Fredagen den 27 Juli kom våra älskade prinsessor! ♥

Klockan 06.45 ringde alarmet på fredag morgon, då var de bara å hoppa in i duschen å skrubba sej för andra gången med Descutan svamparna. Krånglade på mej stödstrumporna & kläder efteråt, och gjorde mej ”iordning”.

Väckte Kristian som sov som en gris!! Och de hade han gjort nästan hela natten:P Själv sov ja nog bara två-tre timmar. Grinade som fan innan vi skulle åka, gick inte å stoppa de, Nervös som bara den! Men vi packade iordning de sista och satte oss i bilen och åkte mot Karlstad Sjukhus. I bilen gick de bra, pratade & lyssnade på musik å då slappnade ja av igen. Kristian va inte alls nervös, (han visade iaf inget utåt) & tur va de väl att båda två inte va nervvrak!;) Klockan 8.50 va vi i Karlstad och vi åkte och letade upp en parkering & tillsist gick vi in. Klockan 9.15 hade vi tid.

Gick raka vägen in på Förlossningen å sa att vi va där. Hon i receptionen skrattade och va hur trevlig som helst så man glömde nästan bort va man skulle dit och göra:P Hon visade oss till ett rum vi skulle få vänta i. Dit kom de två barnmorskor som skulle bli mä ner till operations rummet och ta emot bebisarna. Jag fick byta om till den Otroligt fina sjukhus outfiten!

Världens Största Mage!!

Ena barnmorskan lyssnade på Hjärtljuden och sen var de bara att vänta. De var en som hade tid klockan 7, så vi fick sitta i rummet och vänta på våran tur;) Barnmorskorna satt kvar ett tag å bara pratade allmänt. Sen fick Kristian frukost och kaffe å smörgås, de har nog aldrig sett så gott ut! Trodde ja skulle dö av hunger där en sväng! Haha.. Sen knackade de på dörren och barnmorskorna kom in å sa att de va dax! Jag fick lägga mej ner på sängen och dom körde i väg mej. Fan va de gick:P Ut å in ur massa korridorer å in i en his & efter ett tag ( kändes som en evighet ) så va vi framme. Där parkerade dom mej utanför operations salen och där fick vi vänta ännu mer!! Kristian fick gå och byta om. Vi väntade å väntade.. Kändes som skit lång tid! Har ingen aning om va klockan va nu.

Tillsist fick ja krångla mej ur sängen och gå in på operation. Fick sätta på mej ett snyggt hårnät;) Sen fick ja lägga mej på operations sängen.. Eller säng å säng, Va ju som en planka. Jätte smal å obekväm:P Vet inte hur många personer dom var inne på rummet men de va runt tio tolv stycken till å börja mä, massa folk som presenterade sej å sa va dom skulle göra. Men de va inget av de som fastnade, har ingen aning av va nån hette, förutom Cleas. Haha.. Kom en tant å skulle sätta nålar i armarna på mej. Fick hon för sej! Även fast hon såg att ja va blå i hela armvecket på högerarmen sen dagen före. Sa till henne att de är ingen idé att hon sticker mej i armarna utan att hon skulle sätta nålen i handen istället. Men ett nej tog hon inte och hon stack ändå.. Sen sa hon helt snopet - Nehe här kommer de ju inget. – Nej va va de ja sa! Sa ja lite irriterad. ( Har blivit stucken i armarna 350 miljoner gånger Och de går inte längre! Så ja vet va ja pratar om ) Så hon satte nålen i handen. Sen ville dom ha en i vänster armen också bara för att ha två ingångar om ja behövde ha blod. Så då gick hon över dit å började slå mej i vänster arm veck. & ja tittade på henne å sa Ganska irriterat att de går inte å sticka mej i armarna! De kommer ingenting, ådrorna är pytte små eller så rullar dom iväg. Men hon ville göra ett försök å ja kände hur ja blev ännu mer irriterad. Å sen sa ja bara – Visst gör de du, de kommer inget ändå! & sen stog hon där å funderade för inte fan kom de nått blod:P Så hon fick så hon teg. Så de sluta ju mä att hon stack mej i vänster handen också!

Sen satte dom på mej massa andra elektroder och grejer. Sen fick ja sätta mej upp och narkosläkaren kom in. Hon som vi hade pratat mä dagen före. Fick rulla ihop mej till en boll för att dom lättare skulle kunna ge ryggmärgs bedövningen. Va ju Jävligt lätt mä den magen kan ja ju säga! Hon stack en gång, två gånger, tre gånger.. Bytte nålar till olika storlekar å stack igen. Började kännas konstigt i vänster benet och jag sa till. Hon stack lite till.. Den gången rätade ja på mej, Utan å ens göra nått. De bara ryckte till i hela mej å ja sträckte ut mej. Kristian försökte hålla i mina händer så att ja inte skulle kunna räta ut mej. När hon hade stuckit sex gånger så sa hon – Naej de här går inte, Ja hämtar min kollega Claes.
Claes kom in å började sticka.. Vänster benet for iväg åt vänster och nu fick Kristian hålla i mina fötter oxå.. Claes bytte nålar å stack å stack.. Sex eller sju gånger innan han sa - Nej, vi lägger ner de här. Så så bra gick de. Ja blev så frustrerad och irriterad på allt å alla å ville bara åka hem. Skippa allting! Sen började ja stor grina..

