Före:

Efter:

Jag fullkomligt älskar att handla mat. Fucking love it. Spana bland hyllorna, komma på matideer, fynda och smakprova.
Idag var det Coop forum bergvik som fick lyckan att ta del av mitt konto. Nu bågnar både skafferi, kyl å frys. Finns inget värre än att ha tomt och inget att välja på.
Dessutom fyndade jag mörkläggningsgardiner för bara 99 kr styck. Så nu ska det bli svart hos ollie å oss. Gud så gött.
Något annat som är gött är:

Väntar bara på att Andy ska komma upp från bilen. Vi ska sälja den nu, vår älskade V50 för att köpa en större kombi, så han är nere och fixar det sista.
Skynda skynda.
Knyttet å jag behöver foooood!!

För ett tag sedan vann jag en tävling om ett presentkort hos Smultronbyn Träleksaker. Idag fick jag hem mitt presentkort på 300 kronor..

Nu gäller det bara att komma underfund med vad man ska välja… blir nog några fina träleksaker åt knyttet. Olivia har ju en hel del leksaker.

Och jag älskar träleksaker. Mkt bättre än plast, även om plast är väldigt behändigt..

Men nu måste jag nog gå in och kika lite..

Ursäkta vilka är ni och var har ni gjort av mina fötter??

Idag i värmen är vätskeansamlingen större än vanligt. Det nästan skvalpar i fötterna när jag går. Inte så nice.

Olivia har precis tagit en dusch. Hon är ff elvan och har ff lite lätt feber. Men har ff energi som tusan.

Hur sjutton orkar de? Jag har inte ens feber och orkar ingenting.

Igår hade jag ont i magen i stort sett hela dagen. Det sved typ i äggstockarna och i svanken. Knyttet passade även på att sparka däråt. Dessutom måste mina tarmar ha varit på villovägar totalt, för jag kunde knappt sitta eller stå utan att det gjorde ont.
Not a great day alltså.
Förutom allt detta så kollade vi på melodifestivalen och förfasades över alla fruktansvärda bidrag. Ryssland var ju supergulliga, men resten …

Idag känns det bättre iaf. Och hur härligt är det inte att gå till jobbet i tshirt?!
Ha en go dag.

Är det bara jag som inte kan lyssna på She´s like the wind och I had the time of my life utan att få tårar i ögonen och minnas Patrick Swayze?

Kommer jag aldrig kunna se Dirty Dancing igen?
Sorgligt.

Drog mig från jobbet vid 3 redan idag. Längtade hem till Olivia så jag höll på att smälla av. Längtan blir så enormt mkt större de dagar man har värre katastroftankar. Man vill bara hem och kramas, umgås och ta vara på varje sekund. Dessutom vaknade hon med lite feber 37,7 vilket vi förutspådde redan igår då hon var gnällig och ganska trött.

Möttes iaf av en tjej som var ganska mammig och simmig på ögonen. När hon blir genomförkyld sätter det sig i ögonen oxå så de blir så små och rinner. Inte så konstigt då gångarna är ganska små på de små.

Vi har hittills lekt med Duplo, pusslat och nu är nya Teletubbiesfilmen i dvdn. Hon gillar dem skarpt till sin mammas och pappas stora förtret. Men vad gör man inte för lite gos i soffan??

Idag har jag för övrigt känt mig ganska så gravid. Det tog ju bara 33 veckor att uppnå. Men vem har bråttom?

Tidsinställt inlägg:

När jag var gravid med Olivia och jämt innan led jag fruktansvärt av mina katastroftankar. Jag överdriver inte om jag säger att jag hade flera i minuten. Det gick så långt att jag fick panikångestattacker och ringde för att hålla koll på hur alla i familjen mådde och vad de gjorde. Jag inbillade mig att folk inte kom fram som de skulle på vägarna. Jag googlade Andys syndrom om han mådde dåligt och läste allt på nätet.

Jag var fruktansvärt självdestruktiv. Till slut inbillade jag mig att ju mer tankar jag tänkte desto mer kunde det bli verklighet och försök vända en tanke då! Totalt omöjligt. Jag grät varje dag, på jobbet, i affären, överallt. Jag bröt med vänner och familjemedlemmar för jag orkade inte ens med mig själv. Det kliade i hela kroppen och själen. Spiralen bara snurrade fortare och fortare nedåt.

När jag blev gravid bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag ville inte utsätta Olivia (då knyttet i magen) för mina tankar och påverka henne negativt av mina attacker eller dylikt. Så jag gick till en psykolog, eller ja.. snarare 2 st. tog sig an mitt fall. En under utbildning och en färdig.

Vi började från barndomen och började bena upp allting. De konstanterade att det inte var konstigt att jag hade katastroftankar då jag varit med om väldigt mycket tragiska moment i mitt liv fast jag är så pass ung.
Allt började 1990 när vi hade 3 dödsfall på 3 månader. 2 väntade och 1 oväntat. Därefter har det fortsatt i familjen/släkten med dödsfall, sjukdomar, fängelsedomar, självmord, misshandel, frånvaro av familjemedlemmar m.m.

