När vi försökte bli gravida med Svea så räknade vi med att det skulle ta lång tid, det gick en månad och pang så var det ett plus på stickan. Då kände vi oss lite snuvade på allt vad det innebär att vänta på ett plus, för det gick så fort.
Nu försöker vi med ett syskon till Svea och nu har vi försökt i 4 månader och det händer ingenting.
Frustrerande speciellt med tanke på hur lätt det gick förra gången.
Har pratat med en vän om detta, en vän som själv försöker att bli gravid för första gången med sin man.
Men när jag uttrycker min frustration över det uteblivna pluset så säger hon bara att jag ska vara glad över det barnet jag har och även om jag inte blir gravid igen så har jag ju redan ett barn och bör vara nöjd isf.
Ja det klart jag är glad, Svea är det bästa som hänt mig/oss, vi älskar henne över allt men vi vill ändå ha ett barn till.
Har hört detta från andra håll också, är man girig för att man vill ha ett barn till bara för att det finns sådana som inte kan få barn?

Vi har hela tiden pratat om att vi vill ha barn tätt, sen har ju Svea varit ett ganska “lätt” barn (förutom nätterna just nu då) och då är vi ju inte direkt avskräckta från ett barn till.

Jaja, hoppet lever ju kvar och varje månad blir jag mer och mer hoppfull, hade enligt mina uträkningar äl på självaste julafton och jag och sambon kände oss väldigt kära just då så kanske, kanske är ett plus inte så långt borta.

Idag har jag för övrigt inte ens lyckats ta mig ur pyjamasen, känner mig vissen och trött som bara den så jag stannar i min pyjamas och bara myser med min lilla Svea fram tills sambon kommer hem från jobbet 22.00.

Nähäpp, nu ska jag väcka lilla Törnrosa!

PUSS