Dom förklarade för mej att ja skulle få sova istället för att dom vågade inte sticka mej mer i ryggen.. å de är ja glad för. För de gjorde förbannat ont! Och livrädd blev ja ju när ja inte kunde kontrollera ryggen eller mina ben. Så de blev inte riktigt som planerat. Dom ringde upp till specialist mödravården och två läkare därifrån kom ner mä en gång. Barnmorskorna blev utjagade. Mej slängde dom ner på sängen och narkos läkaren började prata lite lugnande mä mej. Tack gode gud för de! Sen sa hon till oss att vi skulle kolla på min mage en sista gång för snart skulle den va borta. Under tiden hon pratade så började dom tvätta min mage å göra iordning allt, dom satte Kateter och de var de obehagligaste ja vore mä om! Kändes jätte konstigt. Haha! Gjorde inte ont men det sved och var en väldigt knepig känsla. Sen satte dom upp en skynke så magen försvann bakom de. Kristian fick pussa mej hejdå å sen fick han gå ut.

Då va klockan 11.20. Då satte narkos läkaren sej brevid mitt huvud å berättade va hon skulle göra. Hon satte masken för näsan å munnen på mej å sa att de skulle börja lukta lite konstigt, typ som pizza.. Å ja började skratta! Haha.. Å att ja skulle ta långa djupa andetag. Sen såg ja hur hon till vänster började spruta in medel i handen på mej. Sen minns ja inte mycke mer:P Kollade på lampan.. å sen försvann den.

Klockan 11.37 föddes Nova Irene Kolberg, 3080g och 50 cm lång.

Freja Evelina Kolberg föddes 11.39 och vägde 3210g och var 51cm lång.

De som ja skriver nu är de som Kristian har berättat.
Barnmorskorna försvann in i operations salen och hämtade bebisarna, sen när dom kom tillbaka lämnade dom över dom till två barnläkare. Båda bebisarna kom igång med andningen mä en gång helt själva. Så där behövdes ingen hjälp alls!:) Sen så kollade dom gommen, räknade fingrar och tår & kollade igenom dom. Dom klippte navelsträngen ( Kristian valde att inte göra de, han var nog skak som han va;) ) Dom torkade av bebisarna och satte på dom varsin liten mössa och armband sen gav dom båda två till Kristian. Sen frågade en av barnmorskorna om han skulle ta lite kort, ( Vi hade ju mä oss kameran in på operations salen å skulle ta lite kort, men så blev de ju inte ) & Kristian tittade på henne å sa - Nja, de får nog du göra. Haha.. Inte så lätt å ta kort mä en unge på varje arm;) Sen fick han sitta och vänta mä dom tills jag vaknade.

Tio i ett har ja ett minne av att ja tittade på klockan. Fortfarande helt borta.. Såg bara massa slangar och dropp, och att ja va helt platt. Haha.. Sen vaknade ja av att dom tog blodtryck på mej. ( De gjordes en gång i kvarten ) & att nån ropade på Kristian.. Och ja försökte kolla mej omkring för å se om ja såg honom eller nån av bebisarna.. Men dom va ju inte där:P De visade sej att de va ju inte min Kristian, utan han som hade hand om mej på uppvaket hette ju oxå Kristian! När ja vaknade nästa gång var klockan närmare två. Då försökte den där Kristian prata mä mej. Kvicknade till efter ett tag å han sa att allt hade gått bra & att bebisarna mådde bra. Sen försvann jag igen, nästa gång vet ja inte när ja vaknade. Men ja vaknade av att dom tog blodtryck igen, Sen av att Kristian frågade om han skulle ringa upp till bb å säga till dom att dom skulle komma ner mä bebisarna. Ja skrek nog nästan Jaa åt honom.. Haha, Fortfarande lite groggy, men nu somnade ja inte om nått mer iaf. Klockan 14.40 kom Kristian och en barnmorska ner å ja fick se våra älsklingar för första gången!! Helt overkligt, kan inte förklara känslorna ja kände då!

När klockan närmade sej 17.00 kom de två super bra och trevliga tanter å hämtade oss. Vi åkte upp till avdelning 14 och fick vårat rum. Ett dubbelrum, helt för oss själva! Perfekt. Nu tyckte ja att de va skit jobbigt, eftersom ja knappt orkade röra mej.. Kunde inte göra nånting utan bara låg å pekade å kollade. Och Kristian fick göra precis allt! Hämta grejer åt mej och passa upp på båda bebisarna. Som tur va var personalen på avdelningen helt underbar! Hjälpte till mä precis allt, tryckte bara på knappen så va dom där efter en halvminut typ.

Hela fredag kväll låg vi bara å kollade på dom, helt otroligt att vi hade fått två helt underbara prinsessor!:)

Lördagen skulle dom försöka få mej ur sängen.. De gick inte alls:/ Höll på å svimma och satt å kippade efter luft. Fick mer morfin tabletter, men de hjälpte inte alls.. Blev bara vilsen! Stog brevid sängen i en halv minut typ, sen gick de inte mer. De visade sej att mitt Hb var på 89 o sen kom de fram att ja hade förlorat 8dl blod. Så den dagen tog ja mej inte till duschen..
På söndagen försökte vi igen å ja blev bara mer yr. Dom tog Hb prov å de visade att de hade gått ner till 80. Så nu ringde dom läkaren som kom å kollade till mej å bestämde att ja skulle få två påsar blod. Efter de blev ja som en ny människa!
På måndagen gav ja mej fan på att ja skulle upp. Med hjälp av den lilla tanten ( som va mä å hämtade mej på uppvaket ) tog ja mej efter många om och men till duschen!:)

På tisdag eftermiddag åkte vi hem!!:) Lyckligast i världen!