Inlägg under ‘ptsd’
- Våld. Fysiskt våld. Angrepp. Svåra hotfulla situationer. Missbrukare och/eller psykotiska personer som hotat eller fysiskt angripit personen. Sexuella övergrepp.
- Bevittnande av angrepp mot annan person.
- Upplevelser av våld, sexuella övergrepp och smärtupplevelser i barndomen.
- Att leva under svår stress. Oförutsägbarhet i tillvaron. Att vara plågad och förföljd, till exempel genom mobbning. Att känna sig sviken och bedragen.
- Barndomstrauman, särskilt långvariga.
- Social miljö, som ger upphov till skam- och skuldkänslor, självförakt och stigmatisering.
- Återupplevande av den traumatiska händelsen. Det här tar sig uttryck i: påträngande levande minnen av de olika traumasituationerna, vardagsupplevelser som fungerar som triggerfaktorer för minnena att dyka upp. Upplevelserna är starkt känsloladdade och kan vara av typ “flash backs”, mardrömmar om händelsen, ångestfyllda uppvaknanden och störd sömn.
- Undvikande av stimuli som associerar till traumat.
- Försök att undvika tankar och känsloreaktioner som associerar till traumat = Undvikande av känsliga saker, situationer och personliga relationer eftersom de kan väcka de obehagliga känslor som ingår i PTSD. Dessa känslor kan förnimmas som ett ständigt hot. Känslorna kan vara aggressiva till sin karaktär, kan väcka avreaktionsbehov och eventuellt avreaktionshandling.
- Minnesluckor för den traumatiska händelsen. Problem med minnet även för andra saker än traumat.
- Överspändhet = Undvikande av nära emotionella band med andra personer, förlust av positiva känslor. Man ägnar sig endast åt rutinbetonade aktiviteter med föga engagemang. Ibland växlingar mellan oförmåga att uttrycka känslor och att drabbas av överflödande känslor, så att självkontrollen förloras och känsloutbrott utlöses. Oförmåga att känna och ge uttryck för den traumatiska händelsen. Sömnstörningar. Irritabilitet. Vredesutbrott och explosivitet. Överdriven vaksamhet och lättskrämdhet, som om faran är nära och som om personen lever under ständigt hot av att drabbas av det trauma som en gång utlöste PTSD. Uppgivenhet inför livet. Förlust av optimism och hopp.
Konstig start på denna vecka
Skrivet av MariaTheres den 04/5/11 - 9:36
Starten på veckan har varit både konstig och lite jobbig. Det jag skrev om förut, delar av min historia, har såklart fått mig att fundera mycket. Det var också meningen, att få ut det och om möjligt kunna se på det som det är. Jag var medveten om att det kunde få negativa konsekvenser vilket det också har. Förhoppningsvis kan de vändas till positiva i slutändan. Det är jobbig i alla fall och fyller på hela allt-är-mitt-fel-tänket. Jag måste lära mig handskas med dessa känslor och tankar men är långt ifrån att göra det på ett sätt som inte gör mig nedstämd. Jag låg och tänkte på detta igår kväll och somnade kanske först vid 02 någonting. Inte bra. Men jag har precis börjat med allting och det är fortfarande mycket förvirrande.
