Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Konstig start på denna vecka

Starten på veckan har varit både konstig och lite jobbig. Det jag skrev om förut, delar av min historia, har såklart fått mig att fundera mycket. Det var också meningen, att få ut det och om möjligt kunna se på det som det är. Jag var medveten om att det kunde få negativa konsekvenser vilket det också har. Förhoppningsvis kan de vändas till positiva i slutändan. Det är jobbig i alla fall och fyller på hela allt-är-mitt-fel-tänket. Jag måste lära mig handskas med dessa känslor och tankar men är långt ifrån att göra det på ett sätt som inte gör mig nedstämd. Jag låg och tänkte på detta igår kväll och somnade kanske först vid 02 någonting. Inte bra. Men jag har precis börjat med allting och det är fortfarande mycket förvirrande.

Jag har också stött på en av de mest bittra personer jag någonsin varit i kontakt med. Det gäller hela bakgrundsgrejen. För att ta det från början var det så att jag letade efter ett fint mönster till min bloggbakgrund. Jag hittade inte så mycket då, detta var när jag hade startat bloggen för övrigt, förutom ett blommönster på en mycket b-ig sida som tog upp tapetmönster. Bilden var inte skyddad och det stod inget namn eller någon mail till den som hade gjort det. Jag trodde att jag hade sparat adressen någonstans, kanske är den på den andra datorn? Vi får hem den i juni eftersom den har varit på lagning. Hur som helst var den bilden vit och gråaktig och ganska pixlig. Jag frågade min sambo om det gick att göra om färgerna och jämna ut linjerna som var lite kantiga. Det skulle nog gå sa han och gjorde några olika varianter i InDesign tror jag. Jag använde en av dessa bakgrunder ganska länge men har varit trött på den ett tag nu och ville alltså byta. Jag satt och kollade runt på olika sidor och hittade sen samma bakgrund på en annan sida med antingen lika eller väldigt snarlik färgläggning. Jaha? Vad är det här tänkte jag. Det var fel av mig att anklaga den här tjejen för att ha tagit bilderna och det har jag erkänt. Tyvärr gjorde jag det. Eftersom hon har äganderätt på bilderna kan jag inte säga så mycket mer om det. Och ärligt talat bryr jag mig inte heller om just den delen längre. Jag bad om ursäkt och förklarade hur det hela hade uppstått, varför jag hade anklagat henne för att ta bilderna. Det dög inte utan allt var bara halvdant. Men ska man sitta och hitta på någon annan förklaring  då bara för att det ska låta bättre? Det är inte riktigt min grej. Hon  anklagade mig för förtal och bad mig att ta bort det inlägg jag hade skrivit om det vilket jag också gjorde. Det hon inte verkade förstå var att hon gjorde precis samma sak fast ännu värre. Jag blev kallad en hel drös saker på hennes blogg och sa då att hon sysslar med precis samma sak. Hon lovade att ta bort sitt inlägg också eftersom jag hade tagit bort mitt men det har inte hänt. Det är kvar. Hon har tagit bort mitt namn dock. Så, bitter och håller inte vad hon lovar. Förresten så körde hon med någon slags härskartaktik i vår mailkonversation som var så genomskinlig att det bara blev skrattretande och lite roande. Typ ”lilla du, du förstår ingenting” ”jag har gjort mer än du förtjänar” och så vidare. Jag tror jag har förklarat hur allting gick till en fyra-fem gånger men det går ändå inte fram. Jo just det, jag skulle vara patetisk om jag skrev om det också. Återigen någon slags härskarteknik. Jag måste väl få säga som det var? Jag gjorde sen ett sista försök att hitta den där sidan som jag hittat bilden på från början men det var lönlöst. Dock hittade jag en annan blogg med en annan tjej som påstått sig ha gjort mönstret. Det var en riktigt ful bild, nästan lika som den jag hittade. Jag har bett henne om ursäkt, erkänt mitt misstag och kommer verkligen inte ta en bild igen. Även om det inte står varken namn eller finns copyright. Så en enda röra kan man kalla detta för eller hur?

En annan grej som hände i början på veckan var att jag fick ett mail från en tjej som jag gick i högstadiet med. Jag visste inte alls hur jag skulle ställa mig till det först. Det blev en enda röra det också. Jag lägger in det så kan ni bedöma själva. Det visar i alla fall att det kan komma någonting ur att man är öppen och försöker ta sig vidare:

”Hej Theres!

