Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Den jobbiga spädbarnstiden

Varför pratar inte föräldrar mer om hur otroligt jobbig den första tiden med en liten bebis är? Visst har man hört om sömnbrist och att förlossningen kan vara lite jobbig, men inte så mycket mer än det. Efter de diskussioner jag har haft med människor under graviditeten är det i princip bara det fina som kommer fram. ”Det kan vara jobbigt att gå upp på nätterna och amma, men vad gör det när man har en sådan liten guldklimp?” ”Amning är det mysigaste som finns.” ”Magknip? Jo, men det sitter inte i länge!” ”Barn älskar att ligga i vagnen och sova så du blir inte alls särskilt bunden.” Och så vidare, och så vidare… Antingen har de haft det väldigt lätt, glömt allt det jobbiga eller så är det jag som inte har lyssnat tillräckligt.

Jag förstod ju såklart själv att det skulle bli jobbigt att få barn. Men inte hur jobbigt.. Första veckorna bestod av en hemsk bb-tid med personal som tröttnat på sitt jobb för 30 år sedan, omognadsskakningar vilket ledde till en liten vistelse på barnkliniken (plus tillhörande oro såklart, man är nästan alltid orolig när man har fått barn), en veckas mjölkstockning med över 40 grader i feber, orolig bebismage, ett nästan konstant ammande, bärande och vaggande, halvt uppsprickande stygn som dessutom är felsydda i det privata området samt avslag och ömhet i hela kroppen med mera. Jag visste inte heller hur låst man skulle bli. En gång tror jag att jag inte duschade på lite mer än en vecka. Att laga mat är inte på tal utan man får leva på soppa, bröd och yoghurt – om man inte vill lyxa till det med någon form av hämtmat. 

Utöver sådant som är jobbigt för alla hade jag också svårt att knyta an till min dotter i början. Jag har alltid känt att jag skulle skydda henne mot världens alla faror men rädslan för om jag skulle hantera henne fel, att jag kanske skulle göra henne illa eller till och med råka döda henne tog upp all plats och trängde undan alla andra (kärleks)känslor. Jag var konstant orolig och spänd och om jag inte kunde få henne att sluta gråta trodde jag att det måste vara mig det är fel på. Jag levde inte upp till mina egna alltför höga krav och mina egna fantasibilder av hur jag skullee vara som mamma. Jag gick inte efter vad jag ville utan mer på vad jag trodde/tyckte att en mamma borde göra. Allt detta gjorde att jag hamnade i någon form av förlossningsdepression. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Jag trodde att bb skulle vara jättebra, att jag Patrik och dottern skulle få vara ifred i ett mysigt inrett rum och bara lära känna varandra. Amningen skulle komma igång på en gång och hon skulle få rätt tag utan problem. Jag skulle vara en naturbegåvning och handskas med dottern som ett riktigt proffs. Värme, närhet och kärlek skulle genomsyra allt. Så blev det ju inte riktigt och jag kände mig totalt misslyckad, på alla sätt och vis – som mamma, som sambo och som människa. Allt blev upp och ner och under stunder när det var riktigt illa ville jag inte leva längre. Att inte från början vara överlycklig och tycka att allt är pluttinuttigt är så otroligt tabubelagt och därmed skuldframkallande. Om man då befinner sig i en sårbar situation kan det lätt bli kaos..

Det finns de som har det lätt och där allting fungerar på en gång men hur många de är vet jag inte. I takt med att jag håller på att ta mig ur depressionen börjar jag också förstå vad folk pratar om, de positiva delarna alltså. Nu när hon snart är tre månader kan jag ärligt säga att jag älskar min dotter över allt annat och jag skulle göra vad som helst för henne. När hon ler smälter mitt hjärta och jag känner hur hela kroppen blir varm och avslappnad. Jag älskar att sitta och snusa i hennes nacke eller på hennes huvud. Hon växer, utvecklas och lär sig nya saker varje dag och det är så härligt att se. Hon är det finaste jag någonsin har gjort och den finaste bebisen jag har sett! Jag hoppas bara att det inte skulle vara så fel att även berätta om allt det som är jobbigt, det är faktiskt en hel del. Då skulle det inte bli så laddat och få så många, speciellt mammor, att känna sig misslyckade och dåliga. Förmodligen skulle också ”den jobbiga perioden” för många kortas ner avsevärt. Som tur är inser de flesta efter olika lång tid att det bara är just jag som kan vara mamma till mitt barn och att det är okej att göra på olika sätt. Man måste inte bevisa någonting eller bete sig som man tror att en mamma borde bete sig. Man ska slappna av och göra det man tycker är bäst för sig själv och barnet. Det är lättare sagt än gjort och jag får påminna mig själv hela tiden.



