Jag har gått runt de senaste veckorna med lite huvudvärk. Jag har börjat fundera på om jag har fått dålig syn. Men jag har nog börjat inse att det är stressen inom mig som börjar komma upp till ytan. Jag tror jag har varit väldigt bra på att gömma undan mina känslor, även för mig själv.
Jag har börjar tänka mer på nästa försök. Jag är livrädd har jag kommit fram till. Jag är så ledsen i hjärtat för att det inte fungerar. Jag har bråkat med C, pratat om att jag inte vet hur vi ska ha det, fast att jag egentligen inte vill något annat än att vara med honom. Jag är så stressad över att jag måste gå ner i vikt, vill gå ner i vikt. Jag tränar 2-3 ggr/vecka + promenerar och så följer jag så att jag inte äter för mycket kalorier. Jag är jätteduktig och har gått ner 4 kg, men det känns som att jag bär på en tung sten.
Det känns som såret i hjärtat skaver och inte vill läka. Jag vet ju att det inte kommer läka helt försen vi får vår lilla mini, men det känns som att det har blivit värre. Idag var det någon som gjorde så att alla styng åkte upp.
Det har blivit lite för mycket för det sista. För påtagligt att det finns ett hål inom mig. En saknad. Visst är det underbart att hälsa på de små liven som kommit till världen, att få hålla och gosa. Det är när man kommer hem som det slår än hur gärna man själv vill. Att det kanske inte går även nästa gång. Det är jobbigt att vakna och somna med den känslan varje dag.
Det är jobbigt, jobbigt, jobbigt och jag är trött på det!
Vad har ni för parfymfavoriter?
