Jag har nu levt med katastroftankar i 4 år. Jag har nu lärt mig att leva med dem, de är en del av min vardag. När det var som värst var det vardagen som var en del av mina katastoftankar då det var de som övertog mitt liv. Nu låter jag dem inte ta över totalt, men de finns alltid pockandes i bakhuvudet väntandes att få komma fram. Komma till tals. Ta över.

De katastroftankar jag har idag innefattar mest min egen död. Att få någon allvarlig sjukdom och försvinna från mina barn. Eller att Andy ska försvinna i en bilolycka eller liknande eller att våra älskade barn ska försvinna bort.

Tankarna kan komma närsomhelst när man minst anar det. Jag kan sitta och titta på Petter när jag helt plötsligt drabbas av en smärre ångestattack när jag kan få för mig att han kan gå bort när som helst. Andan kan försvinna från mig när jag tänker på hur det skulle vara ifall Olivia försvann.

Tänk inte så då tänker ni kanske.

Det är inte så himla lätt. Katastroftankarna är runt mig konstant hela tiden och jag tänker såna tankar, om jag skulle uppskatta det, kanske 50-100 gånger om dagen som läget är nu. Och det är lite om man jämför med hur det var när det var som värst. Då skulle jag tippa på att det uppgick till det 4 dubbla.

Anledningen till att det eskalerat igen är att det varit ganska mycket sjukdomar runtomkring. Många i min närhet har fått ovanliga diagnoser av sjukdomar och vissa mindre allvarliga och vissa mer allvarliga. Detta får en direkt att tänka på sin egen dödlighet.

Samtidigt som det spär på att vi letar hus. Vill ha hus. Jag vill gifta mig någongång. Vill så mycket och livet är kort. Ibland kortare än vad man vet om själv. Vill hinna med. Göra allt. Se barnen växa upp. Se mig själv åldras. Resa.

Ja ni förstår.

Men lever man med katastroftankar kommer dessa framtidslängtor (nytt ord?) i bakgrunden. Man längtar och vill planera samtidigt som ens egen hjärna bromsar upp och får en att tänka på att man kanske inte hinner med detta.

Usch…

Just nu är de värre än någonsin och jag vill bara få kontroll över min hjärna igen.

Berätta gärna något roligt.

Vill ni läsa mer om katastroftankar finner ni detta i kategorin Om Mig.

Här kommer då svaren på de frågor ni skickade in.

1. Vill ni ha fler barn?

Svar: Nej. Jag har alltid sagt 3 barn egentligen. Andy 2. Men när Petter kom till världen blev min själ hel. Väldigt märklig känsla, men jäkligt underbar. Jag är supernöjd med mina 2 underbara barn och jag säger nej idag. Sen när jag är 39 kanske jag säger… men Andy.. och blinkar lite med ögonen. Det vet jag inte, men just idag NEJ.

2. Hur lång tid efter missfallet försökte ni få barn?

Svar: Efter vi fick vårt missfall och var good to go igen, alltså när blödning slutat satte vi igång på en gång med producerandet.

3. Lyckades ni direkt?

Svar: Nej, det gjorde vi inte. Det dröjde ca 5-6 månader innan vi blev gravida med lilla Olivia.

4. Har du bott i hus tidigare?

Svar: Ja, jag har bott i hus som barn med min mamma. Vi har haft 2 olika hus under min uppväxt. När jag flyttade hemifrån var jag emot att ha hus, dels för att jag sett hur mamma slet (ensamstående) med att sköta huset och vilka utgifter det verkligen var. Jag sa ALDRIG HUS, men nu typ 15 år senare då har jag börjat längta efter hus. Ha min egen trädgård. Bara kunna öppna dörren och vädra, släppa ut djur och barn och låta dem springa. Renovera och fixa. Längtar.

Tack för era frågor och har ni fler får ni gärna skriva dem.

När jag har sovit dåligt är jag svag i psyket. Tänker mycket katastroftankar och lever verkligen i nuet. Har svårt att slappna av, hoppar till för minsta grej och vill helst bara ligga under täcket och gråta.

Så kan ni då svara på varför jag sitter och läser bloggar där ett barn dött?

Sitter här och storbölar… Fy fan.

Fattar inte varför man är så osmart när man redan är instabil… åååå

Rädslan sveper tag om mig idag. Vad som kunde ha skett igår.
Tänk om hon sprungit ut i skogen.
Sprungit ut i vägen.
Inte sett en bil.
Bil inte sett henne.
Lösa hundar.
Vilda djur.
Kylan.

