En riktigt liten puma bor numera hos oss.

som har hett temperament.. passa er.

Kolla vad vi fick på Posten!

Plus en fin mörkrosa Korven har på sig idag.

Någon (läs Tant Björn) läser min blogg och har sett att jag efterlyst dregglisar. Tänk om alla ens böner blev hörda vad enkelt och lätt det skulle vara här i livet.

Tack så hemskt mycket.

Idag behöver vi ett nytt badrum… någon ? Sänd era checkar isåfall till MissJoi.

Tack på förhand

har inte din mamma pratat med dig om det här med att gymma direkt efter maten?

Ursäkta vad sa du Korven? Vill du ha stenar? För att det är bra vid håll?

Okej.. mamma hämtar.

Jag var hos psykologen i måndags igen. Olivia följde med som stöd.
De sa till mig att de märkte en enorm skillnad på mig och jag berättade om att jag lyckats vända mina tankar själv.
Jag är naturligtvis inte helt frisk då jag får tankar varje dag, flera gånger om dagen och jag måste på en gång fäkta bort dem och slå undan dem så de inte får fäste och energi.

Jag vet inte när de kommer försvinna helt, om de någongång kommer att försvinna helt, men jag känner mig enormt mycket lättare och gladare som person.

De här gångerna om jag får en katastroftanke, som t.ex. att någon nära skulle gå bort eller det skulle hända Olivia något (Gud förbjude) då får jag nästan svårt att andas och klarar inte av att tänka på det för då känns det som jag kommer att förgås. Jag måste då omgående tänka att jag tar det då om det sker… för att inte tänka på det.

Förut lät jag tanken äta upp mig inifrån. Jag lät den onda tanken få fäste, gnaga sig fast ordentligt och sen lät jag den älta. Älta älta älta.

Fick jag en katastroftanke, kunde jag omöjligt sluta att tänka på den. Hur mycket jag än ville, eskalerade den bara och blev så ofantligt stor i min hjärna, att jag till slut nästan trodde att det verkligen skett. Jag googlade symptom på sjukdomar, jag räknade ut hur stor chans det var att bli mördad eller dö i en bilolycka. Jag kände efter, lyssnade av vad andra sa och oroade mig över precis allt.

När en katastroftanke verkligen får fäste (eller flera tankar) kan man inte släppa den. Det spelar ingen roll hur många som säger till en att du måste sluta tänka på det där.

JA HUR FAN DÅ – vill man skrika. För ingen förstår. Man kände sig så jävla ensam och som en stor jävla idiot.
Jag var irriterad på folk som mådde bra, jag var ledsen på folk som inte såg att jag var ledsen.
Jag var sur på mig själv att jag inte orkade umgås med vänner och familj och istället slöt mig mer och mer inåt.
Istället för att leva, så hade jag fullt upp med att räkna ut eller tro att jag snart kunde dö. För det kan man ju. Ingen vet ju när det sker – bara att det kommer att ske för alla.

Allt blev som en enda stor svart nedåtgående spiral.

När en katastroftanke kom, började jag få panik, jag fick svårt att andas, tryck över bröstet, ont i armar och allt runt om mig trycktes närmre.

Dessa symptom blev ju till slut att jag trodde att jag fick en hjärtinfarkt. Jag sökte hjälp hos min älskade husläkare, som såg rätt igenom mig och förklarade att jag led av panikångest. Dessa panikångestattacker hade i sin tur gjort att jag utvecklat Tietzes syndrom, som nu satt som bojor runt hela bröstkorgen.

Tietzes syndrom är inget farligt, men jäkligt obehagligt då det är samma syndrom som hjärtinfarkter.

Hela 2010 gick åt att försöka bearbeta dessa tankar, googla sjukdomar, kolla på otäcka filmer och serier och förfasas över att det finns så sjuka människor i världen.
Jag lät inte Andy gå ut själv om kvällarna – det gav mig panik, han kunde bli överfallen, för det hade han ju blivit 2 ggr redan. Jag ringde runt till alla i familjen och kollade så de var friska och mådde bra och använde säkerhetsbälte och inte satte i halsen när de åt.

Allt låter sjukt när man väl sätter ord på det, men när man är så djupt nere i en depression är detta normalt.

Det som fick mig att inse att jag inte längre kunde hålla på, var när jag satt i bilen och åkte hem från Karlskoga och tänkte på hur många Facebook”vänner” jag har och att alla dessa kommer att dö någongång.
Jag sa högt till mig själv att nej nu får du fan ta och ge dig. Jag kan inte sitta och oroa mig för över 400 personer.

Där och då slutade jag och började kämpa mot mig själv.

För mig själv.

Jag lovar inget, men idag (än så länge) går det faktiskt bra.

*Jag tävlar hos Coquina om två dregglisar från Myran & Lo. Tävla här http://coquina.blogg.se/

du med!

- En lott – Kommentera detta inlägg med en motivering vilken av dregglisarna du vill vinna och varför.

- Två lotter – Samma som ovan plus att du lägger in tävlingsbild samt bildtext i din blogg. Kom ihåg att skriva länk i kommentaren.