22

kommentarer på Den jobbiga spädbarnstiden
  1. linda skrev

    åh vad jag håller med dig till 100%. jag har också undrat mååånga gånger under de här veckorna varför man inte pratar mer om tiden EFTER förlossningen. man är så fokuserad på förlossningen och hur man tar sig igenom den, men sen då? och det där rosenskimret som ALLA pratar om, det tog ett bra tag innan det visade sig ens en liten aning. det är tufft att bli mamma! man hinner ingenting. jag trodde jag skulle hinna med allt… tji fick jag. börjar äntligen se ett mönster dock i min dotters sömn/hunger osv.. men det är fortfarande svårt att ens sätta sig ner och äta, allra minst laga mat. och utan sömn och mat.. då orkar man inte alls. alla ensamma mammor därute ska ha en eloge till att de orkar!
    dock går tiden så otroligt fort.. och jag tycker mig ana ett ljus i ”mörkret”. magont försvinner, sömnrutinerna styrs upp och man lär sig hur man ska preppa för att vara som mest effektiv och hinna med det viktigaste..

    vi är bra! och definitivt bästa mammorna för våra barn :)

  2. intressant läsning! tycker det var bra av dig att skriva om detta och dela med dig av dina erfarenheter och tankar.
    jag väntar vårt första barn i mitten på oktober och har måååånga tankar i mitt huvud. och precis som du säger så hör man bara allt positivt och bra! men så är det ju faktiskt inte alltid.
    så tack för en otroligt bra läsning =)

  3. jenege skrev

    Hej!
    Jag håller fullständigt med! Jag tycker att de på föräldrakurserna på MVC kan ta upp mer om spädbarnstiden än om förlossning o amning. Visst behöver man den kunskapen också, men jag kommer ihåg när vi fick vår första dotter för sju år sen o de efter 3 dagar på BB sa att vi fick åka hem. Jag blev helt paff och tänkte ”vaddå åka hem, hur ska jag göra då? Ingen som hjälper mig med den här lilla, jag kan/vet ju ingenting!!” Jag tycker det tog 2 månader att komma in i vardagen, läka sin egen kropp, fatta de olika skriken, hantera magknipen, komma igång med amning osv osv som du skriver. Nu har vi 3 barn och jag vill absolut inte ha fler, spädbarnstiden är för jobbig!!!! Haha! Tack för att du delar med dig av dina tankar för det är så jag känt också!
    /Jenny

  4. Josefine skrev

    Hej!
    Tacksam för att någon tar upp den här tiden, att du delar med dig av det jobbiga.
    Jag har hört att det ska vara en tuff början men det är nog ändå svårt att förstå, åtminstonde tills den dagen är här.
    Jag hoppas att man kan finna stöd i andra under den tiden, men som du skrev -man saknar just tiden när man är mitt uppe i allt..

    En sak jag reagerat starkt på är just mottagandet på BB, då bara av vad jag hört ifrån andra.
    Min syster fick sin första för snart tre år sen.. det var bara in ut och inga råd eller någon typ av hjälp med det nya, som hur man får igång amningen, salvor som inte är skadliga för barnet efter att vårtgårdarna blir alldelles såriga.. Min syster var helt förstörd och vad hade hon gjort utan vår fina mamma som ställde upp varje dag och fanns där med sin kunskap..
    Bara för att man får barn betyder det inte att man kan allt, var är stödet och hjälpen från BB. Vad jag hört så var det bättre förr!, när vi inte slussades in och ut som nykalvade kossor.
    /Josefine

