Jag börjar fundera på när mensen ska komma tillbaka egentligen. Med barn nummer 2 har man ju lite att jämföra med. Efter förlossningen med Olivia tog det 5 månader så var den igång igen. Denna gång är jag inne på 8:e månaden och fortfarande ingenting. Känner ingenting, inte minsta tillstymmelse till menstruation.

Kommer den tillbaka efter man slutat amma helt ? Den kom tillbaka innan jag slutade med amning sist.

Ska man oroa sig ? När kom den tillbaka för er?

1. Synen - Helt plötsligt ser man allt med andra ögon. Man ser potentiella faror överallt. Småsaker som kan sättas i halsen, vad som kan ätas och sväljas. De möbler man haft är inte längre möbler, det är klätterställningar. Skohorn är vapen.

2. Hörsel - Även hörseln ändras. Man kan höra skillnad på barnskrik. Man kan särskilja på andra barns skrik och ens egna. När barnen sover och det är tyst, uppskattar man tystnaden på ett helt annat vis än förut. Helt plötsligt har man aldrig upplevt tystnad förrän nu. Vid tystnad kan man även höra en knappnål falla. Dock kan hörseln bli lätt skadad av höga skrik intill trumhinnan, vilket ofta upplevs dagligen.

3. Känsel - När man får barn får man helt plötsligt uppleva smärta på ett annat sätt än förut. Man får slag, sparkar, danska skallar när man minst anar det och är beredd. Inga kroppsdelar är mindre attraktiva för nyp och rivmärken. Ens kropp är inte längre en kropp det är en slagpåse. Känseln ska ej förväxlas med känslighet, vilket är ett helt annat kapitel.

4. Lukt - När man blir förälder kan man helt plötsligt särskilja olika bajslukter. Är det många barn i ett rum och en bajsar, känner man ofta direkt om det är ifrån ens eget barns bebisstjärt som lukten kommer från. Dock vet jag ej om detta är användbart i något annat fall än just i detta.

5. Smak - När man får barn tilldelas även munnen sitt. Man får smaka på sitt barns saliv, snor och tyvärr annat emellanåt. Dock ej av vilje! Iallafall i vårt fall. Än har inte smaklökarna tagit skada, vad jag vet.

för de mediala:

6. Det sjätte sinnet - Man kan förutspå händelser innan de sker. Man reagerar på saker innan de ens har skett och man är snabb i rörelser likt Stålmannen. En riktigt häftig känsla faktiskt.

Gillade du detta inlägg kanske du gillar detta:

Man vet att man är småbarnsförälder

Innan jag födde Petter var jag skitnervös. Förlossningen med Olivia upplevde jag som jättejobbig och svår. Jag var inte beredd på smärtan för pinvärkarna eller krystvärkarna. Och att det skulle vara så svårt att krysta som det var hade jag ingen aning om. Men det var ju första gången och att det var svårt att komma på hur man krystar det visste jag efter ett tag.

Så när jag blev igångsatt med Petter började jag gråta. Jag var inte beredd på att föda samma dag jag åkte in för en koll. Men det blev verkligen som folk säger, ingen förlossning är den andre lik.

Pinvärkarna gjorde lika ont, men jag mindes hur jag skulle försöka andas mig igenom dem tills det blev olidligt och ohanterbart. När sen krystvärkarna kom tog jag i utav bara f*n då jag nu visste hur man krystade. Jag kunde hålla i och pressa längre när krystvärkarna kom denna gång än med Olivia.  Det gjorde att jag lyckades pressa ut Petter på ca 30 min. Med Olivia tog det över 2 timmar med krystvärkar.

Även efterarbetet var annorlunda. Med Olivia kom inte moderkakan ut av sig själv och det blev ett jäkla sjå med akupunktur, kateter och massage av sårad mage.
Med Petter slank den ut efter ett par krystvärkar till.

Med Olivia blödde jag i över 13 veckor efteråt då en del av moderkakan blev kvar i magen. Med Petter slutade allt efter 5 veckor.

Två totalt olika förlossningar. Med Petter är jag säker på att det gick smidigare för att jag var lugnare och visste hur jag skulle göra. Samtidigt som jag höll på att skita knäck för att jag var så nervös.

Med Olivia födde jag på rygg. Med Petter gick allt så snabbt att jag födde på sidan. Med Olivia blundade jag hela tiden. Med Petter tittade jag.

Med Olivia var jag arg och skällde på barnmorskor och Andy samtidigt som jag skämtade mellan värkarna. Med Petter blev jag arg för att de kom på mig hålla igen krystvärkarna för att jag ville ha EDA.

Tänk om man haft förlossning 2 som förlossning 1, då hade jag lätt kunna skaffat fler barn.

Men nu är jag glad att jag har 2 fina fina.

Nu ska jag istället kolla upp möjligheterna att bli äggdonator.

