Ångest och evigt kämpande har blivit min vardag..
Får väl börja lägga in mitt inlägg.. Som beskriver väldigt bra hur vardagen är och känns! Jobbig, tungt och helt jäkla hopplöst rent ut sagt! Detta är min berättelse och mina tankar för att kunna kala av vardagen..! Detta var mitt inlägg på Minbebis.se forum!
”Måste bara få skriva av mig lite! Bor med min man, han bonusson och min dotter från ett tidigare förhållande. Vi träffades för 3 år sedan! Blev jätte kära och allt var så gulligt och underbart! Jag visste att bonussonen hade problem med sin mamma och gått igenom en hel del, det visste jag men tänkte då att allt blir bättre..! Hon har ett begränsat umgänge om vi säger så.
Nu sitter man här, gravid med vårt första gemensamma barn!
Var fantastiskt till en början men nu sitter man här, vecka 23 och bara NEJ jag vill ut hårifrån! Skilja mig flytta ut! Komma bort från den här skiten!
Lever med en man som skiter i mig och inte respekterar mig för 5 öre när det är NU han ska vara som mest hjälpsam! Slänger kläder hej vilt, ställer inte n i diskmaskinen, använder grejer och bara lägger rakt upp och ner och åker till jobbet, smäller och drämmer igen skåp tidiga mornar när han vet att både jag och barnen sover, öppnar skåp och garderobsdörrar utan att stänga dom? Jobbigt tycker han att bädda sängen och när han väl gör de ser det ändå ut som kriget själv!? Han kan inte ens bädda asso!
De värsta av allt är bonussonen! När jag träffade dom så var pojken konstig och underlig och ”inte som alla andra barn”. Han hade aldrig fått göra något som vanliga barn får? Bara sitta inne. Han hejar inte, svarar inte på tilltal, ljuger och hittar på att min dotter eller andra gjort dumheterna han gjort, han är geni på göra sönder, visar ingen uppskattning, han vet inte varför han gör saker när man ifrågasätter varför han gjort si eller så och förklarar gång på gång att man inte får göra så får man svaret ”vet inte”! Han är konstig och ber min lilla dotter på två år ta på hans snopp, inte en gång, utan 3 och jag har förklarat att de inte är ok. Han skiter i vad man säger och gör samma dumma sak efter 1 minut igen! Han är som en vägg att prata med! Tom i blicken! Han är 5 år men min 2 åring fattar bättre och vet vad som är rätt och fel och vett och etikett? Han Säger inget och bara ”är” undrar vad felet är men begriper inget och jag håller på att BLI GALEN på denna soppa!
Vill bara ta min gravida mage och mitt älskade barn på 2 år och bara sticka så långt bort jag kan! Jag gråter varje dag och vet fan varken in eller ut! När jag träffade dom så var jag så slank och snygg och glad oxh tillfreds och på 3 år har jag åldrats 20 år på en gång!!!! Så svår depression och bara kräks och gråter! Hjälp mig någon snälla vad ska jag göra?”
5
Kommentera
Det lät inget roligt alls! Hur länge har du känt såhär?? Inte lätt att vara gravid mitt i allt. Vad säger din man? Har du pratat med honom om hur du känner? Har du någon som stöttar dig i allt? Familjerådgivning? Vill du helst satsa på er familj eller vill du helst skilja dig? I så fall kanske det är lika bra att sätta sig in i den processen och allt vad det innebär.
Hmm, vad många frågor jag kom med, ville bara förstå dig rätt. Det kan ju vara skönt att få ”ur sig allt” här på bloggen också, speciellt om det inte finns nån annan att prata med, men det vet jag ju inte om du har såklart.
Skickar en kram!
Ja du min vän, det är frågor som jag ställt till mig själv de senaste två åren!
Jag har pratat med min man men han förstår inte, ena stunden bara han gråter och drar i mig och säger att han gör allt för denna familj, sen i nästa stund så erkänner han att han försummar pojken och lägger alla problem på mig för det är bekvämt med honom.
Jag känner väl redan att jag har satsat allt! Att det känns som om någon kväver mig inifrån! Att jag inte för luft! Sån ångest och det gör så ont i hela mig!
Jag fester inte hur fort tiden har gått, jag har gjort så mycket för denna familjen!