  5. Tack för att du tar upp det här!
    Jag håller helt med dig. Det är ingen som pratar om hur det verkligen är, inte ens dom småbarns föräldrar som man har i sin egen närhet. Några skrattar lite och säger att man inte kommer få sova på 3 år men samtidigt säger dom att man inte vänta tills det blir försent med att skaffa barn.
    Fast för mig, som är mitt inne i det, känns det som att om någon verkligen hade kunnat förklara hur det är med ett barn som bara sover 2 timmar i taget, har tuffa utvecklingsfaser och allt annat som det verkligen innebär så hade jag inte skaffat barn. Men det vågar man ju inte säga! Min unge är det gulligaste, mysigaste, sötaste och underbaraster som finns men när det är som tuffast så känner jag så.
    Jag önskar bara att de runtomkring en kunde komma ihåg hur det verkligen var och hjälpa en istället för att förneka och småskratta lite åt sömnbrist.
    /Teas mamma

  6. linda: Jag håller verkligen med dig, det är riktigt bra gjort av alla ensamstående mammor och pappor! Jag har också börjat se ljuset ;) Som du säger har det mycket med rutiner att göra och att man börjar kunna läsa av bebisen. För mig tog det ungefär 10-11 veckor innan jag kunde se ett sömnmönster, kanske också för att det var då hon började somna och vakna ungefär samma tid. Det kommer säkert ändras men nu är man lite mer inne i det.

    mamma malin: Grattis till den lille/lilla :) Förhoppningsvis är du mer förberedd eller kan hantera den nya situationen bättre än vad jag kunde. Dock är det ju vissa saker man inte kan styra över, som mjölkstockning eller om det uppstår komplikationer under förlossningen eller med barnet. Hur det än blir är det helt okej att känna vad du än känner. Om det är något jag har kommit fram till är det att man aldrig är ensam om sina känslor vilket kan vara en liten tröst.

    jenege: Jag kände också i början att jag inte ville vara ensam med henne. Jag var livrädd för att det skulle hända någonting hemskt då. Självklart gjorde det inte det men jag var så uppe i varv och osäker. Ändå ville jag hem så fort som möjligt från bb eftersom det var rena misären där. Det var bland de sämsta dygnen i mitt liv. Vi blev tvungna att stanna kvar längre på grund av Signes omognadsskakningar och senare åkte vi också till barnkliniken. Där var dock personalen mycket trevliga, helt annorlunda mot bb-personalen.

    Josefine: Ja exakt så upplevde vi bb också.. Det är hemskt att det får vara så på vissa ställen. En del får självklart en bra bb-upplevelse och jag hoppas att vi kan få det nästa gång. Även om första tiden är jobbig vill vi ha ett syskon till Signe :) Och det är ju självklart inte bara jobbigt, det hoppas jag märktes i inlägget också.

    Mamma till Tea: Ja men det är klart att du ska få känna så. Det gör jag också ibland! Det går väldigt mycket upp och ner för mig. Det som är så himla konstigt är att när man har blivit mamma så ska man inte längre få tycka att någonting är jobbigt.. En del reagerar jättestarkt på det och tycker att man är en idiot eftersom livet nu bara, eller till största del, ska kretsa kring barnet. Som Vicki Lovine lite skämtsamt uttrycker det: ”Du var en gång människa och nu är du mamma”.

  7. Helena skrev

    Kan bara hålla med. Har ju själv fått depression som nu gett med sig och när mån kollar runt är ju nästan alla drabbade mer eller mindre. jag ägnade första veckorna åt gråt och livet kändes förjäkligt. Jag ville bara ha mitt gamla liv tillbaka. känslorna fanns inte och jag hade konstant ångest och dåligt samvete för att jag kände som jag gjorde. jag fick dock bra hjälp från mvc och bvc bara genom att de engagerade sig, brydde sig och frågade mkt hur jag mådde och gav tips och råd. var som att bli bekräftad i det jag kände hjälpte.

    mår nu bättre för varje dag och känslorna växer. jag tycker det rent ut sagt är förjãkligt att detta inte tas upp mer på föräldrarutb. då hade man varit förberedd och förstått att man inte är knäpp. Det nämndes bara i förbifarten sista träffen.

  8. Helena: Ja det är till och med skandal att det inte tas upp mer på föräldrautbildningen eftersom, som du säger också, så många är drabbade när man väl börjar prata om det. Det ska inte kännas pinsamt och hemskt att prata om det. Fick man stöd snabbare och om man hade varit mer medveten om ”risken” så tror jag att det skulle bli mycket bättre för många mammor och även pappor.