Gråten stockar sig i halsen. Kramar om Olivia hårdare än vanligt.
Så jäkla snuskigt otäckt.

Det får inte ske igen.
Lås alltid alla dörrar. Det gör vi alltid hemma.

Finns inte en möjlighet att hon får sova borta nu. Aldrig.

Kärlek till er alla.

Det gör jag. Ni som följt min blogg vet ju att jag lider av katastroftankar. Ibland är det värre ibland är det bättre. Men det går aldrig en dag utan att jag någon gång tänker på döden. Vem som kommer gå bort först av alla jag känner och i familjen. Om man kommer få en svår sjukdom, vara med om en bilolycka eller dö av ålderdom. Bli mördad, misshandlad eller dylikt.

Jag vet att det tar sjukt mycket energi att tänka på detta, men det är svårt att låta bli.

Man oroar sig att något ska hända ens barn eller Andy något. Bli själv.

Jag känner folk som är själva, jag känner folk som förlorat sitt barn. På ett eller annat sätt finns det ju katastrofer runt om en hela tiden.

Svårt att inte tänka på dem.

Ibland känns det som om jag lurar döden när jag försöker fylla mitt liv med massor av saker som jag ska göra, planera och så. Jag vet att det inte är så, men på något vis känner jag mig mer levande när jag har saker att se framemot och längta till.

Att leva med katastroftankar är ingen lek. Det är ingen lek att ta sig ur det onda hjulet. När jag var som värst, tänkte jag katastroftankar ca 400 gånger om dagen. Jag skojar inte. Det är nog en underdrift när jag tänker efter. Jag fick panikattacker på jobbet, på bussen, i affären. Jag såg faror överallt. Bio gick jag på dagen. Sprang till bilen med hjärtat i halsgropen. Kollade mig om ryggen flera gånger om jag så bara skulle gå 100 meter. Andy fick inte gå ut när det mörknat. Han var tvungen att ringa flera flera ggr om dagen när han var någonstans, bara för att jag var så orolig. Jag googlade allt jag kom över, minsta symptom Andy eller jag hade.

Fy fan.

Att man inte fick en hjärtattack det övergår mitt förstånd. Jag var yr av alla tankar och orosmoment.

Livrädd.

För att leva.

Idag är jag oxå rädd för att leva, men jag lever för mina barn.

Först och främst.

Sen är jag ju asnervös att det ska hända dem något. Få något hemskt.

Men jag lever iallafall.

peppar peppar

Mina katastroftankar går upp och ned. Ena dagen tar de inte över totalt, för att nästa tag uppfylla hela mitt inre. Just nu befinner jag mig i ett mellanläge. Jag tänker mycket på sjukdomar och olyckor och om någon skulle ryckas ifrån mig. Eller om jag skulle dö.

Jag tänker mycket på döden, vad som sker efteråt, om det finns något efteråt och när och hur man kommer gå bort. Det är naturligtvis skitjobbigt. Att gå och oroa sig, fundera och älta. Hjärnan går på högvarv och magen blir spänd.

Det värsta jag vet är när folk skriver på facebook eller säger ” Lev i nuet” ” Ta vara på dagen, man vet aldrig vad morgondagen kommer med” ”Carpe Diem”. Fy fan säger jag för dessa kommentarer. De ger mig ångest och krypningar.

Vem lever som om varje dag vore den sista? Gör alla det som skriver det i sina statusuppdateringar eller säger dem högt? Vem orkar med att leva varje dag som om det vore den sista? Det skulle ju liksom vara fullt ös varenda dag och man skulle vara superglad och positiv och göra allt man vill hela tiden och älska de man älskar till fullo. Inte bråka. Älska.

Jag lever ju redan med rädslan över att jag kan dö eller någon i min närhet ska ryckas bort, dagligen. Ska jag då leva varje dag som om den vore den sista oxå skulle jag ösa på med mina katastroftankar ännu mer.
Ge dem vatten på kvarnen. Nära dem.

Och alla de dagar som man inte lever efter detta, ska man då ha ångest för det?

Carpe diem.

De kommentarerna ger mig katastroftankar. Kul om ni fixar det. Jag gör det då inte.

Jag lever mitt liv. Med ångest.
Med bråk. Med dåliga dagar. Med asbra dagar. Med sex. Med celibat. Med kärlek. Med mindre kärlek.
Arg. Ledsen. Glad. Jävligt lycklig. Ibland olycklig. Omtänksamt. Ej avundsjuk. Trött. Ibland mindre trött. Lite lönnig. Lite lynnig.

