra om färgerna och jämna ut linjerna som var lite kantiga. Det skulle nog gå sa han och gjorde några olika varianter i InDesign tror jag. Jag använde en av dessa bakgrunder ganska länge men har varit trött på den ett tag nu och ville alltså byta. Jag satt och kollade runt på olika sidor och hittade sen samma bakgrund på en annan sida med antingen lika eller väldigt snarlik färgläggning. Jaha? Vad är det här tänkte jag. Det var fel av mig att anklaga den här tjejen för att ha tagit bilderna och det har jag erkänt. Tyvärr gjorde jag det. Eftersom hon har äganderätt på bilderna kan jag inte säga så mycket mer om det. Och ärligt talat bryr jag mig inte heller om just den delen längre. Jag bad om ursäkt och förklarade hur det hela hade uppstått, varför jag hade anklagat henne för att ta bilderna. Det dög inte utan allt var bara halvdant. Men ska man sitta och hitta på någon annan förklaring då bara för att det ska låta bättre? Det är inte riktigt min grej. Hon anklagade mig för förtal och bad mig att ta bort det inlägg jag hade skrivit om det vilket jag också gjorde. Det hon inte verkade förstå var att hon gjorde precis samma sak fast ännu värre. Jag blev kallad en hel drös saker på hennes blogg och sa då att hon sysslar med precis samma sak. Hon lovade att ta bort sitt inlägg också eftersom jag hade tagit bort mitt men det har inte hänt. Det är kvar. Hon har tagit bort mitt namn dock. Så, bitter och håller inte vad hon lovar. Förresten så körde hon med någon slags härskartaktik i vår mailkonversation som var så genomskinlig att det bara blev skrattretande och lite roande. Typ “lilla du, du förstår ingenting” “jag har gjort mer än du förtjänar” och så vidare. Jag tror jag har förklarat hur allting gick till en fyra-fem gånger men det går ändå inte fram. Jo just det, jag skulle vara patetisk om jag skrev om det också. Återigen någon slags härskarteknik. Jag måste väl få säga som det var? Jag gjorde sen ett sista försök att hitta den där sidan som jag hittat bilden på från början men det var lönlöst. Dock hittade jag en annan blogg med en annan tjej som påstått sig ha gjort mönstret. Det var en riktigt ful bild, nästan lika som den jag hittade. Jag har bett henne om ursäkt, erkänt mitt misstag och kommer verkligen inte ta en bild igen. Även om det inte står varken namn eller finns copyright. Så en enda röra kan man kalla detta för eller hur?

En annan grej som hände i början på veckan var att jag fick ett mail från en tjej som jag gick i högstadiet med. Jag visste inte alls hur jag skulle ställa mig till det först. Det blev en enda röra det också. Jag lägger in det så kan ni bedöma själva. Det visar i alla fall att det kan komma någonting ur att man är öppen och försöker ta sig vidare:

“Hej Theres!

Jag vet inte om du minns mig men jag minns dig. Vi gick i högstadiet tillsammans innan du flyttade till Falun.

Jag har funderat på att skriva till dig i ungefär ett år men vet fortfarande inte riktigt varför jag skriver detta mail, och om det är rätt. Meningen är inte att göra din tillfriskning och bearbetning av allt du varit med om svårare, absolut inte! Jag är inte så uppblåst att jag kan hoppas att ett mail från mig kan göra något lättare, jag hoppas bara att det inte blir svårare!

Det jag vill är att BE OM URSÄKT! Jag vill säga förlåt för allt jag gjorde och inte gjorde under den tid vi gick i skolan tillsammans. Jag förstod det inte då och jag förstår fortfarande inte varför det blev just du som blev mobbad, varför det blev just du som råkade ut för alla dessa omänskliga saker. Du är otroligt vacker, vackrare än de flesta, jag minns dig inte som konstig eller avvikande förutom att du av någon outgrundlig anledning blivit utvald av dessa idioter. Jag kan inte minnas jag gjorde något direkt mot dig, och jag hoppas innerligt att mitt minne stämmer, men jag gjorde inget för att stoppa mobbningen heller. Just då var jag så lättad över att det inte var jag, att inte jag fick uthärda allt det du fick utstå. Jag kompromissade med mina egna principer och åsikter för att själv slippa hamna i skottlinjen. Jag vet inte vad jag kunnat gjort då, men jag önskar att jag gjort NÅGOT!

När jag sen nu läst om ditt tragiska öde utanför skolan så blir jag ännu mer förbannad på mig själv och alla de andra som utsatt dig för allt jobbigt i skolan. Någonstans borde du fått vara ifred men inte ens i skolan fick du det. I skolan minns jag bara ett rykte om vad du varit med om, du berättar i din blogg om hur ni berättade om det du blivit utsatt för av din farfar för din klass, men efter att du flyttat så var det som att ingen riktigt trodde på det. Det blev ett rykte bara och jag tror att anledningen till det är att ingen av alla oss som utsatte dig för allt det hemska i skolan klarade inte av att veta att vi gjort en sårad person ännu mer illa, en person som varit med om mer än vi någonsin kunnat drömma om förtjänar inte ännu ett helvete som vi tvingade dig att utstå.

Jag vet som sagt inte varför jag skriver detta, om det är för att lätta mitt dåliga samvete eller om det är för att du kanske, eventuellt men troligtvis inte kan bli lite hjälpt i ditt tillfrisknande. Troligen är det en blandning av båda delar, men det enda jag verkligen hoppas är att jag inte gör det svårare för dig nu.

