Något jag tänkt på är att alla andras graviditeter går så mycket fortare än ens egen. Jag har varit gravid 2 gånger. Första gången gick ur sakta. Man räknade dagarna och längtade framåt. Graviditet 2 gick iallafall fortare. Man hann inte räkna dagarna för att man hade en liten att ta hand om redan.

Men när man t.ex. ser kändisar som är gravida då känns det som om de är gravida i typ 3 månader och så föder de fram ungen på en nysning.

Jag har 2 vänner som är gravida nu. En i vecka 11 och en i vecka17. REDAN! Tyckte det var nyss de berättade. Ena är liksom snart halvvägs redan. Fattar ingenting.

Alla andras graviditer går så sjukt mycket fortare. Jo jag förstår att det är för att man inte är inne i det själv och de tycker säkert det går sakta.

MEN

Den går iaf fortare… Måäste vara urskönt för dem .

Magen 6 månader efter graviditeten.

Ingen träning gjord. Bara vanlig ren och skär amning.
Keep it up Petter.
Suck me dry Petter.

Suck me dry.

Stoppa pressarna!
Mina sista jeans som jag hade att komma i efter graviditeten, drog jag över hängröva igår !

Woho

Så jäkla lovely.

Det jag ska berätta nu är inte många som vet om, men jag tänker att det kanske kan hjälpa någon och kan man bara hjälpa någon är det ju bra.

Några år innan jag blev tillsammans med Andy levde jag i ett destruktivt förhållande som jag inte kunde ta mig ur riktigt. Jag mådde dåligt psykiskt och det gjorde att jag inte fann styrkan att leva själv och valde då att leva med någon jag inte tyckte om och som behandlade mig dåligt istället för att vara själv.

Jag blev gravid av misstag och ville inte göra abort. Jag ville inte ha barn med honom, för då skulle jag ju aldrig bli kvitt honom, men tänkte någonstans inom mig att får jag barn är jag ju aldrig själv igen och valde därför att behålla det.

Tiden gick och jag fick de klassiska gravidsymptomen, enorm trötthet och illamående. Det släppte efter vecka 12, men ingen mage kom. När 14-15 veckor gått började folk kommentera (som visste om det) att nu har du väl fått mage, nej sa jag.. Den var fortfarande helt platt. Tänkte att det kanske kunde bero på att jag hade en bakåtliggande livmoder och det gjorde att jag skulle få mage än.

En kväll när jag satt hos en kompis och reste mig för att åka hem kände jag hur det rann till. Jag visste på en gång att det var blod. Jag visade ingenting för mina vänner utan åkte hem och kollade i trosan när jag kom hem.

Mycket riktigt var det blod med klumpar. Jag visste att fostret var dött.

Vi åkte in till akuten och jag sa till andra som satt där att gå ni före, här finns det inget att göra ändå.
Väl inne på ett rum konstaterades det att livmodern var tom sånär som på en liten fostersäck.

Embryot hade dött i vecka 6-7, men min kropp visste inte det utan fortsatte tro att den var gravid tills då i vecka 16 när den äntligen kom på att det inte fanns något där i livmodern.

Jag grät.

Grät av lättnad.

Det bokades tid för skrapning och jag dammsögs rent i livmodern. Återhämtning psykiskt gick fort, fysiskt tog det lite längre tid.

Jag tog mig äntligen i kragen och gjorde slut och det visade sig att han haft en annan bakom ryggen på mig en längre tid (fast det är en helt annan historia).

Jag är glad att jag fick missfall, för det gjorde att jag kom därifrån. Däremot är jag inte glad att jag fick gå så länge utan att kroppen fattade vad som hänt.
Missed abortion är en vidrig upplevelse i sig som jag inte önskar någon som är gravid. Det är så märkligt att kroppen fortsätter att tro att den är gravid utan att det finns något där.

Erfarenheten gjorde mig starkare och jag kan prata om det med vänner som kanske gått igenom samma sak. Stötta.

Men jag är glad att det gjorde att jag kom därifrån.

Jag har alltid varit mer eller mindre blödig och haft nära till tårar. När jag har bråkat med någon kan jag börja gråta, vilket är skitirriterande, just för att jag är känslig. Jag har gråtit till allt möjligt i mina dagar och jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli mer blödig än vad jag redan är.

Däremot grät jag inte när jag födde barn. Inte överhuvudtaget. Jag var inte ens nära. All smärta var borta och jag pustade mest ut och var glad att ungen var ute och att jag slapp vara gravid mer.

Sedan jag fick barn har jag blivit ännu mer känslig. Jag kan ta mig sjutton böla till det mesta. Jag har gråtit till att Sverige tagit guld eller ja det räcker med någon form av medaljvalör så brister det i någon sport. Jag kan börja gråta ifall andra länder tar medalj om den som vinner blir glad och gråter. Jag kan börja vifta med händerna framför ögonen om jag hör en låt som berör. Jag gråter till att folk hyller kronprinsessans födelsedag. Mina ögon tåras till reklamfilmer, till att flk säger fina saker om mina barn, att se Olivias första teckning på dagis, att se hennes lilla krok på dagis sm naturligtvis har en glass som bild. Mina ögon tåras till att se Petter le, att höra hans skratt, att se att Olivia får en ny tand, att glädja hennes lilla hjärta med att hon får chips eller att hon är stolt och visar t.ex. mormor alla hennes saker.

Mina ögon blir tårfyllda när jag ser att folk tittar in i vagnen och ler med hela ansiktet när de ser ina barn.