  9. Kan tillägga att det inte ens nämndes på våra föräldragrupper. På sammanlagt sex timmar togs ingenting av detta upp..

  10. Nykomling skrev

    Gu va bra att du skriver om detta. Det tystas ner alltför mycket. Livet som nybliven mamma är kaotiskt.. Jag drabbades själv av en förlossningsdepression när vår dotter var 7 veckor gammal..(Oktober) kunde inte sova… hade extrem ångest.. och satt bara å grät.. Detta hade jag ju såklart inte väntat mig och när de nämnde ”fölossningdepression” på MVC innan man fick barn.. la jag lappen åt sidan och tänkte ” det där drabbar inte mig”.. men det gjorde det..

    Det var ett ”h-vete” i en hel månad.. fick sömntabletter men blev inte bättre… Fick tillslut börja med anti-depressiva tabletter och kunde då sova utan sömntabletter efter 3 dagar. Gick i terapi hos BUP.. jättebra!!!!

    I februari upptäcktes en underfunktion av sköldkörteln.. så fick börja med Levaxin (sköldkörtelhormon).. Tar tid att trimma in dosen och först nu ett år senare mår jag som vanligt igen.. har lyckas sluta med anti-depressiva tabletterna. Men vilken resa hit.. Men är en erfarenhet rikare i livet..

    Håller definitivt med om dåligt mottagande på BB. Vi låg där i 3 dagar efter akut snitt.. INGEN talade om för oss hur vi skulle gå till väga.. Jag kunde inte gå.. sambon hade aldrig bytt en blöja.. ingen talade om hur ont man skulle ha efter snittet eller hur man skulle resa på sig… ingenting.. Är jättebesviken..

    Men nu när man ser tillbaka på första året så har det ändå varit fantastiskt.. Det har hänt så mycket. Är så tacksam för att allt har gått så bra. Så mitt råd är att prata om de som känns jobbigt.. håll inget inne.. för de flesta känner likadant!

  11. louise skrev

    bra skrivet, detta är jätteviktigt att belysa!

  12. Marieh skrev

    Kan bara instämma, det tar sin lilla tid med att hitta rutiner och få vardagen att snurra. Det tog nog ca 3 månader för mig med men jag har aldrig hymlat med hur jag har känt utan varit ganska ärlig om någon frågat, tycker inte jag gjorde något annat än att gråta kunde inte förstå varför jag inte kunde fixa det när alla andra verkade göra det, så ja jag håller med att det hade varit skönt och hört från någon annan som känt likadant.

  13. Malin skrev

    Hej!

    Vill bara säga att min dotter är 10 månader och det är fortfarande skitjobbigt. Jag kan aldrig göra någonting som jag vill, för hon är så osjälvständig och kan aldrig leka själv, bara hänger mig i hasorna och gnäller. Jag älskar henne över allt annat och hon är underbar men jag bara väntar och väntar på att det ska bli ”lättare” det blir det visst inte.. Det är hela tiden nya utvecklingsgrejer och jobbiga faser. Jag vet inte om alla andra har det perfekt och om deras barn inte är ett dugg jobbiga, sover hela nätterna osv men jag har iaf tyckt att det är jobbigt ända från första början. Precis som du skriver upplevde jag en chock första tiden efter förlossningen, det var sååå jobbigt och ingen verkade prata om det, eller erkänna det. Inte får jag något medhåll från någon jag känner, konstigt.. Men vi är inte ensamma!

    Jag är så trött i hela kroppen, orkar inte ens läsa igenom alla kommentarer du fått. Hinner inte heller eftersom min bebis pockar på uppmärksamhet precis hela tiden. Hoppas det blir bättre för oss alla, någon gång i framtiden i alla fall.. :)

    Kram!

  14. Therese skrev

    Usch vad hemska berättelser här i kommentarerna… Har själv beräknat förlossningsdatum nu 5 sep och blir jätteskärrad av allt detta. Är det såhär hemskt man kommer ha det? Hoppas verkligen INTE det. :(
    Och vilket BB är det som är så himla dåligt? Har haft väninnor som fött på olika sjukhus mer eller mindre nyligen och tvärtom varit jättenöjda.