För pojken har jag hittat på diverse aktiviteter, resor, prylar, leksaker ja allt! Skämt bort ungen så totalt men han är bara som ett streck på munnen, nästan som apatisk har jag börjat misstänka! Det ska utredas hos läkare nu, vi ringde först BUP direkt men tydligen så krävdes båda vårdnadshavarnas godkännande och de satte ju mamman stopp för, så får gå den jobbiga vägen, till läkare som remitterar till BUP. Men ändå är inte pojken glad för ALLT man gjort och gör, utan är som ett streck, säger inget. Pratar inte gör ingenting. Bara dumma saker och lögner.. Jobbigt att bo med dessa två personer!
Min man har jag verkligen försökt allt med! Prata skrika gapa! Varit frustrerad, arg ledsen men inget går in. Han begriper inte varför jag känner såhär, utan bara gråter i panik och säger att jag inte kan göra så mot honom. (Ta min dotter och gå!) för honom är min dotter det viktigaste, som han inte är biologisk pappa till… Han tycker det är så skönt att leva det liv han gör! Han vet ju vad han kommer hem till.. En kvinna som gör allt och ändå stannar kvar trots alla problem…
Men jag är bara 21 år gammal. Snart tvåbarnsmamma och har hela livet framför mig, är detta det liv jag vill leva? Absolut inte.. Men när det är så många pusselbitar så vet man inte vart man ska börja…!
Hela denna soppa är så frustrerade så man vet inte om man ska skratta eller gråta!
uschh vad jobbigt! men jag tycket det verkar ganska tydligt att du vill lämna allt och honom. Om du tänker på din flicka och bebis i magen så är det kanske bäst att komma ifrån allt dethär och få en glad mamma? Men sen är det ju inte bara att ta flickan och gå typ, det är väl där det jobbigaste börjar. Vart tar man vägen och hur kommer allt att bli och hur ska man pussla ihop allt?
Svårt att få grepp om hur din man verkligen känner och tänker tycker jag. Du har ju gett allt till denna pojke också (känns som att det är nånting med honom som kanske ska utredas, stackars honom också ju) men det är väl pappan som borde göra allt för honom.
Han verkar inte uppskatta allt du gör för familjen. Du kan ju börja om, om du vill, du är ju ung men såklart är det mycket man ska gå igenom innan man faktiskt står där, fri från allt och kan lägga allt bakom sig och börja det nya livet.
Nu utgår jag bara från det du har skrivit här. Vad är nästa steg för dig? Vad vill du göra? Fast det kanske är den frågan som är svårast nu..
Ja men exakt! Jadu.. Om jag visste det..
Ibland bara jag tänker att det bästa hade varit om Polen försvann, då försvinner problemen med hans mamma också som ska vara så jäkla jobbig, anmäler mig till soc för diverse falska grejer, beställer saker i våra namn, exempelvis klamydia test till min man så jag trodde ju för ett ögonblick att han var otrogen ja Gud vet allt vad hon gör mot oss!
Jag hinner tänka så ibland, samtidigt som jag tänker att jag om jag bas hade pengarna eller en stor chans till lägenhet så hade jag köpt eller sökt en på gång. Börjat om på ny kula och bara tagit en dag i sänder och ine haft någon kontakt dör förena barnet var fött och man kan diskutera umgänge osv sen.
Men en stor del av mig ville göra abort, samtidigt som jag gjort en sådan en gång och lovade mig själv att aldrig göra det igen. Men nu sitter man här i v 23 och funderar på om ine det hade varit det bästa.. Men ” tyvärr ” kan man inre vrida tillbaka klockan!
Jag vet inte vart jag ska börja, får ju börja söka lägenheter i alla fall. Inte två-tre år till av den hör soppan.. Det orkar jag bara ine med, då kollapsar jag totalt..
vad bra att du har kommit till den insikten att du vill därifrån, du har ju gjort allt du kan för att det ska bli bättre och det har ju inte funkat. Så det är bättre du och dina barn får börja om.
Kan du hyra i andra hand för att hitta något snabbare ifall du vill därifrån snart? hitta något tillfälligt? har ni hus? var ni gifta? så mycket som ska lösas på vägen, uschh, det är ju bra att det är flera veckor kvar på graviditeten så du inte behöver känna den pressen att det blir bebis när som helst och allt med det mitt i allt. Vore ju bra om ni kom därifrån innan och att det kanske hunnit lugna ner sig innan bebis kommer