Jag kan börja gråta när jag kommer i mina skinnyjeans, att se någon skrapa fram pengar på triss som inte har det fett ställt, att se små djurbebisar m.m.m.m.

Jag kan hålla på i evigheter och berätta, men till slut skulle jag nog bli idiotförklarad.

Men nog sjutton har jag blivit mer gråtmild (som jag inte trodde gick) sedan jag fick barn. Och nu två dessutom. Stackars barn när första teateruppsättningen ska visas, jag kommer sitta och böla likt Lille Skutt där i lokalen. Just you wait. Morsan kommer komma osminkad för att inte visas upp likt en tvättbjörn.

Visst sjutton har man blivit mer blödig och det är jobbigt, men mitt i allt bölande skrattar man lika mkt och ibland samtidigt just för att man gråter över allting.

När man är gravid pratas det om den. Hur jobbig den är, hur ont man har, hur stor man är, hur bebis kommer se ut o.d. När förlossningen närmar sig är det det enda man kan prata om, hur jobbig den är. hur ont det kommer göra, hur mkt man kommer spricka osv.

Men det är väl egentligen tiden efter förlossningen man behöver prata om. Förlossningen gör ont like hell ja visst, men det är ju blott en droppe i oceanen. Tiden efter är nästintill jobbigare.

Efter min första förlossning hade jag sjukt ont i magen och blödde väldigt mkt till och från i 11-13 veckor. Ingen sa till mig att det var något som var fel. Efterbörden skulle kunna hålla på ett tag, längden var olika för alla. Jag gick därför och trodde att allt var normalt, men det kändes ändå fel att jag fortfarande hade ont i magen.
När jag väl ringde kvinnokliniken fick jag tid på en gång och ultraljudet visade att jomen visst hade jag en liten bit av moderkaka kvar i magen. Det bokades skrapning nästan direkt och efteråt blödde jag ca 1 vecka och magvärken var borta.

Det tog jag med mig i bagaget till denna förlossning, men efterbörden denna gång varade endast i 5 veckor (woho) och nästan ingen magvärk förutom den sjuka förstoppningen jag åkte på.

Barnmorskor är snabba att prata om graviditeten och att man ska välja hur man ska ha sin förlossning, men det pratas inget om tiden efteråt.

Förstoppningen man kan få, att det knappt går att kissa efteråt fast du verkligen VERKLIGEN måste kissa, depressionen m.m.

Sånt tycker jag är viktigt att belysa med. Mitt i allt guldskimmer man ska ha med en bebis och mitt i allt kämpande med amning, som kanske inte fungerar, kan man alltså åka på en sjuhelsikes förstoppning. Till på köpet! Som om man inte hade nog med att kolla bebisens bajs, naveltappning, andning o.d. Då ska man alltså ha koll på sig själv oxå!

Nej vet du va.

Visst barnmorskor kanske försöker belysa att allt är normalt och rosenskimrande, men belys gärna problemen med. Ta en extratid och prata igenom amning som kanske aldrig fungerar eller hur länge efterbörden kan sitta i. Att man kommer ha ont i magen ganska länge efter en förlossning eller hur jävla ont i muffen man har ett tag efteråt. Man funderar emellanåt på att aldrig släppa till igen, sjukt osugen på sex efteråt.

Sen när allt gått över och man är återställd.. ja då kan vi snacka igen, men berätta gärna lite mer om verkligheten. För förstföderskor är vi alla någongång och vi vet ingenting.

Halli hallå har ju glömt att berätta det viktigaste.
Vikten nu 63 kg. Oh My god. 2 kg nedgång. I like it. 3 kg kvar till målvikt.

Om man tänker bort de enorma amningslökarna är det säkert bara 2 kg kvar.
Hipp hipp hooray för mig!!

Keep on sucking Petter.
I love you man.

Ser ni vad jag ser? Ska jag förstora åt er?

Under 70 kg. Vågen står på 68!! -8 kg. Mkt bra joi. Mkt bra suget Petter.
Sug på.

Efter att ha varit på ultraljudet konstaterades det att vi har lite fostervatten till knyttet. Han mådde bra och vikten låg på ca 3200 +-10%. Blodtillförseln från moderkakan var oxå bra, men då vattnet blott var 40 på deras skala och man bör ligga på minst 50 beslöt vi oss för att läggas in.
På doktorns inrådan.

Så nu har vi startat igångsättning fas ett. Kateter med ballongsprängning upp i livmodertappen. Vi blåser upp ballongen en gång i timmen. Max sju ggr görs detta eller till ballongen lossnar då ska jag vara öppen tre cm.
Iochmed att man nu kör en igångsättning kan denna förlossning bli helt annorlunda än vad det var tänkt, men vi får väl se.

Det kan ta dagar och det kan ta timmar. Ingen vet.

Det vi vet är att vi är här och jag har lite av en chock. Hann inte med ngt.

Men känns bra att man litar på sin instinkt. Jag kände på mig att han hade för lite vatten.

Men fan vad ont det gör med dessa förvärkar nu och längtar jag efter krystvärkarna? Icke det minsta.

Nej nu är det dags att gå tillbaka. Ballongen kallar.

Ringde imorse till förlossningen och de tyckte vi skulle komma in. Vi har gjort Ctg och kollat fosterrörelser. Han rörde sig inte speciellt mkt förutom när jag drack ett glas saft.
De tyckte iaf vi skulle göra ett ultraljud och kolla tillväxt och kolla blodgenomströmningen från moderkakan och kolla fostervattnet.

Så det ska vi göra nu. Återkommer efter det.