Kollade på filmen “What to expect when you´re expecting”. Mycket igenkänning och skratt där. Där var det oxå 3 olika graviditeter och förlossningar. Roligt.

Nu är det snart dags för lunch. Hej så länge.

Jag har alltid varit mer eller mindre blödig och haft nära till tårar. När jag har bråkat med någon kan jag börja gråta, vilket är skitirriterande, just för att jag är känslig. Jag har gråtit till allt möjligt i mina dagar och jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli mer blödig än vad jag redan är.

Däremot grät jag inte när jag födde barn. Inte överhuvudtaget. Jag var inte ens nära. All smärta var borta och jag pustade mest ut och var glad att ungen var ute och att jag slapp vara gravid mer.

Sedan jag fick barn har jag blivit ännu mer känslig. Jag kan ta mig sjutton böla till det mesta. Jag har gråtit till att Sverige tagit guld eller ja det räcker med någon form av medaljvalör så brister det i någon sport. Jag kan börja gråta ifall andra länder tar medalj om den som vinner blir glad och gråter. Jag kan börja vifta med händerna framför ögonen om jag hör en låt som berör. Jag gråter till att folk hyller kronprinsessans födelsedag. Mina ögon tåras till reklamfilmer, till att flk säger fina saker om mina barn, att se Olivias första teckning på dagis, att se hennes lilla krok på dagis sm naturligtvis har en glass som bild. Mina ögon tåras till att se Petter le, att höra hans skratt, att se att Olivia får en ny tand, att glädja hennes lilla hjärta med att hon får chips eller att hon är stolt och visar t.ex. mormor alla hennes saker.

Mina ögon blir tårfyllda när jag ser att folk tittar in i vagnen och ler med hela ansiktet när de ser ina barn.

Jag kan börja gråta när jag kommer i mina skinnyjeans, att se någon skrapa fram pengar på triss som inte har det fett ställt, att se små djurbebisar m.m.m.m.

Jag kan hålla på i evigheter och berätta, men till slut skulle jag nog bli idiotförklarad.

Men nog sjutton har jag blivit mer gråtmild (som jag inte trodde gick) sedan jag fick barn. Och nu två dessutom. Stackars barn när första teateruppsättningen ska visas, jag kommer sitta och böla likt Lille Skutt där i lokalen. Just you wait. Morsan kommer komma osminkad för att inte visas upp likt en tvättbjörn.

Visst sjutton har man blivit mer blödig och det är jobbigt, men mitt i allt bölande skrattar man lika mkt och ibland samtidigt just för att man gråter över allting.

När man är gravid pratas det om den. Hur jobbig den är, hur ont man har, hur stor man är, hur bebis kommer se ut o.d. När förlossningen närmar sig är det det enda man kan prata om, hur jobbig den är. hur ont det kommer göra, hur mkt man kommer spricka osv.

Men det är väl egentligen tiden efter förlossningen man behöver prata om. Förlossningen gör ont like hell ja visst, men det är ju blott en droppe i oceanen. Tiden efter är nästintill jobbigare.

Efter min första förlossning hade jag sjukt ont i magen och blödde väldigt mkt till och från i 11-13 veckor. Ingen sa till mig att det var något som var fel. Efterbörden skulle kunna hålla på ett tag, längden var olika för alla. Jag gick därför och trodde att allt var normalt, men det kändes ändå fel att jag fortfarande hade ont i magen.
När jag väl ringde kvinnokliniken fick jag tid på en gång och ultraljudet visade att jomen visst hade jag en liten bit av moderkaka kvar i magen. Det bokades skrapning nästan direkt och efteråt blödde jag ca 1 vecka och magvärken var borta.

Det tog jag med mig i bagaget till denna förlossning, men efterbörden denna gång varade endast i 5 veckor (woho) och nästan ingen magvärk förutom den sjuka förstoppningen jag åkte på.

Barnmorskor är snabba att prata om graviditeten och att man ska välja hur man ska ha sin förlossning, men det pratas inget om tiden efteråt.

Förstoppningen man kan få, att det knappt går att kissa efteråt fast du verkligen VERKLIGEN måste kissa, depressionen m.m.

Sånt tycker jag är viktigt att belysa med. Mitt i allt guldskimmer man ska ha med en bebis och mitt i allt kämpande med amning, som kanske inte fungerar, kan man alltså åka på en sjuhelsikes förstoppning. Till på köpet! Som om man inte hade nog med att kolla bebisens bajs, naveltappning, andning o.d. Då ska man alltså ha koll på sig själv oxå!

Nej vet du va.

Visst barnmorskor kanske försöker belysa att allt är normalt och rosenskimrande, men belys gärna problemen med. Ta en extratid och prata igenom amning som kanske aldrig fungerar eller hur länge efterbörden kan sitta i. Att man kommer ha ont i magen ganska länge efter en förlossning eller hur jävla ont i muffen man har ett tag efteråt. Man funderar emellanåt på att aldrig släppa till igen, sjukt osugen på sex efteråt.

