Förlossningen

Add Comment Register
Annons

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSEN

Del 2 – Förlossningen (2 av 2 delar)

… Jag kände hur blött det blev under mig när vattnet rann ut, det kändes som om jag kissade på mig.. Varmt och blött! Vissa saker fick jag inte heller reda på, som t.ex. att vattnet var helt blodigt… jag fick inte veta något av dom… förmodligen för att jag inte skulle bli rädd..


Nu började smärtan komma fram (man kan ju inte påstå att en förlossning INTE gör ont för det är omöjligt) … De kopplade på nån elektrod eller va de nu va dom kallade det på bebisens huvud som skulle mäta pulsen… Nu skulle dom tappa mig på urin… De tog först den ena slangen till kattetern och försökte, men nej… ingenting! … Jag kände riktigt hur det sved när dom satte in den och drog ut den.. Det gjorde ont på nått sett.. Som urinvägsinfektion ungefär… Så de tog fram den smalare slangen och provade men Nope.. Ingenting då heller…


De bad mig sätta mig upp på sängkanten och jag gjorde som de sa.. Det gjorde så ont i hela kroppen nu.. Jag ville inte röra på mig mer! Kunde dom inte bara låta mig ligga?!?!
De skulle iväg nånstans och mamma gick ut för att ”röka” sa hon.. Fick reda på sen att det inte alls var därför hon gick ut… Så jag och syrran blev kvar själva.. Systrarna bad mig gå på toa och försöka kissa om det gick..


… Detta var den värsta delen av förlossningen:
Mamma hade gått ut, inga systrar eller barnmorskor va där. Bara syrran å jag! Det gjorde så ont under magen! Kändes som om jag skulle sprängas! Trycket på urinblåsan och överhuvudtaget trycket trodde jag skulle ta död på mig!
Min syster hjälpte mig in på toan och jag satte mig ner.. Å JAG ÅNGRAR ATT JAG GJORDE DET!!


Trycket blev ännu starkare och smärtan tog i ännu mer.. Jag blev helt plötsligt jätte varm och svettades enormt mycket. Min syster sa jag blev så röd i hela kroppen och huvudet att hon blev rädd.. Det gjorde ont!!! Minsta lilla droppe kiss gjorde ont!! Jag började gråta och ville få det försvinna.. Jag trodde min urinblåsa skulle spricka (det var den som gjorde så sjukt ont) . Över 1 liter sån droppvätska eller va den heter hade jag fått i mig och det skulle ut! Men det var stopp! Under den tiden jag satt på toan kom det tre – fyra droppar och det gjorde så ont så jag höll på dra av mig håret på huvet!


Ena stunden bad jag min syster krama om mig, andra stunden knuffade jag bort henne men drog tillbaka henne igen, jag bad henne krama om mina axlar å huvet å hålla det in till sig så jag kunde luta ig på henne.. Det gjorde så ont, jag grät å undrade var alla sköterskorna tatt vägen och MAMMA!!!! När skulle mamma komma tillbaka?!?!?!

Jag kunde inte längre sitta normalt på toan så jag böjde mig ner, å sträckte mig bakåt å lutade mig mot henne å jag kommer ihåg att jag hela tiden sa Nej,nej,nej tyst för mig själv å Snälla Eldina hjälp mig!!
Jag märkte att hon fick tårar i ögonen och höll sig med ena handen om munnen för att inte börja gråta. Hon såg jätterädd ut och visste inte hur hon skulle hjälpa mig… Jag ville från toan för hennes skull å precis innan vi skulle gå ut därifrån kom mamma in..


… Även idag när jag tänker på, eller pratar om den situationen på toan börjar jag gråta. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, pga en urinblåsa!! …


Ja la mig i sängen och systrarna kom in igen, kontrollerade hur öppen jag var… fortfarande 8cm … De bad mig hela tiden andas lustgas å jag tyckte inte det hjälpte ett skit så jag bestämde mig för ryggbedövningen. Dom sa det skulle ta bort smärtan men inte trycket.. Å jag ville ha bort smärtan! Så vi bestämde att jag skulle få ryggbedövning och den ena gick för att ringa doktorn..
När hon kom tillbaka skulle vi bara vänta på honom… Nu bad dom mig ligga ner en stund.. Så det gjorde jag å på nått sätt var det skönt att få lägga sig.. Jag ville inte vända mig eller resa mig överhuvudtaget.. Minsta rörelse tog död på mig!


Helt plötsligt tvingade dom mig resa mig upp på knä, de reste sängens ena del och jag fick luta mig mot den… Först ville jag inte för ja inte orkade och smärtan… Men dom tvingade upp mig å skyllde på ”det är för din egen skull” .. vilket det egentligen inte var.. (tell you later) … så tillslut gjorde jag som dom sa… sen gick det knappt nån minut så bad dom mig lägga mig ner igen.. Å jag blev så irriterad så ja undrade Va fan va de bra för egentligen!