Jag är så otroligt imponerad av dig, av ditt mod att visa svaghet och sårbarhet, av din ärlighet och din vilja att ta dig vidare i livet. Du om någon förtjänar en underbar sambo och en fantastisk dotter och det gläder mig att se att du trots alla motgångar tar dig framåt och uppåt sakta men säkert. Jag tycker att det är fantastiskt att du vågar gå ut med din berättelse på bloggen och jag tror att du kommer kunna hjälpa många genom din ärlighet. Som jag skrev om din berättelse om allt det jobbiga efter förlossningen så inspirerar du med att våga, du har inspirerat mig och det är nog därför jag vågar skriva detta nu.

Förlåt för allt jag gjorde, för allt jag kunde ha gjort men inte gjorde! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan gå vidare sakta men säkert tillsammans med din familj!”

Det som är så sorgligt är att det här bekräftar allt jag har trott. Ingen gjorde någonting för att ingen ville hamna i den situationen som jag var i. Ännu mer sorgligt är att det hade nog inte blivit så, i alla fall inte om några fler hade sagt till. Det finns alltid saker man kan göra. Det skulle kanske ha räckt att prata med någon på skolan, lärare, kurator, skolsköterska eller någon annan personal. Bäst hade nog varit med rektorn. Det var tre personer som var värst. Hade tre andra i min klass och parallellklass sagt till, stått på min sida mot de andra, så tror jag att det hade räckt. Det hade inte varit svårt. Ändå gjorde ingen någonting. Jag kan fortfarande inte riktigt ta ställning till allt det här..

Det har blivit mycket denna vecka. Jag hoppas bara att resten av veckan kommer bli bättre. På lördag är det dags för mammabloggalan och jag hoppas att jag kommer kunna släppa allt det här då och bara ha roligt. Förhoppningsvis gör jag det och jag har ju världens bästa sällskap med mig, mina vänner Emma och Sandra.

Tack och lov att jag har min familj och denna lilla solstråle!

P1060670

Publicerad i Allmänt, Blogg, Familj, Mammabloggalan 2011, ptsd, ♥ Signe ♥ | 2 kommentarer

Maj

Gårdagens flashbacks

Skrivet av MariaTheres den 02/5/11 - 9:40

Det är riktigt skönt att kunna skriva mer öppet om det här!

Igår när jag skulle öppna balkongdörren åkte extralåset på, dörren gick såklart inte att öppna och bara av en sekunds oförståelse till varför dörren är trög kommer ångesten. Jag känner mig instängd och börjar “stänga av”. Förut hade jag bara tänkt hur “störd” jag är men nu har jag ju fått en förklaring. Det tog ett tag innan det gick över men inte längre än en halvtimme i alla fall.

Den andra kom på kvällen när vi tittade på Pensionärsjävlar. Det låter så himla löjligt att det är så små saker som sätter igång det att det nästan känns pinsamt att skriva om. Hur som helst ger det kanske en bättre bild..? Det var i alla fall när en gubbe satt och kittlade en annan gubbe och sen tänkte kittla en annan tjej. Så var den kvällen präglad av ångest och illamående som inte försvann förens någon gång under natten. Dock drömde jag hemska mardrömmar i natt så förmodligen berodde det på det. Ni som har läst de tidigare inläggen förstår säkert kopplingen.

Jag hoppas verkligen att det inte blir någonting sånt idag!

Publicerad i ptsd | 3 kommentarer

April

Vad övergrepp kan göra med en människa.

Skrivet av MariaTheres den 30/4/11 - 9:32

Det här är min, och bara min, berättelse. Jag delar med mig av den som ett steg i min bearbetnings- och tillfriskningsprocess.

Ursprungligen skrivet 28/4 2011.

Känsliga personer bör inte läsa denna text.

Tänk dig att du är 5-6 år gammal (eller strunta i det om du inte vill). Du sitter i din farfars knä. Han leker med dig men leken gör ont. Han kittlar dig men det kittlas inte. Det är vad han säger att han gör men i själva verket gör han någonting helt annat. Du är för liten för att förstå. Du tycker att det känns obehagligt. Dessa “lekar” har kommit smygande. De började som riktiga lekar, roliga lekar, men har kanske under några år blivit någonting annat, någonting hemskt. Det har blivit normalt för du har kanske inte ens märkt när de ändrade karaktär. Eftersom vuxna nästan alltid är med under “lekarna”, mamma, pappa eller farmor, tänker eller känner du att det inte kan vara farligt. Det har blivit normalt men det känns inte naturligt. Du är dock för liten för att förstå, för liten för att ens tänka med begrepp som naturligt eller normalt. Det är kanske bara en känsla som du har men som du inte kan beskriva. Du har växt upp så och vet inte så mycket annat, förutom att det gör ont. Det gör ont i kroppen och det gör ont i själen.