Lever.

Ett helt vanligt liv.

I tisdags försvann en kille från sitt hem i Karlskoga. Idag hittade de honom – död. Inget brott förelåg. Personligen kände jag inte killen eller familjen som blivit drabbad, men det berör så enormt ändp. När man är 16 år har knappt livet börjat, det är på gång att börja. Ta start. Formas.

En familj ska aldrig behöva genomlida en sådan här sak. Föräldrar ska inte behöva överleva sina barn, men ändå blir det så ibland. Ibland bestämmer man inte själv vad som ska hända eller ske. Vissa tar saken i egna händer och vissa andra bestämmer andras öden.

Jag har själv genomlidit en liknande sak för några år sedan och jag kan fortfarande minnas vad jag gjorde, sa och var på väg att göra när beskedet kom. Man har än svårt att förstå varför och man har fått acceptera att frågan aldrig kommer få ett svar.

Idag har man återupplevt den dagen beskedet kom. Jag lider med den drabbade familjen och önskar att de finner frid i sitt hjärta i sinom tid.

Idag kramar jag mina barn lite hårdare, lite längre.

Med enormt mkt kärlek.

Ta hand om er

Innan jag visste att jag led av katastroftankar trodde jag att jag led av dödsångest. Två skilda saker egentligen. Jag hade aldrig hört talas om katastroftankar innan jag läste en intervju med Helena af Sandeberg. Hon blev intervjuad av Amelia eller om det var mama och gick ut helt öppet med att sedan hennes mamma fick bort, led av katastroftankar.
Jag läste allt i intervjun. Allt och kände igen mig i alla tankar och rädslor.

Att få bekräftelse på det man lider av och hitta en jämlike var som att det sköljde en mjuk våg genom hela kroppen. Helt plötsligt log jag.
Det var fler som jag och dessutom en kändis som kunde vara öppen med det.

Idag är jag helt öppen med vad jag lider av och ibland möts man av oförståelse och ifrågasättande. Många tror inte riktigt på en utan det låter lite lurigt och fjantigt.
Men fjantigt och lurigt är det minsta som det är. Det tar inte längre över mitt liv, men dagar som igår triggar igång allt igen. Man faller lätt tillbaka och tankarna kan lätt ta över hela rummet och tillvaron.
Katastroftankar lider jag av varje dag ff, men inte lika hårt peppar peppar.

Men ett stort tack till Helena af Sandeberg som vågade gå ut själv först med vad hon lider av. Hade jag inte läst om det och fått förståelse och insikt för mig själv vet jag inte var jag hade varit idag.

Tack.

Tidsinställt inlägg:

När jag var gravid med Olivia och jämt innan led jag fruktansvärt av mina katastroftankar. Jag överdriver inte om jag säger att jag hade flera i minuten. Det gick så långt att jag fick panikångestattacker och ringde för att hålla koll på hur alla i familjen mådde och vad de gjorde. Jag inbillade mig att folk inte kom fram som de skulle på vägarna. Jag googlade Andys syndrom om han mådde dåligt och läste allt på nätet.

Jag var fruktansvärt självdestruktiv. Till slut inbillade jag mig att ju mer tankar jag tänkte desto mer kunde det bli verklighet och försök vända en tanke då! Totalt omöjligt. Jag grät varje dag, på jobbet, i affären, överallt. Jag bröt med vänner och familjemedlemmar för jag orkade inte ens med mig själv. Det kliade i hela kroppen och själen. Spiralen bara snurrade fortare och fortare nedåt.

När jag blev gravid bestämde jag mig för att söka hjälp. Jag ville inte utsätta Olivia (då knyttet i magen) för mina tankar och påverka henne negativt av mina attacker eller dylikt. Så jag gick till en psykolog, eller ja.. snarare 2 st. tog sig an mitt fall. En under utbildning och en färdig.

Vi började från barndomen och började bena upp allting. De konstanterade att det inte var konstigt att jag hade katastroftankar då jag varit med om väldigt mycket tragiska moment i mitt liv fast jag är så pass ung.
Allt började 1990 när vi hade 3 dödsfall på 3 månader. 2 väntade och 1 oväntat. Därefter har det fortsatt i familjen/släkten med dödsfall, sjukdomar, fängelsedomar, självmord, misshandel, frånvaro av familjemedlemmar m.m.