Jag vet inte om du minns mig men jag minns dig. Vi gick i högstadiet tillsammans innan du flyttade till Falun.
Jag har funderat på att skriva till dig i ungefär ett år men vet fortfarande inte riktigt varför jag skriver detta mail, och om det är rätt. Meningen är inte att göra din tillfriskning och bearbetning av allt du varit med om svårare, absolut inte! Jag är inte så uppblåst att jag kan hoppas att ett mail från mig kan göra något lättare, jag hoppas bara att det inte blir svårare!
Det jag vill är att BE OM URSÄKT! Jag vill säga förlåt för allt jag gjorde och inte gjorde under den tid vi gick i skolan tillsammans. Jag förstod det inte då och jag förstår fortfarande inte varför det blev just du som blev mobbad, varför det blev just du som råkade ut för alla dessa omänskliga saker. Du är otroligt vacker, vackrare än de flesta, jag minns dig inte som konstig eller avvikande förutom att du av någon outgrundlig anledning blivit utvald av dessa idioter. Jag kan inte minnas jag gjorde något direkt mot dig, och jag hoppas innerligt att mitt minne stämmer, men jag gjorde inget för att stoppa mobbningen heller. Just då var jag så lättad över att det inte var jag, att inte jag fick uthärda allt det du fick utstå. Jag kompromissade med mina egna principer och åsikter för att själv slippa hamna i skottlinjen. Jag vet inte vad jag kunnat gjort då, men jag önskar att jag gjort NÅGOT!
När jag sen nu läst om ditt tragiska öde utanför skolan så blir jag ännu mer förbannad på mig själv och alla de andra som utsatt dig för allt jobbigt i skolan. Någonstans borde du fått vara ifred men inte ens i skolan fick du det. I skolan minns jag bara ett rykte om vad du varit med om, du berättar i din blogg om hur ni berättade om det du blivit utsatt för av din farfar för din klass, men efter att du flyttat så var det som att ingen riktigt trodde på det. Det blev ett rykte bara och jag tror att anledningen till det är att ingen av alla oss som utsatte dig för allt det hemska i skolan klarade inte av att veta att vi gjort en sårad person ännu mer illa, en person som varit med om mer än vi någonsin kunnat drömma om förtjänar inte ännu ett helvete som vi tvingade dig att utstå.
Jag vet som sagt inte varför jag skriver detta, om det är för att lätta mitt dåliga samvete eller om det är för att du kanske, eventuellt men troligtvis inte kan bli lite hjälpt i ditt tillfrisknande. Troligen är det en blandning av båda delar, men det enda jag verkligen hoppas är att jag inte gör det svårare för dig nu.
Jag är så otroligt imponerad av dig, av ditt mod att visa svaghet och sårbarhet, av din ärlighet och din vilja att ta dig vidare i livet. Du om någon förtjänar en underbar sambo och en fantastisk dotter och det gläder mig att se att du trots alla motgångar tar dig framåt och uppåt sakta men säkert. Jag tycker att det är fantastiskt att du vågar gå ut med din berättelse på bloggen och jag tror att du kommer kunna hjälpa många genom din ärlighet. Som jag skrev om din berättelse om allt det jobbiga efter förlossningen så inspirerar du med att våga, du har inspirerat mig och det är nog därför jag vågar skriva detta nu.
Förlåt för allt jag gjorde, för allt jag kunde ha gjort  men inte gjorde! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan gå vidare sakta men säkert tillsammans med din familj!”

Det som är så sorgligt är att det här bekräftar allt jag har trott. Ingen gjorde någonting för att ingen ville hamna i den situationen som jag var i. Ännu mer sorgligt är att det hade nog inte blivit så, i alla fall inte om några fler hade sagt till. Det finns alltid saker man kan göra. Det skulle kanske ha räckt att prata med någon på skolan, lärare, kurator, skolsköterska eller någon annan personal. Bäst hade nog varit med rektorn. Det var tre personer som var värst. Hade tre andra i min klass och parallellklass sagt till, stått på min sida mot de andra, så tror jag att det hade räckt. Det hade inte varit svårt. Ändå gjorde ingen någonting. Jag kan fortfarande inte riktigt ta ställning till allt det här..

Det har blivit mycket denna vecka. Jag hoppas bara att resten av veckan kommer bli bättre. På lördag är det dags för mammabloggalan och jag hoppas att jag kommer kunna släppa allt det här då och bara ha roligt. Förhoppningsvis gör jag det och jag har ju världens bästa sällskap med mig, mina vänner Emma och Sandra.

Tack och lov att jag har min familj och denna lilla solstråle!

P1060670



2

kommentarer på Konstig start på denna vecka
  1. Tova skrev

    Så fint du skrivit, och jag kan känna igen mig i mycket även om jag inte känner till just din bakgrundshistoria (ska kika runt lite mer i din blogg senare…)
    Kan föreställa mig känslan om JAG också skulle fått ett brev från nån tidigare klasskamrat så där. Tänk vad människor kan vara ignoranta, elaka, även genom sin totala tystnad…

    Kul att du också ska till mammagalan förrestem!!

  2. Emma H skrev

    Puh, du får andas ut i helgen. Jag och Sandra ska försöka hjälpa dig att tänka på annat! =) Vilket fint brev du har fått. Jag inser att det också kan skrapa upp sår och konstatera på riktigt hur det var, men ändå. Jag blev rörd. Det stora i att ingen gjorde något… I att en endaste person hade kunnat spela all roll i världen. Men det är vår uppgift Theres, att göra våra barn till de personerna, de som vågar stå upp för svaga, som inte mobbar andra utan som ställer sig på de mobbades sida. Det ska bli våra barn!

    Ska bli så trevligt att åka bort med dig och Sandra! Ser verkligen fram emot det!

    kramar!


Kommentera


åtta × = 64