Tävlingen avslutas söndagen den 3 april!

Vinster:
Dregglis 1 – Söt dregglis med ljusgröna päron. Vit trikå på baksidan samt tryckknapp.
Dregglis 2 – Söt dregglis med färgglada svampar. Vit trikå på baksidan samt tryckknapp.

Dregglisarna kommer från gulliga Carina på Myran & Lo som sytt dessa fina med mat-tema för Coquinas skull. Kika gärna in på hennes hemsida för hon syr otroligt fina tillbehör till barn såsom mössor, dregglisar, filtar, napphållare osv.

Idag när vi kom fram till Babyrytmiken upptäckte jag att vår bästaste Labanfilt inte längre var med oss.
Den hade tydligen åkt av i färden dit. Jag svor lite lätt inombords (man kan ju inte svära för mkt när man är i kyrkans lokaler), eftersom filten är en gåva från lillasyster/gudmor och den används flitigt.
Hjärtat fick därför inte ligga på gossig filt när vi sjöng utan på fleeceoverallen på hårda golvet. Man kände sig lite uttittad och lite dålig mamma som inte har med sig korrekt packning när man är där, men men..

Jag var irriterad på mig själv under hela sånglektionen, men försökte iallafall slappna av och mysa med Olivia, som för övrigt hade fullt upp med att flirta med både Theo till vänster och Simon till höger om henne.. (vad månde det bliva av detta flickebarn).

Så fort passet var slut stövlade vi ut och gick samma väg tillbaka.. och där.. där hängde den. Utanför Café Artist på en skylt. Vår Labanfilt.
Gud så skönt det känns att det finns ärligt folk kvar här i världen.

Jag vet inte om filten hade hängts upp om det varit en ”vuxen”filt (det lät nästan lite kinky), men en Labanfilt (bebisfilt) blev iallafall inte stulen.

Och vi är glada som tusan.

Så nu är den inte längre nytvättade filten åter slängd i tvätten. Men hemma igen iallafall!

Det blev en tidig morgon här på Långgatan idag igen.
Korven har snörvlat hela natten och låtit tät. Usch det är jobbigt att höra när hon kämpar och det enda man kan göra är att ge näsdroppar eller bröstmjölk i näsan och vänta ut eländet.

Vi ska snart bege oss ut på promenad till mamma/mormor och vara där hela förmiddagen.

I eftermiddag blir det babyrytmik igen. Förra veckan märkte man verkligen att Olivia kände igen sig. Innan babysången var vi och käkade lunch ihop med en mamma och pappa och bebis från Föräldragruppen. Shit, vad Olivia och deras bebis L spanade in varandra.

Men iallafall på babyrytmiken. Man märkte verkligen att Olivia kände igen sig och sångerna vi sjöng och hur mycket hon utvecklats på en vecka. Denna gång när vi sjöng ”Klappa händerna när du är riktigt glad” skrattade hon högt när vi klappade ihop hennes händer.

Sen är det extremt svårt att få henne att ligga ner på filten och göra rörelser till sångerna vi sjunger. Nej, här ska det stås! Hon blir dretarg när man lägger henne ner eller sätter henne. Upp på benen ska det och det pronto!

Vi får se hur hon är idag.

Förresten så får hon tag på sina fötter nästan varenda gång nu när hon sträcker upp sig. Hon verkar verkligen gilla detta, då hon kör armarna uppåt sträck även nattetid när vi ska amma. Lite svårt för mig att amma då!

Nej nu ska jag packa ihop oss. Vi hörs senare.

Kollade in i min garderob häromdagen och insåg att jag e i starkt behov av mer färg i mina kläder.

Gick därför med bestämda steg och barnvagnen i högsta hugg ned på stan igår för att handla för mina födelsedagspengar.
Vad kom jag hem med?

En GRÅ kofta och en blå skjorta.

Vad fan är jag färgblind eller.. bara skittråkig?

1. Skaffa en dålig torktumlare, som aldrig torkar torrt.

2. Häng upp samtliga halvblöta kläder från torktumlaren runt om i lägenheten/huset.

3. Vips har ni en nytvättad lukt i hela lägenheten/huset, som räcker tills ni plockar ner dem igen.

Voila!

Korven har blivit så täppt i näsan och satan vad jobbigt det är att höra. Vi kör med näsdroppar och ibland suger vi med nässugen. Och vilket pirr i magen man får när man suger ut en enorm buse! Det slår kärlekspirr och allt annat pirr med hästlängder.

Bvc säger att de vill helst inte att man ska använda nässugen, för det stimulerar mer busar, men vad ska man göra när hon inte nyser ut dem själv?

Det är mest jobbigt om nätterna när man hör hur svårt det är att andas genom näsan, hon hostar till ibland och harklar sig. Blir ju mindre mat till hjärtat med.

Hoppas verkligen detta släpper snart, för mammahjärtat mår inte bra i detta heller.

Man får vara glad så länge hon inte har feber och allmäntillståndet är bra.

För glad det är hon. Hela tiden.