Add Comment Register
Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »     |     Diskutera i vårt forum     |     Hjälp med din blogg?     |     Senaste aktiviteter på minbebis.com:

Första veckorna som gravid

Jag berättade för min sambo genom att rita två stora hjärtan och ett litet hjärta mellan dem. Jag ritade på ett brevpapper som jag sedan rullade ihop och knöt snöre runt. Av någon konstig anledning så förstod han redan innan han öppnat brevet. Är du på smällen?! Jag nickade till svar.

Min sambo blev glad över nyheten och kramade mig en lång stund innan han återgick till sin dator igen.

Det måste jag vara helt ärlig med och det är min oro över vårt förhållande. Vi har ett stormigt förhållande, bråkar ofta och har svårt att prata med varandra om viktiga saker. Vi har det stundtals väldigt bra också.  Jag är säker på att han skulle bli en fantastik pappa men trots att vi vid fler tillfällen pratat om att vi självklart skulle behålla ifall jag råkade bli gravid så kändes det lite osäkert nu när det hade blivit så. Vill jag verkligen leva med honom? skulle jag kunna gifta mig med honom om han frågade? Jag har ju alltid velat gifta mig men nu känns det galaktiskt långt bort.

Dessa tankar hemsökte mig många dagar under de första veckorna och glädjen blandades med rädsla över att vårat förhållande inte skulle hålla och att barnet skulle bli lidande. Jag och min sambo vill ju inte ens bo i samma stad! Hur skulle det fungera om vi eventuellt skulle bli tvungna att dela på oss?

 

Graviditeten gjorde sig knappt påmind fram till vecka tio. Det enda var att jag kände mig lite tröttare än vanligt och fick helt plötsligt kväljningar bara jag tänkte på kaffe (klunkar i mig ganska friskt i vanliga fall). Lite lätt illamående innan frukost men så hade jag nog känt innan jag blev gravid också när jag tänker efter.

Gravid? Är jag verkligen gravid? Växer det ett embryo i min mage?

Min bror berättade för sin sambo att jag var gravid och jag blev oresonligt irriterad över det! Jag ville inte att någon skulle veta, det här var min sak att bära och berätta när jag kände för det. Jag förstår att min bror ville dela nyheten, särskilt när han blev så glad över den. Jag förstår verkligen inte varför jag inte ville att någon skulle veta, kanske var det för att jag inte var riktigt säker på att det här verkligen var det rätta. Skulle andra döma mig?  Graviditeter är känsligt område, det handlar ju om att sätta ett barn till världen. Ett barn som ska få bästa möjliga förutsättningar för att ha ett rikt liv.

Både jag och min sambo har fast jobb och tjänar hyfsat bra och vi har familjer som skulle stötta på alla tänkbara sätt.. Men har vi den sista pusselbiten? Vi mot världen -känslan?! Kan vi klara det här och älskar vi varandra tillräckligt mycket?  jag är tveksam. Vi tycker om varandra och hittills har jag inte ens funderat över våran framtid. Varje morgon när jag vaknat så har jag velat vara kvar i vårat förhållande utan att blinka och jag tycker han är fantastiskt! men när någon annan kommer in i bilden (ett litet barn) då ifrågasätter jag om det vi har verkligen kommer räcka.




Kommentera


3 × = nio