Detta hände mig. Samtidigt i lekis blev jag retad, vet inte om jag kan kalla det mobbad. Jag hade i alla fall fortfarande mina kompisar som stod på min sida och retade/mobbade tillbaka. Jag var ännu inte ensam. När jag sen skulle börja ettan hade vi flyttat till ett annat, mycket mindre ställe. Här blev jag retad med en gång. Jag pratade konstigt, hade glasögon, konstiga kläder och använde en konstig ryggsäck som jag var mycket stolt över själv, ja i sisådär en vecka kanske. Under låg- och mellanstadietiden försiggick mest en mobbning i form av utfrysning och namnkallning. Pojkarna höll på med helt andra saker ibland. De jagade mig för att trycka upp mig mot en vägg och försöka känna på bröst som ännu inte fanns där, men det är ju bara pojkars sätt fick jag höra. Det var inte trevliga saker jag blev kallad för och det var inga trevliga barn eller vuxna på den skolan. Jag var hemma en del, hade ont i magen och fejkade feber genom att hålla termometern under lampan eller i varmt vatten, vad som helst för att slippa gå iväg till helvetet.

Jag kunde inte säga någonting. De vuxna var med precis som under farfars “lekar” och jag tänkte att det helt enkelt var så det var. En del människor har inte samma värde som andra. Jag var inte värd att få delta i de andra barnens gemenskap. Jag försökte hålla mig för mig själv och tyckte att det var skönt när ingen lade märke till mig på riktigt. När de bara låtsades att inte lägga märke till mig var det en helt annan sak. Samtidigt pågick förstås farfars övergrepp varje gång vi hälsade på dem och varje gång de hälsade på oss. De ökade i kraft ju äldre jag blev men ingen såg, ingen hörde, ingen förstod.

I högstadiet började helvetet på riktigt. Det jag trodde hade varit hemskt och jobbigt innan var ingenting mot nu. Farfar fortsatte att “kittlas” längsmed benen och in mot underlivet allt hårdare. Det kittlades ingenting. Det gjorde ont och jag fick ibland blåmärken, men det får ju barn så lätt ändå. Han “kittlade” även på bröstkorgen och när jag började få riktiga bröst gjorde detta outhärdligt ont. Men tillbaka till högstadiet. Det var tre jävlar som var värst. Jonas, Per och Anders hette dem. Ja min farfar heter Ernst förresten, det får vara nog med att skydda andra nu. Hur som helst började mobbningen där också med fortsatt utfrysning. Efter ett tag fick jag fler och fler namn men jag var van med det. Jag brydde mig inte så mycket. Därför var det väl inte så roligt längre, de måste hitta på någonting mer. Jag vet inte hur allting började men att bli inlåst på toaletten var till exempel inte någonting som tillhörde ovanligheterna. Min så kallade bästa kompis kunde sitta och hacka mig i armen med en penna tills det började blöda. Detta skedde under lektioner men ingen vuxen brydde sig, eller orkade inte bry sig. Samma “vän” slet en gång av en fingernagel men jag kommer inte ihåg hur det gick till, det är förträngt, långt inne i hjärnan någonstans ligger det förvarat. Jag blev knuffad, ibland ner för trappor, fick saker slängda efter mig. Ja, jag tror att bilden är ganska klar. Jag levde i terror men ingen brydde sig, det blev dessutom min vardag så jag vet inte riktigt hur mycket jag brydde mig heller. Jag var väl inte värd mer.

I takt med att jag blev äldre ökade som sagt övergreppen både i styrka och frekvens. Jag antar att min farfar insåg att jag snart skulle förstå att detta faktiskt var fel och därför började han hota mig. Om jag sa någonting skulle han inte bara döda mig utan också mamma. Jag var liten och ofantligt rädd för denna man som jag ändå hade lärt mig älska på något sätt. Det var förvirrande. Jag förstod ingenting och blev bara ännu mer introvert än tidigare. Alla tyckte att jag var så lugn. Jag kommer ihåg att många vuxna sa det som någonting positivt. Att jag var lugn och kanske koncentrerade mig på skolan, vad vet jag? Jag var faktiskt bra i skolan under den här tiden konstigt nog..

Vid 14 års ålder tog allt en vändning. Då fick det vara nog. Jag berättade och allt vändes upp och ner. Den här tiden är ännu mer suddig än vad min tidigare barndom är. Jag berättade på kvällen, dagen innan de skulle åka hem till mamma. Hon blev arg och sa att han är en hemsk människa och att hon alltid hade tyckt det. Kanske inte precis så men någonting liknande. Det märktes att hon inte var förvånad. Jag eller mamma sa ingenting då. Jag vet inte vad jag gjorde, förmodligen satt jag och gömde mig i mitt rum och hade panik, ville absolut inte berätta när de var kvar. Jag/vi skulle uppträda normalt. Jag skulle ändå krama min farmor och farfar hejdå och ytterligare en gång låta honom klämma på min rumpa, precis som han hade gjort varje gång så länge jag kan komma ihåg. Var det ingen som såg brukade han försöka föra in handen mellan benen. Efteråt funderar jag mycket på detta, vart var det lilla barnets (min) vilja och behov med i bilden? Det jag vet var att mamma sa att jag inte skulle ha tighta kläder på mig. När de hade åkt skulle vi berätta för pappa. Mamma började och jag kommer inte alls ihåg vad jag sa. Jag ville inte göra någon ledsen. Jag ville skydda alla, precis som jag alltid hade gjort. Efter att vi hade sagt någonting, vad det nu var, satt pappa tyst i sin fåtölj och sa nog inte så mycket på ett långt tag. Jag vet att han sa att han skulle hämta yxan och åka och hugga huvudet av honom. Han ringde för att prata med honom, jag vet dock inte när eller om det var i direkt samband med den här dagen, men då sa farfar att han hade gjort saker på grund av röster som han hade i sitt huvud som sa åt honom att han skulle göra så. Ett erkännande alltså.