  15. Att du tar upp det här är som en räddande ängel. Inte för att allt bara blir bättre men för att jag vet att jag inte är ensam. För det verkar ju som att det bara är en del som drabbas för det finns ju ingen att prata med! Vänner och släkt har tydligen ingen koll och kommer bara med fåniga tips om hur man ska mata, söva, hålla, underhålla och klä bebisen. Det jag egentligen bara behöver är att bli lyssnad till och få avlastning. Och det där med avlastning- alla som kommer hit kräver ju mer än de ger! De vill prata och umgås och kanske äta något, allt det där som jag verkligen inte orkar.

    Sen ska ju Bvc hjälpa till, men de verkar inte ta det här med sömnen (som är ett stort problem för mig) på allvar. Där säger det bara att jag inte kan förvänta sig att min dotter ska sova hela natten och kommer med lite kommentarer om att man kan testa med napp och snutte och så.

    Jag säger om och om igen till min sambo ”det ska inte vara så här”! Men vad gör det? Jag känner mig totalt värdelös som mamma. Inget kan jag och allt verkar jag ju göra fel. För det kan inte vara meningen att det ska vara så här! Jag tycker så synd om min dotter som hamnat här hos mig, för det är ju tufft för henne också.

    Kram på er!
    Teas mamma

  16. Vad lustigt! Just ett precis likadant inlägg har jag formulerat i mitt huvud under hela morgonen medan jag ammat/bytt blöja/lyssnat på min egen mage då den kurrar/försökt sova och allt det där andra man ska hinna med under dygnets för få timmar! Men jag har inte hunnit.. Håller med dig till hundra procent! Och just de dagarna som känns extra jobbiga då t.ex natten varit kaos, lillen har ont i magen eller man själv helt enkelt inte pallar trycket längre vill man bara slå ihjäl alla människor som yttrar antingen ”välkommen till mammalivet”, ”han är ju världens sötaste, jag vill också ha” eller ”i natt sov vi hela natten, min unge vaknade inte en enda gång”.. BAH!

    Idag är en sån dag. Ingenting jag skriver bör någon ta åt sig av, förutom det positiva såklart ;) Tusen tack för inlägget! Jag är inte ensam om att vara sjuuuukt trött! (Sonen är för övrigt 7 veckor och har inga rutiner ännu..)

    Ciao!

    Nina

  17. Det är alltid skönt att höra att man inte är ensam, eller hur! :D Bara det kan få mig att klara lite till i alla fall.

    Måste bara säga en sak till Therese: Meningen med inlägget är absolut inte att skrämma någon, snarare tvärtom, att lugna. Bara för att det känns så här för mig och ganska många andra behöver det inte betyda att det blir så för dig. Du kanske är en sådan människa som kommer ta allt det här med en klackspark, även om de är väldigt få..! Hur som helst, om du någon gång under de första veckorna/månaderna känner att det här är bara för mycket så kan du tänka att du i alla fall inte är ensam. Dessutom är det inte jobbigt hela tiden. Och tiden som det är jobbigt blir mindre och mindre ju äldre barnet blir, förutom när det befinner sig i en utvecklingsfas. Håll ut när det är jobbigt och njut när det inte är det. Det är lättare sagt än gjort men försök. Och till sist – du har det häftigaste du någonsin kommer vara med om framför dig! Kram

  18. Emma skrev

    Tack för ditt inlägg! Har haft det (har fortfarande) så himla jobbigt sen min bebis föddes. starten på bb var fruktansvärd, fick ingen hjälp alls och bemötandet var så dåligt från vissa. amningen kom inte igång heller riktigt bra i början… har känt mig så värdelös och hjälplös när bebisen skrikit sig igenom eftermiddagarna och kvällarna. ingen har någonsin berättat att man kan känna såhär. jag hoppas hoppas att det kommer att vända!

