Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Gårdagens flashbacks

Det är riktigt skönt att kunna skriva mer öppet om det här!

Igår när jag skulle öppna balkongdörren åkte extralåset på, dörren gick såklart inte att öppna och bara av en sekunds oförståelse till varför dörren är trög kommer ångesten. Jag känner mig instängd och börjar ”stänga av”. Förut hade jag bara tänkt hur ”störd” jag är men nu har jag ju fått en förklaring. Det tog ett tag innan det gick över men inte längre än en halvtimme i alla fall.

Den andra kom på kvällen när vi tittade på Pensionärsjävlar. Det låter så himla löjligt att det är så små saker som sätter igång det att det nästan känns pinsamt att skriva om. Hur som helst ger det kanske en bättre bild..? Det var i alla fall när en gubbe satt och kittlade en annan gubbe och sen tänkte kittla en annan tjej. Så var den kvällen präglad av ångest och illamående som inte försvann förens någon gång under natten. Dock drömde jag hemska mardrömmar i natt så förmodligen berodde det på det. Ni som har läst de tidigare inläggen förstår säkert kopplingen.

Jag hoppas verkligen att det inte blir någonting sånt idag!



3

kommentarer på Gårdagens flashbacks
  1. heartan skrev

    Åh gumman! :( Förstår att även såna ”små” saker kan framkalla ångest – det är väl inte så himla konstigt??? Jag tål inte att folk håller i mig, även såna där vänskapliga saker som när någon ska anförtro mig något och håller om min ena arm. Det händer att jag börjat veva som en Rocky på speed av sånt – och framförallt när jag är irriterad och Artur vill hålla om mig och lugna mig. Shit vad jag varit dum mot honom – men han glömmer ju att jag inte klarar det. En kram funkar – men det är vägen fram till kramen som kan vara ett krig för mig. Har klöst, rivit och bitit honom i ren och skär panik och första gången förstod jag inte varför. Sedan (tror det var efter att jag läst dina tidigare inlägg, förresten) som jag kopplade att det kom från när jag var liten och mobbad och brukade bli fasthållen och strippad av de äldre eleverna på skolan. Bland annat. Tror inte min hjärna riktigt är redo att släppa alla minnena till ytan, men det kommer lite då och då.
    Det är konstigt hur hjärnan reagerar, eller hur? Hur den kan koppla bort så totalt, och sedan bara huxflux tycka att ”nu är det dags att plocka fram det här igen.”
    För mig löste det ut totalt för några år sen när jag tog ur min P-stav. ALLT blev svart och jag fann mig själv stående vid älven i Mora på väg att hoppa – utan att ha någon som helst aning om hur i h-vete jag hamnat där. Blev tvångsintagen på Det Stora Sjukhuset För Psykiskt sjuka någon dag senare (tror jag…väldigt luddigt där) och fick tala med en helt underbar läkare. Vi pratade länge och jag gillade att han var så saklig och vi slöt en deal – för jag minns att min skräck för att bli kvarhållen där mot min vilja var värre än något av allt det andra – det skulle ju vara som att STRAFFA mig för vad ANDRA gjort mot mig.. Så jag fick åka hem, men bara på villkor att jag hade familjen runt mig hela tiden och hörde av mig om jag mådde det minsta dåligt. Då skulle de även försöka få mig till någon i Mora istället så att jag skulle slippa åka just DIT. (Grinade ju hela mötet och sa att jag inte var nån Thomas Quick….) Hemma fick jag träffa en psykolog och prata nån timme med och hon trodde att det var lite som att proppen släppt och att jag skulle klara mig bra själv, med den inställning jag hade. Men jag har fortfarande ett journummer att ringa om det blir lika igen. Bara den känslan, att ha blivit tagen på allvar har hjälpt mig enormt. Nu vågar jag reagera på mina känslor, och min älskling lyssnar när det kommer upp något.
    Förhoppningsvis kommer du dit snart också, när du känner igen tecknen och kan tänka att ”jaha, då kommer det här, det kommer för att det DÄR hände mig förr… Men nu kan det komma. Jag klarar det!”
    Jag hoppas verkligen det för dig! Det som du gått igenom är värre – och kanske längre, så det måste ju få ta sin tid. Tror att det är superbra att du kan skriva om det!

    whooooo….vilken novell det blev… :P

    STORA KRAMAR och vilken supersnygg bakgrund du hittat!!!

  2. radovic skrev

    Vilka fina blommor i bakgrunden. Gillar dem verkligen. En klänning till Léni i det mönstret vore inte pjåkigt.

    Det vore väl konstigt om du kände dig fullkomligt normal efter det som hänt. En bra sak att minnas när man har allvarlig ångest är att man inte dör av den. Låter så enkelt men det hjälpte mig i sådana stunder det kändes som att ångesten tog över helt. Man får se den lite som en otrevlig huvudvärk som går över. Samt att det inte är något fel med den. Ångest blir värre av rädsla och tankar runt att den är fel och onormal, eller oacceptabel.

    Självklart kan jag bara säga detta utifrån egna erfarenheter, det kan ju vara annorlunda för dig….

  3. Blir verkligen ledsen att läsa det här och ditt förra inlägg om det som jag var tvungen att kolla upp. Jag blir ledsen för att du och andra får gå genom sådant här. Att ni inte harf ått växa upp utan bekymer som ett barn ska få göra. Att ni inte kan få leva nu som vuxna utan att ha spöken som kommer upp då och då i den vanliga vardagen! Så skönt att du har fått hjälp och att du har blivit starkare och jag hoppas dom spökena lämnar dig tillslut! Alla människor är värda ett värdigt liv!
    Svar: Nu vart det ju ännu svårare att packa när det har börjat snöa igen. Hmm bort med sommarkläder och ner med vinterkläder igen!? Undra hur packningen kommer att se ut när det är semester i sommar och man inte har tvättmaskin, kommer vi själva få plats i bilen då :)


Kommentera


− 2 = sju