Efter fick jag berätta för skolsköterskan om vad som hade hänt. Jag har för mig att det var så att hon skulle kunna anmäla detta men jag kommer inte riktigt ihåg. En utredning drogs igång med mindre trevliga polisförhör. Det var en äldre man som intervjuade mig och ville att jag skulle visa på “kissan” (eller någonting liknande) hur farfar hade gjort. Jag var 14 år och satt helt utlämnad med en polis. Det var alltså inte en bra situation, speciellt inte med tanke på att även min farfar var polis så varför skulle jag ha något förtroende för honom? Bevisningen var tillräckligt stark för att en rättegång skulle kunna ske. Den flyttades dock fram och jag tror att vi fick vänta kanske ett år på den. Nu förnekade farfar allting men en granne till oss hade sett hur han tog på mig en gång när hon och hennes man var på väg hem. Hon hade sagt detta till sin man som sa att hon säkert såg fel. Därför sa hon ingenting tidigare. Vem tror att någon, speciellt familj, gör så mot ett barn? Hon var med i rättegången och hennes vittnesmål tillsammans med allt jag hade berättat, eller försökt berätta, ledde till en fällande dom. 50.000 i skadestånd. Det räckte till att köpa en ny soffa och att fly allting ett tag genom en resa med familjen. Den gamla soffan ville jag inte sitta i, det var där de flesta övergrepp hade skett.

I skolan fortsätter mobbningen. Min klassföreståndare föreslår, eller någon föreslår, att jag kanske skulle berätta om det som har hänt och varför jag har varit borta så mycket (jag blev apatisk under perioder). Kanske skulle mobbarna lugna ner sig? Förresten var det inte bara dessa tre killar och min “bästa kompis” som var hemska utan de andra fortsatte med sin utfrysning. På något sätt berättade vi för klassen, jag kommer inte ihåg allt på grund av förträngning, de tre killarna satt och skrattade har jag för mig. Alltså blev det inte bättre alls. Det blev snarare tvärtom. De började kalla mig saker som hade med övergreppen att göra och eftersom vi läste spanska tillsammans var det väldigt roligt att göra om ord som “por favor” till porrfarfar. För mig var det inte riktigt lika roligt… Ingen respekt. Ingen respekt någon endaste gång.

Jag stod inte ut längre. Jag ville bort, fly från minnen och fly från mobbingen. Jag flyttade därför tillbaka till min födelsestad Falun där jag gick klart senare halvan av 9:an. Jag har knappt några minnen alls härifrån. Jag trivdes inte för jag mådde skit hela tiden men jag tror inte att jag var lika utsatt för mobbing. Jag bodde först hos min syster, sedan hon min första pojkvän, sedan själv men det orkade jag inte med på grund av psykiska “problem” och flyttade därför in hos en kompis ett tag. Jag började gymnasiet och mådde sämre än någonsin. Jag fick aldrig någon hjälp, om inte sömntabletter och att rita en teckning hos en psykolog räknas? Jag försökte ta livet av mig men slutade efter ett tag när jag tänkte på hur dåligt alla andra skulle må, att de säkert skulle anklaga sig själva. Min högsta önskan var dock att inte få leva. Jag längtade efter att få någon dödlig sjukdom, cancer önskade jag mest efter och tänkte att om jag verkligen, verkligen vill kanske det kommer. Jag var övertygad om att jag inte skulle leva till 20 års ålder så varför anstränga sig i skolan? Jag orkade helt enkelt inte. Jag var borta väldigt mycket. En stor anledning till det var också alla flashbacks jag fick, både från mobbningen och farfars övergrepp. Det kunde räcka med att stå och prata med en äldre man så var jag tvungen att åka hem och gömma mig. Jag grät och var apatisk om vartannat. Jag gömde mig i min lägenhet. Låg på golvet i mitt eget kiss för jag orkade inte ens gå på toaletten. Jag var rädd. Rädd för allting. Plötsliga rörelser fick mig att hoppa högt. Om det ringde på dörren fick jag panikångest, hämtade en kniv i köket om denne någon som ringde på dörren skulle försöka bryta sig in. Tänk om det var farfar? Han hade ju sagt att han skulle döda mig om jag berättade. Jag såg saker, inbillade mig saker. Jag kunde inte duscha normalt. Jag våga inte blunda så jag stod där med schampo rinnandes ned i ögonen. Det kunde komma någon. Det stod säkert någon bakom draperiet. Jag kunde inte rosta bröd för när brödskivorna hoppade upp höll jag på att få en hjärtattack. Jag kunde inte ha telefonen ikopplad för när det ringde kom samma panikångest.

Jag förstod ingenting. Jag måste vara galen. Fullständigt sinnessjuk var jag för ingen annan som jag kände höll på så här. Jag fortsatte skära mig i handlederna och andra ställen på kroppen för att känna någonting annat, någonting fysiskt men den distraktionen höll bara i sig några minuter, tills det slutade att göra ont. Av samma anledning slog jag hela handen i badrumsspegeln, dunkade huvudet hårt i väggen och gjorde en massa andra saker för att slippa tänka. Det var ett enda kaos i mig, i själen och i kroppen. Jag var övertygad om att jag var galen. Jag ville dö men kunde inte för mina skuld- och pliktkänslor gentemot min familj.