Jag har också stött på en av de mest bittra personer jag någonsin varit i kontakt med. Det gäller hela bakgrundsgrejen. För att ta det från början var det så att jag letade efter ett fint mönster till min bloggbakgrund. Jag hittade inte så mycket då, detta var när jag hade startat bloggen för övrigt, förutom ett blommönster på en mycket b-ig sida som tog upp tapetmönster. Bilden var inte skyddad och det stod inget namn eller någon mail till den som hade gjort det. Jag trodde att jag hade sparat adressen någonstans, kanske är den på den andra datorn? Vi får hem den i juni eftersom den har varit på lagning. Hur som helst var den bilden vit och gråaktig och ganska pixlig. Jag frågade min sambo om det gick att göra om färgerna och jämna ut linjerna som var lite kantiga. Det skulle nog gå sa han och gjorde några olika varianter i InDesign tror jag. Jag använde en av dessa bakgrunder ganska länge men har varit trött på den ett tag nu och ville alltså byta. Jag satt och kollade runt på olika sidor och hittade sen samma bakgrund på en annan sida med antingen lika eller väldigt snarlik färgläggning. Jaha? Vad är det här tänkte jag. Det var fel av mig att anklaga den här tjejen för att ha tagit bilderna och det har jag erkänt. Tyvärr gjorde jag det. Eftersom hon har äganderätt på bilderna kan jag inte säga så mycket mer om det. Och ärligt talat bryr jag mig inte heller om just den delen längre. Jag bad om ursäkt och förklarade hur det hela hade uppstått, varför jag hade anklagat henne för att ta bilderna. Det dög inte utan allt var bara halvdant. Men ska man sitta och hitta på någon annan förklaring då bara för att det ska låta bättre? Det är inte riktigt min grej. Hon anklagade mig för förtal och bad mig att ta bort det inlägg jag hade skrivit om det vilket jag också gjorde. Det hon inte verkade förstå var att hon gjorde precis samma sak fast ännu värre. Jag blev kallad en hel drös saker på hennes blogg och sa då att hon sysslar med precis samma sak. Hon lovade att ta bort sitt inlägg också eftersom jag hade tagit bort mitt men det har inte hänt. Det är kvar. Hon har tagit bort mitt namn dock. Så, bitter och håller inte vad hon lovar. Förresten så körde hon med någon slags härskartaktik i vår mailkonversation som var så genomskinlig att det bara blev skrattretande och lite roande. Typ “lilla du, du förstår ingenting” “jag har gjort mer än du förtjänar” och så vidare. Jag tror jag har förklarat hur allting gick till en fyra-fem gånger men det går ändå inte fram. Jo just det, jag skulle vara patetisk om jag skrev om det också. Återigen någon slags härskarteknik. Jag måste väl få säga som det var? Jag gjorde sen ett sista försök att hitta den där sidan som jag hittat bilden på från början men det var lönlöst. Dock hittade jag en annan blogg med en annan tjej som påstått sig ha gjort mönstret. Det var en riktigt ful bild, nästan lika som den jag hittade. Jag har bett henne om ursäkt, erkänt mitt misstag och kommer verkligen inte ta en bild igen. Även om det inte står varken namn eller finns copyright. Så en enda röra kan man kalla detta för eller hur?
En annan grej som hände i början på veckan var att jag fick ett mail från en tjej som jag gick i högstadiet med. Jag visste inte alls hur jag skulle ställa mig till det först. Det blev en enda röra det också. Jag lägger in det så kan ni bedöma själva. Det visar i alla fall att det kan komma någonting ur att man är öppen och försöker ta sig vidare:
“Hej Theres!
Det som är så sorgligt är att det här bekräftar allt jag har trott. Ingen gjorde någonting för att ingen ville hamna i den situationen som jag var i. Ännu mer sorgligt är att det hade nog inte blivit så, i alla fall inte om några fler hade sagt till. Det finns alltid saker man kan göra. Det skulle kanske ha räckt att prata med någon på skolan, lärare, kurator, skolsköterska eller någon annan personal. Bäst hade nog varit med rektorn. Det var tre personer som var värst. Hade tre andra i min klass och parallellklass sagt till, stått på min sida mot de andra, så tror jag att det hade räckt. Det hade inte varit svårt. Ändå gjorde ingen någonting. Jag kan fortfarande inte riktigt ta ställning till allt det här..
Det har blivit mycket denna vecka. Jag hoppas bara att resten av veckan kommer bli bättre. På lördag är det dags för mammabloggalan och jag hoppas att jag kommer kunna släppa allt det här då och bara ha roligt. Förhoppningsvis gör jag det och jag har ju världens bästa sällskap med mig, mina vänner Emma och Sandra.
Tack och lov att jag har min familj och denna lilla solstråle!

Publicerad i Allmänt, Blogg, Familj, Mammabloggalan 2011, ptsd, ♥ Signe ♥ | 2 kommentarer
Gårdagens flashbacks
Skrivet av MariaTheres den 02/5/11 - 9:40
Det är riktigt skönt att kunna skriva mer öppet om det här!
Igår när jag skulle öppna balkongdörren åkte extralåset på, dörren gick såklart inte att öppna och bara av en sekunds oförståelse till varför dörren är trög kommer ångesten. Jag känner mig instängd och börjar “stänga av”. Förut hade jag bara tänkt hur “störd” jag är men nu har jag ju fått en förklaring. Det tog ett tag innan det gick över men inte längre än en halvtimme i alla fall.