Sen när allt gått över och man är återställd.. ja då kan vi snacka igen, men berätta gärna lite mer om verkligheten. För förstföderskor är vi alla någongång och vi vet ingenting.

Halli hallå har ju glömt att berätta det viktigaste.
Vikten nu 63 kg. Oh My god. 2 kg nedgång. I like it. 3 kg kvar till målvikt.

Om man tänker bort de enorma amningslökarna är det säkert bara 2 kg kvar.
Hipp hipp hooray för mig!!

Keep on sucking Petter.
I love you man.

Strax innan tio drog jag och Petter iväg till BVC för läkarbesök. Han fick med beröm godkänt på alla punkter.
Vi vägde

4995 gram och mätte: 54.2 cm.

De skrattade när de skrev in hans mått i dator. Kan inte förstå varför…

Nedersta kurvan visar viktuppgången. Haha

Vi bestämde även att vid vaccinationen ska han få tillägg för hepatit b. Ingen mer spruta bara mer kostnad för oss. Vi ska även boka detta för Olivia så hon har samma skydd.

Jag frågade även om den lilla vita prick han har fått på pungen. De undersökte och det var inget var i den, så det var bara att vänta ut att den skulle försvinna. En liten talgkörtel alltså.

Och så kanske till det ni alla väntar på…. Min vikt. Tada

2 kg ned sedan sist. Cirka 12-13 kg sedan förlossningen. Och det är 6 veckor sen. Jag är nöjd. Nu är det inte långt kvar till målet.

Bra !

Efter en förlossning är man lite nervös för att kisseriet och bajseriet inte ska komma igång. Tarmarna ska ju vandra nedåt och urinröret har ju precis fått sig en törn.

Men jag kan säga så här… Skaffa er ngt att oroa er för, typ ett feberhögt barn eller en liten guling då fixar tarmarna till sig.
Har nog snart gått ned mina gravidkilon oxå i den här takten.
Förresten total viktuppgång graviditet 2: 14 kg.
Mkt nöjd.

Vid sju hade Olivia ff hög feber och efter Petters puppning sprang jag upp till henne, satte på drömmarnas trädgård och låg och baddade med våt handduk på hennes varma panna. När hennes lilla hand tog tag i två av mina fingrar började jag gråta. Det blir för mkt för en nyförlöst mammakropp.
Först en gulsotskropp att hålla koll på och så en febrig oliviakropp att hålla koll på.
Dessutom ringde vi 1177 om medicinering till henne och de gjorde mig mer nervös än lugn. Som de brukar emellanåt. Så då grät jag för det oxå.

Och så tänkte jag på rs virus ifall Olivia nu smittar Petter och då grät jag för det.

Och så började det killa på underläppen. Big varning!! Herpesalarm. Hittade inte salvan alltså har jag blåsor imorgon som gör att jag inte kommer kunna pussa på mina barn. Å då grät jag för det.

Sen bestämde jag å Andy att jag å Petter går till min mamma å sover då Olivia är sjuk och förkyld. Alltså kan jag inte få ta hand om min Olivia när hon är mammig å sjuk och då grät jag hela vägen till mamma.

Så nu sitter jag och Petter i mammas soffa och han är nypuppad å klar för två timmar till iaf. Vi ska kolla på en film tänkte jag. Tills vi somnar i soffan. Jag å Petter.

Kommer säkert gråta lite med.

Idag var det återkontroll på eftervården. Han hade gått ned 200 gram sedan födseln och det var helt okej.
Dock konstaterades det att han var ngt gulaktig i hyn och hade förhöjt värde av gulsot. Vi blev oroliga att vi skulle bli inlagda igen, men han var under värdet på 350 som är solning, så vi blev endast tillbakakallade till på måndag.
Dock ska vi hålla koll på om han blir mer gul eller orkeslös.

När vi var på sjukhuset möttes vi upp av farmor och gammelmormor som skulle in och hälsa på Olivia och den nytillkomna i familjen. Vi märkte på Olivia att hon inte riktigt var sig själv utan var väldigt mammig. Dessutom har hon inte riktigt velat äta i två dagar och det är hennes klassiska symptom för.. Japp just det
FEBER

Hon hade nämligen 40 grader när vi kom hem. Vad sjutton hände liksom? Imorse var vi hos mamma mu och då såg hon ut så här:

Märkte inget konstigt då inte.

Nu är hon extremt mammig och vill sitta på mig hela tiden. Dock svårt när Petter äter på mig.
Vi har alltså ett problem.

Så nu har man två att vara oroliga för. En liten på 2 dgr med gulsot och syrran på 40 grader, som säkert kommer bli högre oxå.
Suck.

Mjölken börjar rinna till med och det gör en blödig.
Kul nästan jämt.