Jag klarade gymnasiet, som genom ett mirakel. Jag hade en lärare som faktiskt såg att jag mådde dåligt. Den första! Och på något sätt kom jag iväg till en psykolog och gick i kbt-behandling. Detta var till för att tänka på ett annat sätt. För mig betydde det då att allt trycktes undan ännu mer. Jag fick i alla fall praktiska råd som att jag skulle hålla i isbitar istället för att skära mig för det gjorde kanske också ont. Det hjälpte inte och kändes bara löjligt men jag lyckades hejda mina impulser att skada mig själv. Jag hade ett syfte för det då men jag vet inte alls nu vad det var. Hur som helst var mina minnen ännu mer förträngda och jag trodde ett tag att jag mådde bra, att jag var botad från min galenskap. Jag började plugga på högskolan vid 19-20 års ålder. Det var få lektioner och det mesta arbetet gjorde man hemma. Det passade mig bra, att slippa vara i skolan och slippa träffa människor. Jag var dock fortfarande lika paranoid och rädd men försökte förtränga, förtränga, förtränga.

Jag mådde egentligen fortfarande skit men fattade inte det. Jag försökte vara normal och umgicks med kompisar, vi festade mycket och nästan alltid drack jag för mycket. Saker kan komma upp när man är full och därför var det bättre att supa sig redlös. Jag började träna varje dag och åt mycket lite. Jag var tvungen att ha kontroll över någonting.

Högskoletiden gick då ändå alltså lite bättre. Jag kunde mycket lättare undvika de situationer som var jobbiga även om jag inte själv fattade att det var det jag gjorde. Utöver träning och mitt behov av att ha kontroll över vad jag åt blev jag också ett riktigt städfreak, ja pedant till och med. Jag diskade allt direkt efter att jag hade ätit och städade varje dag, ibland flera gånger om dagen. Allt skulle vara på sitt ställe och inte en dammtuss fick kika fram. Lister, element och kakelspringor skurades och skrubbades till perfektion. Skolan var det också samma sak med. Jag måste, måste, måste få högst betyg och pluggade väldigt mycket. Det är såklart bra att ha höga betyg men det gick till överdrift, det blev sjukligt istället.

Men sen träffade jag Patrik. Och jag blev kär, så kär som man kan bli tror jag! Jag kommer ihåg att han har sagt att han knappt vågade peta på någonting i min lägenhet eftersom allt var så prydligt. Alla de där kontrollbehoven minskades i alla fall ner efterhand och jag mådde tusen gånger bättre och kände verkligen att det var på riktigt. Vi var tillsammans väldigt mycket och flyttade ganska snabbt ihop. Eftersom jag mådde så bra på det sättet, tillsammans med honom, trodde jag att nu är det i alla fall bra, nu är jag inte galen längre.

Det var under ganska lång tid som allt kändes bra. Bra för mig var att inte ständigt befinna mig i känslomässigt kaos eller känslomässig dvala. Inte förens jag började praktisera på Länsstyrelsen sista terminen började det bli sämre igen. Då kom alla känslor från mobbningen i skolan tillbaka. Jag fick flashbacks hela tiden och mådde piss men förstod inte för allt i världen varför det blev så igen. Jag skulle ju inte vara galen längre, trodde att det var ett avslutat kapitel. Jag var dessutom gravid då och överlycklig över det men kunde inte må bra på grund av praktiken så allt blev väldigt motstridigt. Jag fick en enorm foglossning och blev sjukskriven men jobbade ändå. Jag måste ju göra bra ifrån mig, få högsta betyg, hinna klart innan barnet kommer. Hur skulle det annars bli? Efter att praktiken var avslutad (jag vill inte gå närmare in på allt som hände då) mådde jag bättre igen och det var ungefär en månad kvar till bf. De sista veckorna blev lugnet före nästa storm.

Efter 27 timmar med värkar kom lilla Signe till oss. Jag var så lycklig att jag grät glädjetårar när hon lades upp på mitt bröst och allt det onda försvann! BB-tiden var tyvärr inte så där alldeles underbar som man skulle kunna tro och lite olika komplikationer uppstod med amning och så vidare. Därför trodde jag att det var dessa saker som gjorde mig “galen” (observera kännande) igen. Jag trodde att jag fick en förlossningsdepression men har kommit fram till att så var inte fallet, i alla fall inte enbart så. Allt det gamla, såväl kroppsminnen som “reella” minnen kom över mig. En massa tankar om hur Signes uppväxt skulle bli och hur jag skulle vara som mamma bara rasade över mig samtidigt som det gamla. Jag ville och vill fortfarande inte att hon ska vara med om någonting liknande. Så iväg till bvc-psykolog för jag höll på att gå isär. Hon konstaterade dock ganska snabbt att det här hade med annat att göra. Nejdå sa jag, det där är jag klar med. Jag trodde på riktigt att jag hade bearbetat det men egentligen var det bara förträngt. Jag fick därför ta kontakt med den vuxenpsykiatriska mottagningen här istället och har träffat en mycket bra psykolog. Så nu kan man väl säga att vi är framme ungefär där jag befinner mig nu.