Den andra kom på kvällen när vi tittade på Pensionärsjävlar. Det låter så himla löjligt att det är så små saker som sätter igång det att det nästan känns pinsamt att skriva om. Hur som helst ger det kanske en bättre bild..? Det var i alla fall när en gubbe satt och kittlade en annan gubbe och sen tänkte kittla en annan tjej. Så var den kvällen präglad av ångest och illamående som inte försvann förens någon gång under natten. Dock drömde jag hemska mardrömmar i natt så förmodligen berodde det på det. Ni som har läst de tidigare inläggen förstår säkert kopplingen.
Jag hoppas verkligen att det inte blir någonting sånt idag!
Publicerad i ptsd | 3 kommentarer
Skönt
Skrivet av MariaTheres den 29/4/11 - 10:16
Vad skönt det känns att ha skrivit om det här. Nu behöver jag inte låtsas vara glad hela tiden, varken här eller “på riktigt”. Jag är ju inte en sån bloggare som bara tar upp vissa saker. Om bloggen ska ha någon mening vill jag vara mig själv och inte censurera en massa. Självklart skriver jag inte precis allt, på samma sätt som att man inte säger precis allt till någon.Och självklart är jag glad också. Känner att jag måste poängtera det men det förstår man väl?!
Jag tänkte att jag kunde förklara lite om hur det posttraumatiska stressyndromet påverkar just mig, för det är väldigt olika från person till person. Det kan kanske också underlätta lite för både familj och vänner. När jag försöker förklara får jag inte fram så mycket. Det är dessutom inte så ofta som man faktiskt har tid att sitta ner med någon och prata igenom det.
På sidan internetmedicin.se står det så här om PTSD (och nu tar jag med det som passar mig):
Typ av händelse bakom PTSD:
Tillstånd som medför ökad risk för PTSD:
Med tanke på det här är det inte särskilt konstigt att jag har fått PTSD men det är ändå svårt att ta in. Det är ändå skönt att ha fått diagnosen eftersom det förklarar så mycket. Speciellt att jag inte längre behöver se mig själv som en galning med alla mina konstiga (eller normala var de ju men det är svårt att tänka så helt plötsligt) känslor och beteenden utan att det snarare är helt normalt.
Symtom vid PTSD:
För mig är många av dessa symptom väldigt jobbiga. Tyvärr, just på grund av att de är så jobbiga, stänger jag av ofta. Stänger av alla känslor och blir neutral vilket sker helt automatiskt. Det är också dessa “avstängningar” som gör att jag fortfarande får minnesluckor. Det vill jag verkligen inte men så är det.. Det blir så nu också, när jag skriver och pratar om det.
För mig är det också två trauman, långvariga och med många olika traumatiserande situationer. Därför är det också många situationer som triggar minnen och framförallt känslor. Det räcker ibland att jag ser en gammal gubbe. Ett annat exempel är reklamen med “farfars köttbullar”. Personer, speciellt en, i min och Patriks familj påminner mycket om farfar och jag mår fruktansvärt dåligt i dennes närhet. Men som vanligt försöker jag hålla god min. Det som händer då är att kroppen reagerar istället. Jag får ångest, hjärtklappning, ofta migrän, kallsvettas och så vidare. På arbeten känner jag att det kommer komma någon och skrämma mig, putta mig nerför en trappa, slå mig, säga något hemskt och så vidare. Jag har inte trott att mobbningen har påverkat mig så mycket men efter att psykologen har förklarat hur det fungerar kan jag också se sambandet. Jag är inte galen, det är normala reaktioner på onormala situationer. Det försöker jag banka in i huvudet.. Jag kan tycker att det är fruktansvärt obehagligt att sitta med ryggen mot en dörr till exempel, eller mot ett rum. Jag vill sitta så att jag har koll på hela rummet, annars får jag känslan av att någon ska komma och göra någonting hemskt. Jag har fortfarande ganska svårt att duscha och rosta bröd som jag skrev förut. Jag hatar när folk går förbi fönstret och hoppar ofta till.. När en gren svajar utanför fönstret hoppar jag till. När jag hoppar till är det inte bara att jag blir lite rädd. Jag blir mycket rädd, får hjärtklappning och ångest och känslan av att vara förföljd blir ännu starkare även om jag ser att det bara är en gren till exempel. Det är inte alls logiskt. Men det blir logiskt när man tar i beaktning allt det andra jag har skrivit om. Om någon petar mig på armen kan jag börja må så illa att jag nästan spyr. Jag blir illamående, får ångest och hjärtklappning. Min farfar höll mig ofta väldigt hårt runt armarna och min “bästa vän” i högstadiet brukade roa sig med att hacka i armen. Jag kopplade ifrån då och därför kommer det tillbaka med sådan kraft nu istället, när jag inte alls är beredd.
