Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Tillfälligt nere

Jag orkade inte skriva någonting mer om ultraljudet i det förra inlägget. Men eftersom många av de vi känner ville se så la jag upp bilden. Anledningen till att jag inte orkade är att jag har känt mig ganska nere. Det är fruktansvärt jobbigt eftersom dagen då vi fick se vår lilla Moa, som vi kallar henne för, var den lyckligaste dagen i mitt liv. Och sen några dagar senare så sitter jag och gråter och känner ingenting när jag ser på bilderna..? Vad beror allt det här på? Är det graviditeten och alla hormoner som spökar? Samtidigt håller jag på med min äckliga c-uppsats som får mig att känna mig riktigt stressad eftersom jag inte gör så mycket som jag bör. Patrik är en ängel som står ut och dessutom hjälper mig med uppsatsen. Det är ju inte riktigt så det ska gå till så då mår jag dåligt av det också, att jag inte ens kan sköta skolan själv!

För att återgå till Moa då.. Det är ju det som får mig att må sämst. Jag mår dåligt av att jag ibland inte känner någonting för henne. Vid vissa tillfällen tycker jag att det är jobbigt att vara gravid och tänker då att hon kanske märker det, att det blir som ett slags personligt angrepp.. En anledning till att det blir jobbigt är att mitt ”tillstånd” går ut över skolan och att min kropp förändras så mycket att jag känner att all kontroll är borta. Jag vet att man förändras och att det är fullt normalt. Jag har dock aldrig tyckt om mitt utseende eller min kropp när jag väger mer än 54 kg.. Vet inte  varför men så är det. Det är svårt att ändra sin självbild om man dessutom har kämpat för att komma dit man vill. Ibland känns det lättare men sen så kommer de här dalarna.. Vad ska jag göra? Finns det någonting man kan göra? Jag älskar ju lilltjejen redan och får så dåligt samvete de gånger jag inte känner någonting eller tycker att det är jobbigt.. Jag har gråtit flera gånger och är rädd för att hon ska må dåligt av det också… Och tänk om de här känslorna är kvar när hon kommer? Att jag inte kan knyta an till henne.. Jag är verkligen trött på den här känslomässiga berg-och-dalbanan, även om jag självklart aldrig skulle byta bort det!



4

kommentarer på Tillfälligt nere
  1. helena skrev

    Jag vet inte om det gör det lättare för dig, men det är verkligen helt normalt med den här känslomässiga berg-o-dal-banan. Och att du inte känner något för Moa, som du skriver, är också helt normalt. Jag mådde jättedåligt mentalt sista månaden av min första graviditet, men jag tror inte att det har påverkat min son alls. Och jag hade inga problem med att knyta an till honom. Det jag tror att man absolut ska vara medveten om är att den här moderskärleken som alla pratar om, att man liksom älskar över barnet över allt annat från första anblicken vid förlossningen, inte alltid finns där. För mig tog det ungefär en vecka innan jag fullt ut insåg att min son var MIN, och kärleken växer fram.

  2. Jo det gör det lite lättare att veta att jag inte är onormal i alla fall. Det är ju ändå jobbigt men väldigt skönt att andra också har känt så. Moderskärleken känns lite överdriven ibland.. Eller kanske inte överdriven men att mamman verkligen måste älska sitt barn från början och att föreställningen av mamma och barn kanske är överromantiserad..? Jag kommer självklart att älska henne och gör det nu också men det går upp och ner som sagt. Man kan väl inte känna samma starka kärlek sen heller, när barnet är fött? Eller gör man det..?

  3. stina skrev

    Hej du, åh förstår att du mår dåligt över dina känslor. Jag kände flera gånger att jag kanske hade ångrat mig, oro inför hur det skulle bli, om jag skulle orka… Ibland har man som du en skola att tänka på, det blir pressat, och ibland som andra ett förhållande med dalar. Allt spelar roll och som gravid är man ju extra känslig.

    När er lilla Moa är född kommer graviditetens känslor vara ett minne blott, din lilla ängel finns i din famn och du kommer älska henne mer och mer för varje dag som går.

    Med tiden så lär man känna sitt barn mer och mer, som nu när Tuva är två år och kan prata en del och sedan visar en ny grej som att prata ett eget påhittat bebis språk, då blir man ju ännu mer kär i henne. Eller igår när hon sjunger ja må hon leva till mig och ger mig en påhittad present och tittar på mig med spänning när jag öppnar den, då blir ens ögon tårfyllda och man blir ännu lyckligare över att man har barn.

    Lycka till med c-uppsatsen!
    Kram!!

  4. Åh, tack för uppmuntran! Det behövs verkligen ibland. Det har blivit bättre nu men man får så himla dåligt samvete när de där känslorna och tankarna dyker upp, och hon är ju inte ens här än! Jag känner mig nästan lite knäpp ibland men det är väldigt skönt att höra att det finns fler som har känt samma sak. Jag längtar till hon är här så att vi får börja uppleva allt med henne tillsammans. Det känns som att jag är lite ensam om det just nu, eftersom jag känner mycket mer än vad Patrik kan göra fysiskt åtminstone. Men jag ska njuta av den här tiden också. Så lång tid är det ju ändå inte. Vi har ju snart kommit halvvägs.
    Tack igen för era snälla och förstående ord. Det betyder mycket!


Kommentera


− 1 = fyra