Jag behövde inte gå till henne så många gånger innan hon sa att jag förmodligen lider av kronisk PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, på grund av de två långdragna trauman som jag har varit med om. Hon liknar de känslomässiga konsekvenserna med de som brukar drabba krigsoffer vilket jag tycker är att ta i lite men får nog inse att det är så. Diagnosen är nu fastställd av läkare också och det innebär att det blir lättare att både prata om det och behandla det. Det största för mig med allt det här är att jag har fått höra och kanske börjat inse att jag inte är galen som har känt så här. Det är normala reaktioner på många hemska och onormala situationer. Fortfarande har jag svårt att känna att det är så för jag är ju inte som andra “normala” människor. Men det kommer kanske, hoppas jag.

Idag är jag fortfarande paranoid. Jag tror att saker ska hända och ser ofta hemska scenarior framför mig.. Jag känner mig jagad, förföljd. Jag hatar fortfarande när det plingar på dörren och gillar inte brödrostar. Det låter kanske konstigt men allt som sker plötsligt, både ljud och rörelser, i situationer där jag känner mig utsatt eller osäker framkallar ångest. Personer som påminner om min farfar, vare sig det är till utseende eller beteende ger mig ångest. Jag hinner oftast inte märka det själv utan det kommer blixtsnabbt tillsammans med bilder och “gamla” känslor. Det blir att jag återupplever det på något vis. Helt normalt säger min psykolog, helt vrickat tänker jag.

Att jag inte berättade någonting tidigare berodde som jag skrev förut på att jag inte vill göra någon illa eller göra någon annan som jag bryr mig om ledsen. För jag älskar ju min familj och då är det det sista man vill. Det sitter fortfarande kvar. Jag kan inte säga så jättemycket om vad jag egentligen känner och ofta vet jag inte ens vad det är jag känner. Jag blev en expert på att stänga av mig själv. I farfars knä kopplade jag helt bort mig själv efter ett tag, speciellt när han blev mer och mer hårdhänt. Jag satt där, som ett skal, men fanns liksom inte längre kvar i kroppen. Jag kände ingenting varken fysiskt eller psykiskt. Efteråt kunde jag ha ont men inte medans. Det är också det som har gjort att jag har enorma minnesluckor vilket jag tycker är lite sorgligt. Jag kan stänga av mig själv nu också och det sker per automatik. Därför har jag minnesluckor även efter allt. Det är otroligt mycket av mitt liv som är borta, eller undangömt.

Sen känner jag att jag måste förtydliga att det såklart har varit bra också! Utan min familj hade jag inte klarat mig.

Förutom paranoian och rädslan jag bär med mig har jag oerhört svårt att svika människor. Det kan vara så små saker som att gå och lägga mig när jag är trött men vet att det hade varit trevligt för andra om jag var uppe. Jag har oerhört svårt att lyssna in mina egna behov och min egen vilja. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag har för behov och allt det här har format mig så mycket att jag ofta inte ens vet vem jag är. Jag har stängt av mig själv så länge och mycket att det har blivit så. Det känns fruktansvärt jobbigt men tack vara min underbara sambo och psykolog har jag påbörjat resan mot att lära känna mig själv och kanske komma på vad jag vill, utan att ta hänsyn till alla andra hela tiden. Det kommer förmodligen ta många, många år.. På grund av det har det heller inte varit lätt att skriva dessa inlägg. Någon kanske blir ledsen. Eller jag vet att det kommer bli så.. Men då måste jag fortsätta tiga resten av livet i sådana fall. Det är kanske min tur också att få leva som jag vill? Ja jag vet inte… Bara det känns fruktansvärt svårt att skriva.

Hur som helst har jag nu valt att skriva det här för att jag dels känner att jag aldrig har kunnat få ur mig detta utan att känna att jag måste ursäkta mig själv eller skydda andra. Jag har också ganska ofta fått höra att jag måste sluta älta, sluta att vara så känslig. Men det är inte att älta när jag nu äntligen har börjat kunna prata om det ur mitt eget perspektiv. Jag har ju förträngt det mesta tidigare. Är det att älta? Jag tycker snarare att det är tvärtom. Dels skriver jag om det för att hjälpa andra, få andra att känna sig mindre ensamma för det värsta med allt det här är att jag har känt mig så fruktansvärt ensam. Jag hoppas också att någon kanske tänker till och kanske pratar med sina barn mer om detta. Ingen ska någonsin ha rätt att göra någonting mot en människa som inte känns okej, allra helst mot ett barn. Ett barn är så försvarslöst och vet inte vad som är bäst. Det räcker inte att säga “akta dig för fula gubbar” eller “ta inte emot godis från främlingar”. Den fula gubben eller gumman kan finnas i familjen också.. Men ett barn tänker inte så, ens familj är ens trygghet. Jag tänkte i alla fall inte så. Det blev som sagt normalt, jag trodde att det var så i de flesta familjer. Sen menar jag heller inte att man ska göra sina barn paranoida utan bara lära dem att de själva och andra ska respektera dem. Ingen ska ta den rätten ifrån ett barn.

Jag har inte tagit med allt såklart, det skulle bli för mycket. Det får räcka så här. Och som sagt har det inte bara varit jobbigt och hemskt under min uppväxt. Det har funnits många bra, glada och trevliga stunder. I allt hemskt och jobbigt har det också kommit någonting bra. Jag har träffat Patrik och vi har fått världens mest underbara dotter tillsammans. Kärleken till er är enorm och ni är min drivkraft!