Såklart medför det här att jag helst undviker situationer som jag vet eller tror kan sätta igång allt. Men väldigt ofta kan jag inte veta heller för det dyker ständigt upp nya situationer. Ett exempel var när jag gick i en trappa där det var öppet mellan trappstegen. Jag började få ångest men fattade inte alls varför. Ganska fort efter det kommer ännu en förträngd bild upp i huvudet av hur min farfar brukade ta tag i mina ben när jag gick upp för trappan hos dem. Han tog tag, drog ner mig så att jag satt på ett av trappstegen och tog tillfället i akt att “kittlas” och “leka” som betydde en helt annan sak.
Det går inte att undvika allt och jag vill heller inte leva så. Jag hoppas att det snart kommer bli bättre. För första gången känner jag att jag har fått en bra samtalskontakt som faktiskt tar mig på allvar. Jag har aldrig känt mig tagen på allvar förut. Ibland tror jag att hon ljuger eftersom det känns så overkligt. Likadant är det tyvärr med vänner och familj. Jag kan inte lita på det människor säger riktigt. Ibland går det bra men oftast känner jag att de hittar på, för att göra saker enklare.
Sömnstörningar stämmer också.. Jag drömmer ofta hemska mardrömmar och när det blir för mycket, för många nätter i rad, blir jag rädd för att sova. En period för flera år sedan var det så mycket att jag vägrade sova. Så lite förbättring har det i alla fall blivit.
Det mest sorgliga i allt är det symtom som innebär förlust av positiva känslor, förlust av hopp och uppgivenhet inför livet. I flera år har det varit det enda jag har känt, även om jag har låtsats må bra för andras skull. Nu kommer det dock fler och fler stunder när det inte är så, med Signe till exempel. Fortfarande känner jag att det säkert kommer vara så här resten av livet och då känns allt meningslöst. Men det går mycket i perioder nu. Största delen av tiden är jag neutral men de bra tillfällena blir fler. När det blir dåligt blir det riktigt dåligt och det är mycket som kan sätta igång det. Jag själv kan sätta igång det genom att börja tänka på saker.
Allt det här har gjort att jag inte vet vem jag är riktigt. Ibland känner jag att jag kanske får korn på någonting men sen försvinner det. När jag är glad kan jag känna att det verkligen är så här det ska vara. När jag sen blir ledsen tänker och känner jag att jag bara lurar mig själv när jag är glad. Nu försöker jag jobba med och inse att båda får finnas där, utan att känna skuld eller skam. Som det är och har varit känner jag skuld för båda. När jag är glad fattar jag inte hur jag kan vara så dum i huvudet som mår dåligt så ofta och tvärtom. Det är väldigt motstridigt. Mitt egenvärde är inte högt men jag har börjat jobba på det också. Börjat göra saker för min egen skull även om jag känner mig som ett as när jag gör det. Kanske kommer den rätta känslan och tänket om jag fortsätter? Rent teoretiskt borde jag också ha rätt till att göra saker som får mig att må bra men ändå mår jag så dåligt när jag gör det. Också väldigt motstridigt för känslorna går emot teorin.
Livet är kort, ingenting i jämförelse med evigheten och universum. Mitt liv och alla andra människors liv på jorden är egentligen ingenting i jämförelse med någonting annat. Samtidigt som jag har försökt komma fram till vem jag är har jag försökt komma fram till vad meningen med allting är, och meningen med mitt liv. Det finns helt enkelt ingen mening. Ingenting betyder någonting. Därför ska jag försöka komma på min egen mening och vad jag vill med mitt liv. Vad det blir får vi se. Jag har som sagt bara påbörjat resan till att komma på vem jag är, vad jag vill och mår bra av.
Ja det var lite mer om det… Mycket svammel. Jag skriver mest för min egen skull men det är bara en bonus om någon mer kan bli hjälpt av det!
Publicerad i ptsd | 10 kommentarer
Taggar: posttraumatiskt stressyndrom, ptsd, symptom vid ptsd, symtom vid posttraumatiskt stressyndrom



