Fett minus även idag. Fast det visste jag ju redan, men man är tvungen att göra ett test idag på dag 18. Blödningen har äntligen kommit igång ordentligt. Gått och småsegat sedan i måndags. De jäkla progesteronet stoppar upp mensen. Då vet jag det tills nästa gång att jag kan inte  hej bara för att inte mensen kommit. Känns ändå skönt att jag gjorde testet på dag 14. Om jag hade väntat längre kanske hoppet blivit större?

Ringde Sahlgrenska idag som bestämt. Man skall göra test och ringa dem på dag 18 med resultatet. Jag fick prata med en av de bra sköterskorna. Jättego var hon. Hon tog sig verkligen tid. Jag sa att jag var rädd att de skulle börja prata om donation då vi inte fått några ägg till frysen. Hon kollade min journal och sa att det trodde inte knappast då det har fungerat en gång, även om jag fick missfall. Då vet de ju att det fungerar. Det kändes lite lättande.

Läkarna skulle ha möte på måndag och bl.a. gå igenom mitt fall inför fortsätta behandlingar. Eftersom jag är orolig inför nästa försök så fick jag tid tills nästa vecka för att prata med läkaren om hur de tänker inför nästa behandling. Det är så mycket frågor som snurrar runt i huvudet nu. Jag sover lite dåligt, har svårt att somna, drömmer lite jobbiga drömmar. Tror att om jag får svar på några av frågorna så kan det hjälpa. Jag är en sådan planerande och ordningsam människa. Jag måste ha svar, ordning och reda. Därför kommer det vara skönt att få prata med läkaren. Ska skriva ner alla frågor jag har, så att jag inte glömmer någon.

Jag började nästan gråta förut. Min älskade syster, som har två underbara barn, sa att hon ställer upp som äggdonator ifall det skulle bli aktuellt. Jag har tänkt på det men inte vågat fråga. Känns väldigt rörande att hon skulle göra det för oss. Som en lättnad också, isåfall är det ju mina gener på ett sätt med, då vi kommer från samma föräldrar. Tack söta du!

Idag mår jag bättre. Känns som att livet nästan har återgått till det normala igen. Jag har så mycket underbara vänner och familjemedlemmar runt mig som gör min värld lättare att leva i. Jag känner mig revanschsugen. Jag försöker koncentrera mig på de bra sakerna jag har. Rivstarten med vikten går jättebra med. Jag håller mig stenhårt till det jag har bestämt mig för. Känns faktiskt redan som att kläderna sitter lite bekvämare. En kompis till mig som har gått igenom samma sak, men lyckades på första, sa till mig att jag är stark som en oxe mentalt. Så kanske det är. Men samtidigt har jag ju inget val, jag kan ju inte stänga in mig själv, eller lägga mig ner och dö.

Märkligt nog så för allt det jobbiga mig och C närmare. Mitt i allt kaos och all olycka, så älskar vi varandra ännu mer.

Vi hörs! Kram

Idag har det börjat, lite brunt. Det är så svårt att förstå varför. Varför fungerar det inte. Varför får vi inte vårat efterlängtade barn?

Det är jobbigt att tänka på nästa försök. Jag är så rädd att det inte ska bli något ägg befruktat då vi enbart har fått ett på de två första gångerna. Det är minst 4 månader tills jag får göra nästa test. Det är lång tid. Först måste vi vänta en mens innan vi kan påbörja nästa behandling. Sedan tar hela behandligen från början med nässpray till graviditetstest nästan två månader.

Jag är rädd att det är fel även på mig. Det blir ju inte tillräckligt bra kvalitet på äggen då enbart ett blir befruktat varje gång. Första avstannade och andra fäste inte. Jag ska ringa Sahlgrenska på torsdag och få be att prata med läkaren innan nästa försök. Jag vill ju veta hur de tänker. Om hur oddsen ser ut. Tänk om de säger att det är dålig odds. Tänk om de föreslår äggdonation. Då går jag under. Jag kan inte förstå att vi är mitt upp i detta. Att detta händer oss.

Jag känner mig ändå rätt redo för nästa försök, jag vill köra på. Jag vill ju nå vårt mål. Just nu vill jag bara ösa på tills bebisen äntligen finns där. Jag tror ju fortfarande att vi någon gång kommer få ett barn. Vi blev ju faktiskt gravida förra gången.

Igår var vi bara hemma och grät. Det var jobbigt att meddela resultatet till familj och vänner. Alla hoppas ju. En bit inom mig känner mig skyldig som gör andra ledsna. Jag känner att jag gör dem besvikna. Jag gör ju mig besviken för att det inte fungerar. Samtidigt så är jag glad att alla vet. Tänk om jag hade fått hålla allt detta inom mig och låtsats som att jag mår tipptopp inför vänner och familj. Det hade varit extremt mycket jobbigare. På kvällen kändes det lite bättre och vi myste i soffan med pizza, cola och choklad.

Idag mår jag konstigt nog bättre. Kniven i hjärtat sitter kvar, men den vrids inte om hela tiden, utan bara sitter där. Den kommer nog sitta där i några veckor till. Sen när den är borta kommer såret ta en bra tid på sig att läka. När vi väl får vårt barn kommer det ju bara vara ett litet, litet ärr som jag knappt kommer märka av.

Jag har bestämt att jag skall koncentrera mig på vikten fram tills nästa försök. Vill vara i så bra form som möjligt tills dess. Det känns även skönt att tänka på något annat än IVF och barn. Att få koncentrera sig på något annat.