Här finns mer info om ptsd, tyvärr står det mest om den akuta varianten och inte den kroniska:

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/

http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1407

Föreningar som behöver stöd:

http://www.utnyttjad.se/

http://friends.se/blivanskapare/

Publicerad i Hälsa, ptsd | 18 kommentarer
Taggar: apati, depression, kränkning, mobbing, mobbning, posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, sexuella övergrepp, sexuella övergrepp mot barn

April

Skönt

Skrivet av MariaTheres den 29/4/11 - 10:16

Vad skönt det känns att ha skrivit om det här. Nu behöver jag inte låtsas vara glad hela tiden, varken här eller “på riktigt”. Jag är ju inte en sån bloggare som bara tar upp vissa saker. Om bloggen ska ha någon mening vill jag vara mig själv och inte censurera en massa. Självklart skriver jag inte precis allt, på samma sätt som att man inte säger precis allt till någon.Och självklart är jag glad också. Känner att jag måste poängtera det men det förstår man väl?!

Jag tänkte att jag kunde förklara lite om hur det posttraumatiska stressyndromet påverkar just mig, för det är väldigt olika från person till person. Det kan kanske också underlätta lite för både familj och vänner. När jag försöker förklara får jag inte fram så mycket. Det är dessutom inte så ofta som man faktiskt har tid att sitta ner med någon och prata igenom det.

På sidan internetmedicin.se står det så här om PTSD (och nu tar jag med det som passar mig):

Typ av händelse bakom PTSD:

Våld. Fysiskt våld. Angrepp. Svåra hotfulla situationer. Missbrukare och/eller psykotiska personer som hotat eller fysiskt angripit personen. Sexuella övergrepp.
Bevittnande av angrepp mot annan person.
Upplevelser av våld, sexuella övergrepp och smärtupplevelser i barndomen.

Tillstånd som medför ökad risk för PTSD:

Att leva under svår stress. Oförutsägbarhet i tillvaron. Att vara plågad och förföljd, till exempel genom mobbning. Att känna sig sviken och bedragen.
Barndomstrauman, särskilt långvariga.
Social miljö, som ger upphov till skam- och skuldkänslor, självförakt och stigmatisering.

Med tanke på det här är det inte särskilt konstigt att jag har fått PTSD men det är ändå svårt att ta in. Det är ändå skönt att ha fått diagnosen eftersom det förklarar så mycket. Speciellt att jag inte längre behöver se mig själv som en galning med alla mina konstiga (eller normala var de ju men det är svårt att tänka så helt plötsligt) känslor och beteenden utan att det snarare är helt normalt.

Symtom vid PTSD:

Återupplevande av den traumatiska händelsen. Det här tar sig uttryck i: påträngande levande minnen av de olika traumasituationerna, vardagsupplevelser som fungerar som triggerfaktorer för minnena att dyka upp. Upplevelserna är starkt känsloladdade och kan vara av typ “flash backs”, mardrömmar om händelsen, ångestfyllda uppvaknanden och störd sömn.
Undvikande av stimuli som associerar till traumat.
Försök att undvika tankar och känsloreaktioner som associerar till traumat = Undvikande av känsliga saker, situationer och personliga relationer eftersom de kan väcka de obehagliga känslor som ingår i PTSD. Dessa känslor kan förnimmas som ett ständigt hot. Känslorna kan vara aggressiva till sin karaktär, kan väcka avreaktionsbehov och eventuellt avreaktionshandling.
Minnesluckor för den traumatiska händelsen. Problem med minnet även för andra saker än traumat.
Överspändhet = Undvikande av nära emotionella band med andra personer, förlust av positiva känslor. Man ägnar sig endast åt rutinbetonade aktiviteter med föga engagemang. Ibland växlingar mellan oförmåga att uttrycka känslor och att drabbas av överflödande känslor, så att självkontrollen förloras och känsloutbrott utlöses. Oförmåga att känna och ge uttryck för den traumatiska händelsen. Sömnstörningar. Irritabilitet. Vredesutbrott och explosivitet. Överdriven vaksamhet och lättskrämdhet, som om faran är nära och som om personen lever under ständigt hot av att drabbas av det trauma som en gång utlöste PTSD. Uppgivenhet inför livet. Förlust av optimism och hopp.

För mig är många av dessa symptom väldigt jobbiga. Tyvärr, just på grund av att de är så jobbiga, stänger jag av ofta. Stänger av alla känslor och blir neutral vilket sker helt automatiskt. Det är också dessa “avstängningar” som gör att jag fortfarande får minnesluckor. Det vill jag verkligen inte men så är det.. Det blir så nu också, när jag skriver och pratar om det.