  19. Anna skrev

    Hej

    Tack för ett bra inlägg! Jag önskar jag hade läst på lite mer innan förlossningen m jag antog bara att allt skulle gå jättebra. Själva förlossningen gick bra och jag tycker att det var en häftig upplevelse men den första spädbarnstiden var jag inte beredd på. Min dotter var skrikig redan på BB och när vi sedan kom hem så accelererade skrikandet och pågick från morgon till kväll. Hon sov nästan ingenting under dagen förutom då hon skrikigt sig till sömns i babybjörnen. Efter några panikartade turer till BVC så konstaterades kolik och den pågick i 4 månader. Detta var förjävligt rent ut sagt och nu när hon är 5 månader så börjar vi få in rutiner med mat och sömn osv. Min sambo fick vara hemma med vår dotter i två månader medan jag var sjukskriven för depression. Jag bara grät och klarade inte av att ta hand om henne. Vi provade allt för att hjälpa henne, massage, droppar, akupunktur, ändrade kosten, slutade amma…men inget hjälpte Nu när den akuta situationen har gått över så känns det lite bättre men fortfarande väldigt jobbigt. Min dotter är van att skrika säger de på BVC och att det är därför hon fortsätter med detta beteende även nu. Jag önskar ofta att hon bara var lite lugnare längtar till bättre tider. Jag har i alla fall fått stor respekt för andra mammor och pappor och är ödmjuk inför livets mindre viktiga företeelser.

  20. Julie skrev

    Tack för en underbar text!! Befinner mig mitt i H*vetet nu och det känns inte som att
    Det nånsin kommer bli bättre. Min son är 3 månader om en vecka och jag har fått ångest och
    Sömnproblem! Det är fruktansvärt. Jag gråter och gråter och det kan ibland göra ont i magen att
    Titta på honom. Jag älskar honom över allt annat men han ger mig ångest. Känns ibland som att man
    Bara vill springa härifrån eller bara sitta och skrika på hjälp. Sömn är verkligen viktig för att klara av allt!
    Man skulle vilja ha svar på när allt blir bättre bara…

  21. buffy skrev

    Jag har gått med deppression i 3 månader nu, jag håller en mask bara alla ser mig som världens gladaste och lyckligaste mamma. Men i själva verket hatar jag mig, livet, och orkar inte bry mig om bebisen mer ‘än att behoven tillgodoses,inkluderar bära kram hålla, men jag känner bara tomt,och ångest,ledsen,vill dö,tänker dumma tankar,men går inte över gränsen än.

    Jag mår skit och tänker vad fan har jag gjort,ett barn som inte kan lämnas tillbaka,men samtidigt blir ja ledsen över mina tankar och gråter,och tycker synd om min bebis att ha en sjuk mamma.Ska inte ljuga har haft perioder då jag har blivit varm i hjärtat och pussat bebisen,och varit glad.

    Men i det hela vill jag bara lämna allt och hoppa framför ett tåg. Så ledsen.

  22. Daniella skrev

    Öhh… Är ni så många som har upplevt det så? Oj!
    Mina barn, födda med 3 års mellanrum sov genom sitt första år typ. Den ena skrek en gång, han var då 6 månader gammal och hade fått tarmvred. Det löstes fort på akuten med kontrast.
    Den första sov inomhus i vagnen (bodde i lgh, annars hade nog vagnen stått ute i trädgården om möjlighet funnits) och den andra låg i bärsjal och sov.
    Med den första var jag kvar på bb i 4 dygn, det som var ”jobbigt” var att lakanen i bb’s sängar inte var av rent bomull, så när man eftersvettades så låg svetten kvar som en blöt pöl under en. Och så fick jag lite lite sår vid amningen, men skaffade sån där gummitutte att ha ovanpå vårtan och då löste det sig också. Med barn två kom jag hem från bb på morgonen, födde sent på kvällen.

    Jag tror det kan vara väldigt olika det här. En del får helt enkelt mer komplikationer, men inte alla. De som ni har pratat med som bara gått på rosa moln kanske varken blev sydda eller hade kolikbebisar.

    Jag hade läst väldigt mycket böcker innan förlossningen, dels om den men också dels om första tiden, jag googlade också. Jag var nog väldigt förberedd på det mesta och det gjorde säkert sitt till att jag inte tyckte det var jobbigt.

    Det som däremot ÄR jobbigt är sån där trots som kommer vid 7 årsåldern, sen fortsätter den till nån pre-teen-trots ><


Kommentera


5 + = åtta