Minus 12 kg fram tills jag fyller 30 den 26 februari är mitt mål (11 veckor). Jag har tänkt såhär fram tills jul:

Morgon: Shake

Mellanmål: Frukt

Lunch: Sallad

Mellanmål: Frukt

Middag: Shake

Träning: Promenader

Efter jul blir det Friskis & Svettis och LCHF.

Vill  bara säga tack för att ni är så snälla och stöttar! Det känns underbart att det finns så många, goa människor som jag inte ens känner som hoppas och som bryr sig! Tack det värmer verkligen!

Kram Marie

Minus! Det gör ont i hjärtat. Jag blir så ledsen.

99% säkert står det på testet om man testar 14 dagar efter ägglossning.

Nästan två månaders kämpande med IVF2 är slut, utan resultat. Det är tugnt.

Fortfarande ingen mens. Men mycket mensvärk. Är livrädd för att göra test imorgon.

Ingen mens än. Idag är det 14 dagar sedan utplock. Alltså 14 dagar sedan ägglossning. Då mensen kommer i normala fall. Jag har fortfarande mensvärk. Tittar pappret hela tiden. Men än så länge lugnt.

Tankarna går, ”Brukar jag verkligen ha mensvärk flera dagar innan mens annars?”, ”Kan det vara annorlunda iom IVF’n?”, ”Varför har jag inte ont i brösten om jag är gravid?”, ”Tänk om jag är gravid”, ”Tänk om mensen kommer”.

Jag tror jag ska tjuvtesta på söndag, om jag vågar. Hoppas, hoppas inte mensen dyker upp i helgen nu!

Kram och trevlig helg på er!

Idag känner jag mig mer positiv. Jag fick mensvärk igår. Det var skrämmande och jag var på toa och kollade pappret stup i kvarten. Men inget blod. Idag inget blod heller, men mensvärken fortsätter. Tänk om det är molvärk från ägget? Jag har börjat hoppas lite igen tror jag. Jag mår ju bättre av att vara positiv så jag ska försöka vara det. Hoppas, hoppas.

Mår:

Täppt i näsan och förkyld. Sitter med öppen mun hela tiden.

Mensvärk och tråddragning framsida lår. Känns som att det ska börja krampa.

Idag är nästan allt hopp borta. Känner ingenting, nada! Inga ömma bröst, ingen mensvärk. Ibland tror jag att det känns imagen, men jag är rätt övertygad om att det är inbillning. Jag vill ju så gärna att det ska kännas. Fattar inte varför bara! Varför kan inte vi få barn, vi som vill så gärna.

Jag vet att det är förtidigt att ta ut förlusten, men jag har en sådan känsla i kroppen.

Är nog lite grinig också då jag är hemma med en dunderförkylning. Då får man tid åt att ligga och grubbla.

Ska skärpa mig! Ingen mens är ju positivt!

Känner mig nere. Hoppet är väldigt svagt. Alla symptom har försvunnit. Brösten gör inte ont längre. Ingen mensvärk. Var det bara alla hormoner jag tryckt i mig som spökade och som nu har lämnat kroppen? Är ägget inte kvar? Jag trodde ju verkligen det var det i helgen. Fan!

Snälla, snälla låt det vara kvar. Jag hade ju börjat hoppas, längta och drömma om ett liv med en ny familjemedlem. Jag sitter nu och hoppas att brösten ska börja göra ont, de kommer de väl göra med tanke på hur mycket jag klämmer på dem.

Förra gången vet jag att på ruvardag 9 så hade jag mensvärk och svullna bröst…

Halva tiden har nu gått. Ska jag tjuvtesta på dag 14 som förra gången så är det endast 5 dagar kvar. Hoppas inte mensen kommer på fredag.

Mår:

Endast lite förkyld

Idag är jag osäker och rädd. Inte lika positiv som i helgen. Träffade mamma igår och hon sa att hon hade en jättebra känsla. Att hon hela tiden fick en positiv sång på hjärnan, som morfar alltid sjöng. Min morfar betydde jättemycket för mig, så jag hoppas att han tittar ner på oss och sprider lite lycka.

Mår:

Ingen direkt mensvärk

Lite ömma bröst

Extremt trött

Täppt i näsan, allt är smaklöst.

Jag har inte haft tid att göra något inlägg  i helgen så jag gör det nu istället.

I lördags kom mensvärken smygandes på förmiddagen och ökade under hela dagen. Jag fick även ont i framsida lår, det känns som att någon spänner trådar i låren, som att det drar. Så får jag ofta precis innan mens. På kvällen hade jag mycket värk i magen, nästan så att jag blev orolig. Gick på toa flera gånger och kollade om det hade kommit blod. Men som tur var inte.

På söndagen hade jag samma mensvärk men inte lika ont som på lördagskvällen. Brösten har även börjat ömma. De känns fastare. Jag får iofs ömma bröst innan mens med…

I lördags innan vi skulle sova så sa jag till C att jag trodde jag var gravid. Jag har haft en bra känsla hela helgen. Men imorse när jag åkte till jobbet så slog det mig. Herregud, det kan ju faktiskt vara så att jag inte är gravid! Det kan ju lika gärna vara menssymptom eller progesteronet som spökar.

Det svänger fram och tillbaka, upp och ner hela tiden. Nu är det bara 10 dagar kvar.