För mig är det också två trauman, långvariga och med många olika traumatiserande situationer. Därför är det också många situationer som triggar minnen och framförallt känslor. Det räcker ibland att jag ser en gammal gubbe. Ett annat exempel är reklamen med “farfars köttbullar”. Personer, speciellt en, i min och Patriks familj påminner mycket om farfar och jag mår fruktansvärt dåligt i dennes närhet. Men som vanligt försöker jag hålla god min. Det som händer då är att kroppen reagerar istället. Jag får ångest, hjärtklappning, ofta migrän, kallsvettas och så vidare. På arbeten känner jag att det kommer komma någon och skrämma mig, putta mig nerför en trappa, slå mig, säga något hemskt och så vidare. Jag har inte trott att mobbningen har påverkat mig så mycket men efter att psykologen har förklarat hur det fungerar kan jag också se sambandet. Jag är inte galen, det är normala reaktioner på onormala situationer. Det försöker jag banka in i huvudet.. Jag kan tycker att det är fruktansvärt obehagligt att sitta med ryggen mot en dörr till exempel, eller mot ett rum. Jag vill sitta så att jag har koll på hela rummet, annars får jag känslan av att någon ska komma och göra någonting hemskt. Jag har fortfarande ganska svårt att duscha och rosta bröd som jag skrev förut. Jag hatar när folk går förbi fönstret och hoppar ofta till.. När en gren svajar utanför fönstret hoppar jag till. När jag hoppar till är det inte bara att jag blir lite rädd. Jag blir mycket rädd, får hjärtklappning och ångest och känslan av att vara förföljd blir ännu starkare även om jag ser att det bara är en gren till exempel. Det är inte alls logiskt. Men det blir logiskt när man tar i beaktning allt det andra jag har skrivit om. Om någon petar mig på armen kan jag börja må så illa att jag nästan spyr. Jag blir illamående, får ångest och hjärtklappning. Min farfar höll mig ofta väldigt hårt runt armarna och min “bästa vän” i högstadiet brukade roa sig med att hacka i armen. Jag kopplade ifrån då och därför kommer det tillbaka med sådan kraft nu istället, när jag inte alls är beredd.

Såklart medför det här att jag helst undviker situationer som jag vet eller tror kan sätta igång allt. Men väldigt ofta kan jag inte veta heller för det dyker ständigt upp nya situationer. Ett exempel var när jag gick i en trappa där det var öppet mellan trappstegen. Jag började få ångest men fattade inte alls varför. Ganska fort efter det kommer ännu en förträngd bild upp i huvudet av hur min farfar brukade ta tag i mina ben när jag gick upp för trappan hos dem. Han tog tag, drog ner mig så att jag satt på ett av trappstegen och tog tillfället i akt att “kittlas” och “leka” som betydde en helt annan sak.

Det går inte att undvika allt och jag vill heller inte leva så. Jag hoppas att det snart kommer bli bättre. För första gången känner jag att jag har fått en bra samtalskontakt som faktiskt tar mig på allvar. Jag har aldrig känt mig tagen på allvar förut. Ibland tror jag att hon ljuger eftersom det känns så overkligt. Likadant är det tyvärr med vänner och familj. Jag kan inte lita på det människor säger riktigt. Ibland går det bra men oftast känner jag att de hittar på, för att göra saker enklare.

Sömnstörningar stämmer också.. Jag drömmer ofta hemska mardrömmar och när det blir för mycket, för många nätter i rad, blir jag rädd för att sova. En period för flera år sedan var det så mycket att jag vägrade sova. Så lite förbättring har det i alla fall blivit.

Det mest sorgliga i allt är det symtom som innebär förlust av positiva känslor, förlust av hopp och uppgivenhet inför livet. I flera år har det varit det enda jag har känt, även om jag har låtsats må bra för andras skull. Nu kommer det dock fler och fler stunder när det inte är så, med Signe till exempel. Fortfarande känner jag att det säkert kommer vara så här resten av livet och då känns allt meningslöst. Men det går mycket i perioder nu. Största delen av tiden är jag neutral men de bra tillfällena blir fler. När det blir dåligt blir det riktigt dåligt och det är mycket som kan sätta igång det. Jag själv kan sätta igång det genom att börja tänka på saker.

Allt det här har gjort att jag inte vet vem jag är riktigt. Ibland känner jag att jag kanske får korn på någonting men sen försvinner det. När jag är glad kan jag känna att det verkligen är så här det ska vara. När jag sen blir ledsen tänker och känner jag att jag bara lurar mig själv när jag är glad. Nu försöker jag jobba med och inse att båda får finnas där, utan att känna skuld eller skam. Som det är och har varit känner jag skuld för båda. När jag är glad fattar jag inte hur jag kan vara så dum i huvudet som mår dåligt så ofta och tvärtom. Det är väldigt motstridigt. Mitt egenvärde är inte högt men jag har börjat jobba på det också. Börjat göra saker för min egen skull även om jag känner mig som ett as när jag gör det. Kanske kommer den rätta känslan och tänket om jag fortsätter? Rent teoretiskt borde jag också ha rätt till att göra saker som får mig att må bra men ändå mår jag så dåligt när jag gör det. Också väldigt motstridigt för känslorna går emot teorin.

Livet är kort, ingenting i jämförelse med evigheten och universum. Mitt liv och alla andra människors liv på jorden är egentligen ingenting i jämförelse med någonting annat. Samtidigt som jag har försökt komma fram till vem jag är har jag försökt komma fram till vad meningen med allting är, och meningen med mitt liv. Det finns helt enkelt ingen mening. Ingenting betyder någonting. Därför ska jag försöka komma på min egen mening och vad jag vill med mitt liv. Vad det blir får vi se. Jag har som sagt bara påbörjat resan till att komma på vem jag är, vad jag vill och mår bra av.

Ja det var lite mer om det… Mycket svammel. Jag skriver mest för min egen skull men det är bara en bonus om någon mer kan bli hjälpt av det!

Publicerad i ptsd | 10 kommentarer
Taggar: posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, symptom vid ptsd, symtom vid posttraumatiskt stressyndrom