Det har inte varit många år som det varit lugnt. Jag har haft både en bra och dålig uppväxt genom åren. Vissa saker har gjort en hård, vissa saker har gjort en ödmjuk. Vissa saker önskar man inte ens sin värsta fiende att gå igenom och vissa saker är man glad för att man gått igenom då familjen blivit mer sammansvetsad och unik.

Det som hjälpte mig var att de sa att det inte var konstigt att jag led av dem. Jag hade gått igenom mer än vad många går igenom under en livstid och då var jag 33.

Efter många besök hos psykologerna och efter mycket hjälp av min älskade Andy blev jag ”fri”. Helt plötsligt tänkte jag inte katastroftankar flera ggr i minuten.

Allt skedde när jag satt i bilen och tänkte över hur många som skulle dö i min närhet och man vet inte när eller hur. Jag började tänka hur många jag har på facebook och att alla de skulle dö någongång. Då sa jag till mig själv att jag fick skärpa mig. Jag insåg då att jag höll på att barka iväg rätt så rejält.

Men jag är långt ifrån fri idag.

Idag (söndag) är det återigen skitjobbigt. Vet inte om det är värre för det är söndag och det är söndagsångest och så lite spetsat med gravidhormoner, men vissa dagar är svåra. Jag tänker mycket på att jag själv kan dö, kan bli sjuk och få lämna Olivia. Jag tänker att Olivia kan dö av diverse olika saker, drunkning, kvävning och bli tvingad att lämna oss. Jag tänker på att Andy kan köra ihjäl sig.

Jag tänker jättemycket tragik och det är skitjobbigt. Varför kan man inte styra över sina tankar? Varför kan man inte välja åt vilket håll tankarna ska gå?

Det är skitläskigt att tänka positivt och tänka att klart det kommer gå bra. Varför ska just jag drabbas av den sjukdomen? Varför ska just jag dö i en bilolycka? Det går inte att inte tänka så när orden Varför inte finns. Alla andra som fick svåra sjukdomar eller blev mördade tänkte väl oxå – det drabbar inte mig.

Jag har idag slutat kolla på Efterlyst, CSI, skräckfilmer, jag läser inga deckare, jag googlar knappt inget (knappt alltså), jag försöker att inte läsa Aftonbladet och Expressen mer än 5 ggr per dag..

Men varje dag är en kamp. Jag vill skydda Olivia mot allt i världen och jag vet att det inte går.. Därför är det skitsvårt att släppa taget om tankarna.

Usch.. jävla söndag. Bäst att gå och lägga sig och hoppas att allt är lättare imorgon. Lägger in detta som tidsinställt inlägg till imorgon lunch, så får jag köra en uppdatering efter det..

Här i Sverige måste vi ofta vänta till vecka 17-19 för vårt första ultraljud. Om vi inte får blödning, har fått flera missfall innan och är oroliga osv. då kan man få komma in på Kvinnokliniken för undersökning, om man själv ringer vill säga och bekostar det naturligtvis (250 kr).

I min första graviditet gjorde jag ultraljud i vecka 7 p.g.a. blödning och den konstaterades då bara att det funnits något i livmodern, men det var borta nu.

Med Olivia blödde jag oxå tidigt och ringde därför till Kvinnokliniken och fick komma dit i vecka 7-8. Lilla Olivias hjärta slog och pickade på och allt kändes bra. För tillfället.

Sedan går man då i ovisshet till vecka 17-19 innan man får se det lilla hjärtat igen.

I USA när du ringer din barnmorska får du direkt komma dit på ett ultraljud för att konstatera en graviditet. I Sverige gör man inte ens ett graviditetstest, om vi själva inte kräver det förstås.

Tänk er själva vad många oroliga mamma och pappahjärtan som kan stilla sin oro tidigt om man bara fick se ifall hjärtat slog tidigare.

Tänk er vad många missfall man kan upptäcka. Det finns ju fall där mammakroppen inte känner av ett missfall utan kroppen tror att den är gravid och fostersäcken fortsätter att växa utan foster i. Detta skulle kunna upptäckas och förhindra att man får gå i x antal veckor och tro att man är gravid innan kroppen helt plötsligt upptäcker att fostret är dött.

Visst är det risker med ultraljud med strålning och sånt, men vad sjutton.. ett extra i vecka 9-10 kan väl inte skada. Jag har gjort det med Olivia och hon är frisk (peppar peppar).

Och gör USA det och många andra länder, så varför kan inte Sverige?

Kanske något att tänka på…