Det har inte varit många år som det varit lugnt. Jag har haft både en bra och dålig uppväxt genom åren. Vissa saker har gjort en hård, vissa saker har gjort en ödmjuk. Vissa saker önskar man inte ens sin värsta fiende att gå igenom och vissa saker är man glad för att man gått igenom då familjen blivit mer sammansvetsad och unik.

Det som hjälpte mig var att de sa att det inte var konstigt att jag led av dem. Jag hade gått igenom mer än vad många går igenom under en livstid och då var jag 33.

Efter många besök hos psykologerna och efter mycket hjälp av min älskade Andy blev jag “fri”. Helt plötsligt tänkte jag inte katastroftankar flera ggr i minuten.

Allt skedde när jag satt i bilen och tänkte över hur många som skulle dö i min närhet och man vet inte när eller hur. Jag började tänka hur många jag har på facebook och att alla de skulle dö någongång. Då sa jag till mig själv att jag fick skärpa mig. Jag insåg då att jag höll på att barka iväg rätt så rejält.

Men jag är långt ifrån fri idag.

Idag (söndag) är det återigen skitjobbigt. Vet inte om det är värre för det är söndag och det är söndagsångest och så lite spetsat med gravidhormoner, men vissa dagar är svåra. Jag tänker mycket på att jag själv kan dö, kan bli sjuk och få lämna Olivia. Jag tänker att Olivia kan dö av diverse olika saker, drunkning, kvävning och bli tvingad att lämna oss. Jag tänker på att Andy kan köra ihjäl sig.

Jag tänker jättemycket tragik och det är skitjobbigt. Varför kan man inte styra över sina tankar? Varför kan man inte välja åt vilket håll tankarna ska gå?

Det är skitläskigt att tänka positivt och tänka att klart det kommer gå bra. Varför ska just jag drabbas av den sjukdomen? Varför ska just jag dö i en bilolycka? Det går inte att inte tänka så när orden Varför inte finns. Alla andra som fick svåra sjukdomar eller blev mördade tänkte väl oxå – det drabbar inte mig.

Jag har idag slutat kolla på Efterlyst, CSI, skräckfilmer, jag läser inga deckare, jag googlar knappt inget (knappt alltså), jag försöker att inte läsa Aftonbladet och Expressen mer än 5 ggr per dag..

Men varje dag är en kamp. Jag vill skydda Olivia mot allt i världen och jag vet att det inte går.. Därför är det skitsvårt att släppa taget om tankarna.

Usch.. jävla söndag. Bäst att gå och lägga sig och hoppas att allt är lättare imorgon. Lägger in detta som tidsinställt inlägg till imorgon lunch, så får jag köra en uppdatering efter det..

Idag har jag 6 veckor kvar att jobba, lite drygt, innan jag går hem igen i minst 1 år. I juli blir jag 2-barnsmamma.. Om 8 veckor cirka. Helt sjukt. Fattar inte var tiden tar vägen. Vet ni hur fort en vecka går? va va va???

Jag får nästan lite panik och ångest när jag tänker på det. Vi har fortfarande ingen syskonvagn, måste iväg och köpa Bugaboo Donkeyn snarast.
Vi har iaf kläder och blöjor till första tiden. Vi har fått låna en vagga efter Olivias kusin Noah, tack som tusan. Det underlättar ekonomiskt. Olivia har redan provlegat den och godkänt.

Men jag förstår inte att det snart är dags. Var tog denna graviditet vägen? Är jag redo för att krysta och trycka ut ännu en bebis. Nej är min spontana reaktion och kommentar. Jag minns fortfarande förra som det var igår och jag tyckte det gjorde så förbannat jävla ont, så jag kan inte glömma och släppa. Trots att det är 17 månader sedan. Jag hoppas verkligen att jag slipper ha krystvärkar i 2,5 timme denna gång.

Herregud vad massa tankar det är idag.. Jäkla måndag. Varför finns det inte föräldragrupper för familjer som ska bli 4?

Vi stack från bror å Alva vid elvasnåret imorse och när vi satte oss i bilen började Olivia att gråta och ropa efter obbo å avva. Hon slutade inte gråta förrän vi förklarade att vi skulle åka och leka med tyr. Då gick det över.

Väl i kyrksten sken solen och vi möttes av en tyr som längtade efter sin kusin. Olivia valde att börja träffen med att sova en stund i bilen, men sen var det full fart. Herregud så de härjade och skrek och lekte.
Olivia var inte riktigt sitt rätta jag, då hon är genomförkyld och visade elvor i stort sett hela tiden.
Men vi firade farmor med paket, mat å tårta.
Andy passade på att sova lite med Freja oxå. Vi har haft en jobbig morgon och natt med täta näsborrar, så han vaggade sig själv till sömns.

Nu är vi hemma igen efter en fullspäckad helg. Härligt, men ändå skönt att komma hem till sitt eget.
Ikväll blir det kräm och mackor och big brother till det.

Idag fick Olivia sitt livs första mjukglass. Morbror bjöd. Olivia njöt. Gapade. Hängde utöver vagnen.

Och NEJ detta betyder INTE att hon får äta socker nu. Vi har bestämt att hon får äta glass någongång ibland nu när det är varmt och sommaren kommer.
Så godis, kakor, saft och liknande är fortfarande off limit.
Och nej det är inte elakt. Hon kommer ha ca 80 år på sig att hinna äta ikapp.