Den 9/10 kom vi hem från BB. Innan vi åkte hem till oss åkte vi för att handla sånt som behövdes till bebisen på Maxi.
Då vi hade vägarna förbi svängde vi av till mina föräldrar och var där en stund. På kvällen när det var dax att åka hem kände jag en klump i magen. Försökte att inte tänka så mycket på det men när vi väl kom hem kändes det som att någon höll på att strypa mig.
Paniken växte och växte och jag började gråta som ett litet barn! Mannen och Alvin förstod inte vad som hände, vilket jag inte heller gjorde! Hade aldrig hört talas om att detta var normalt efter en förlossning.
På kvällen lyckades jag lugna mig lite och somna. Dagen efter, på måndagen, grät jag större delen av dagen. Vi åkte ner till mina föräldrar och jag storgrät även där och förstod inte vad som hände.
Mamma, mormor och min storasyster är verkligen mina änglar! ❤
Alla tre hade upplevt detta och förklarade att det var fullt normalt, att det var hormonerna som lekte med mig och att det skulle lugna sig när hormonerna också lugnat sig.
På tisdagen hade vi tid på lasarettet för amningahjälp. Jag tvekade inte en enda sekund utan tog upp det och förklarade för barnmorskan hur jag mådde. Hon förklarade också samma sak som mina tre änglar och det gjorde att jag lugnade mig ytterligare en aning. Under hela dagen var jag lugn fram till på kvällen då jag bokstavligt talat fick världens panikångest och grät helt hysteriskt. Jag ville ha någon som kunde lugna mig här så jag ringde till mormor och bad henne komma till mig. Adis åkte och hämtade henne och ännu en gång lugnade hon mig.
På onsdagen hade vi BVC besök hemma och jag tog upp det ännu en gång. Just för att jag behövde höra från fler att ”Det kommer gå över”. Bvc-sköterskan förklarade också för mig vad som händer i kroppen efter en förlossning och att hormonerna leker med en jätte mycket efteråt. Mjölken som rinner till osv.
Det har tydligen stor betydelse om man varit deprimerad eller haft denna känslan tidigare också. Dessutom har graviditetsdiabetes, sköldkörtelproblem och andra hormonella ”störningar” väldigt stor påverkan också.
Och där kan jag ju räcka upp handen på rätt många ”hormonstörningar”.
Efter Bvc-besöket lugnade jag mig ännu mer. Varje gång känslan höll på strypa mig tröstade jag mig själv med att ”Det kommer gå över”.
Mormor var hos mig tre nätter, därefter åkte vi med hem till henne. I förrgår eftermiddag kom vi hem och det var jobbigt just då. A. gjorde sitt bästa för att få mig på andra tankar och det gick bra.
Igår för första gången kunde jag känna att nu håller det på att släppa smått.
Idag hade jag lite panik över hur jag skulle fixa att vara själv med barnen. A. började jobba idag efter ledigheten.
Och vet ni, det har gått jätte bra än så länge! Mina hjärtan e så duktiga!
Känslan håller på att försvinna och jag känner mig starkare och starkare för varje dag!
Tro det eller ej … (för det gjorde inte jag) … DET GÅR ÖVER!! ❤
Det viktigaste är att inte hålla det inom sig. Det betyder jätte mycket när man får prata av sig och höra att det är normalt. Att det kommer gå över.
Jag trodde att jag skulle bli galen! Googlade och letade information. Bad till Gud att det skulle gå över. Satt och tittade på Elvin för att se om han andades. Vågade inte vara ensam hemma för jag var osäker på om jag kommer fixa det.
Känslan är inte helt 100% borta men nära! Tillräckligt för att vifta bort den när den väl kommer.
Jag tänkte att jag kunde dela med mig så även ni som just nu läser detta och känner igen er kan andas lugnt!
Det betydde MYCKET för mig att höra orden ”Det går över!”
Hoppas det hjälper er lika mycket! ❤
Min vän pumpen! ☺❤
