som rubriken lyder, så är det mormors bouppteckning på fredag, och min morbror ringde förut och frågade ifall vi skulle komma upp. Efter allt som hänt sen förra veckan så känns det inte som om man vill träffa så mkt männisor, men samtidigt så kommer de saker som min morbror inte vill ha/kan ta med sig upp till Uppsala igen, att lämnas till röda korset.. Känner lite press på mig att åka. Vill inte att det mesta sakerna hamnar där, har ju inte så mkt saker efter mormor så borde väl egentligen åka. vi får se..

Håller även (som rubriken lyder) på och planerar begravningen för våran son Julius med. Eller ja, vi har i alla fall bestämt vart han ska vara nånstans, vem som ska sköta transporten från bårhuset på sjukhuset till krematoriet, och vad som ska ligga i kistan osv.. Känner ju att vi vill vara med vid jordfästning osv med.. Anledningen till kremering är att jag avskyr tanken på att de trycker sönder kistan i samband med att de lägger ner kistan i graven och sen ska täcka över den med jord. Känns så hemskt med tanken på att de som ligger i blir mosade av en traktorskopa :( Så det alternativet finns inte…

I övrigt så ska vi träffa kuratorn på sjukhuset på måndag. Tycker tiden har gått såå fort. Imorgon är en vecka sen förlossningen. Är jobbigt att överhuhvud taget tänka på det. önskar att det gick att vrida tillbaka klockan och ställa allt till rätta. Vill ha min son i magen, vill att han är frisk  och att han inte ska komma ut förrens i juni!! Livet är så jävla orättvist. Är så förbannat trött på all jävla otur som hela tiden drabbar oss. Räcker det inte med alla de dödsfall som skett? Räcker det inte att jag fick gå på mormors begravning fredagen innan beskedet på måndagen?! Att vi fått kämpa så förbannat för denna graviditet i 4 jävla år?! Att första IVF:en gick åt helvete,och att det är mindre chand till att lyckas med frysta embryon? Är så jäkla bitter så det finns inte.. Vill bara lägga mig ner under täcket och inte vakna mer.. :( suck…

Det enda ljusa i all denna jävla sorg, är att vi kommit varandra ännu tätare, jag och J. Känner just nu en sån ömhet för honom som jag aldrig kännt av innan.. Att se honom bry sig så mycket innan, under och efter förlossningen. Att se hans ömhet i ögonen, hans längtan efter att äntligen få bli pappa, hans enorma sorg…. Och samtidigt hans enorma kärlek till mig… Vet inte vad jag gjort för att förtjäna denna enorma kärlek! Jag kan ju inte ens ge honom ett levande barn.. Som det kanske märks, så kommer de mörka sidorna fram.. känner mig ingenting värd, trivs inte med mig själv och som om han förtjänar nåt bättre… Nej, ska försöka ta och gaska upp mig lite nu och skjuta alla negativa tankar åt sidan en stund. Inte så lätt alla gånger..

Jag vet bara att jag älskar honom över allt annat på denna jord!!

Tack älskling för att du stöttar och älskar mig så som du gör!! <3

//MizzDolcevita