…Det visade sig att bebisens puls hade stannat av så jag var tvungen att röra på mig för att dom skulle se om de blev bra igen eller om de blev tvunget till akut kejsarsnitt, men det blev bra igen! (detta fick jag veta efter förlossningen) …

… Nu hade det gått en stund å doktorn kom tillslut.. Det var dags för ryggbedövningen! Nu Var jag tvungen att sitta upp, helt rak i ryggen och inte röra på mig! Herregud tänkte jag! OMÖJLIGT!!!! .. Först ”rengjorde” han stället där han skulle sätta in sprutan på ryggen. Därefter tog han först en spruta för att bedöva området där sprutan skulle in, och det gick bra.. Inga problem!  MEN.. Sen skulle själva ryggbedövningen in! ÅHH! Ja trodde ja skulle dö! Jag tog kudden från sängen och kramade om den runt magen, dom sa jag skulle göra det för jag höll mig rakare då av nån anledning… Men jag behövde krama!!! Så mamma ställde sig framför mig och kramade om mig.. Jag grävde ner ansiktet vid  hennes hals!

..Helt stilla skulle jag sitta! Nu Kände jag hur nålen stack in vid ryggraden! Åh fy faaan tänkte jag!!! Å nu tog värkarna och trycket i! Det gick inte att sitta stilla!!! Jag kunde inte sitta stilla!!!


Ni som har fött barn å vet hur det känns… Tänk er värkar och tryck som inte alls försvinner förrän man dratt ut nålen å satt i bedövningen.. Vanligtvis kommer värkarna en å en efter varandra och håller i sig ca 1min å sen försvinner dom å så kommer en till osv.. Ja ni vet.. Tänk er då en värk som inte alls tar slut efter 1min utan håller i sig tills själva allt är över, alltså när sprutan är ute och slangen å allt va de nu va är färdigt.. I ca 10 min alltså! Utan någon paus!! Ja då vet ni hur det var! Tänk er att man måste sitta stilla också!! Pihh, trodde ärligt talat att min kropp skulle ge upp pga smärtan..


Mkt möjligt hade han träffat på nån nerv som gick där mellan ryggraden och höfterna eller hur man ska beskriva.. Som gjorde att det blev som det blev… Jag rörde på mig en gång för att det tog i så jag ryckte till.. Å då var han tvungen till att dra ut nålen och göra om det från början.. Detta gjorde han 2 gånger om!  ….


När det äntligen var över så försvann större delen av smärtan å trycket var kvar.. Men det var just den trycksmärtan jag ville få bort, den andra störde mig inte så mkt! Men nej, jag hade blandat ihop dom (vilket ja tror de flesta gör) så den värsta smärtan var fortfarande där, med en – två grader mindre! Hehe ..
Tiden gick å det var dags att krysta ! Jag tog i och gjorde mitt bästa! Visst blev jag  helt utmattad emellanåt å mamma höll upp mitt huve mot bröstet som man skulle göra..
När huvet var ute var det dags för kroppen. Alltså sista krystningen! .. Men fan ta den! Den kom aldrig av sig själv! Sköterskan började trycka och massera en massa på min mage å det kändes ärligt talat som om allt ur  magen skulle åka ner!

Tillslut kom sista värken och 04:03 fick jag upp min lilla pojke på magen (helt blodig)… Jag fick hålla honom en kort, kort stund å när moderkakan kom ut började det forsa en massa blod!
Till en början sprutade det (bokstavligt talat) ut blod men sen rann det bara.. Det började fyllas under mig, det kände jag.. Kändes precis som när vattnet gick! En av sköterskorna tog Alvin från mig gav honom till Mamma å syrran och fick springa ut å ringa efter läkare och andra sköterskor… (allt detta fick jag reda på efteråt, när ja kommit hem) .. Till mig sa dom att allt va lugnt och att ja bara blödde litegrann..


Å jag som är helt ny i detta förstod väl inte att detta inte var normalt! Mamma å syrran såg ganska oroliga ut men jag tänkte inte så mkt på det.. Ja hade fått ut min lilla ängel och jag mådde såååå bra! Det gjorde inte alls ont längre! Haha ja var nog lite väl bedövad kanske?? …
Det kom in en massa sköterskor å läkare.. Jag som fattade noll å trodde det skulle va så hälsade glatt på alla å presenterade mig precis som om det inte var nått med mig.. Dom hade värsta pratet om vad som skulle göras och att det skulle göras snabbt.. Inte för att ja lyssnade..


I över 15min försökte läkaren stoppa blodet. Hon satte in massa bomullsbollar som skulle stoppa blodet tills en annan läkare kom dit.. När dom fått det stanna av var det dags att sy.. Enligt sköterskan var det inte mkt alls.. Men det tog väldigt lång tid i alla fall… (det var mkt dom inte ville berätta för mig) .. Jag hade iaf fått väldigt många stygn. Speciellt inuti.. Sen hade dom satt in en sån nålsak som skulle kopplas till påsar med blod.. Å ja låg där helt pigg å undrade va allt va till för.. Sån efterbliven! Haha . Läkarna å sköterskorna sprang ut å in hela tiden och kontrollerade om det var ok osv… Jag trodde det var helt normalt!


Efter att dom sytt färdigt och kopplat in nålar å sånt som behövdes, undrade jag om jag fick gå upp å gå duscha!  Å svaret blev ett strängt NEJ! Men jag förstod inte varför.. Jag mådde jättebra sa jag..


Dom tog upp sängen en aning så jag kunde halvsitta upp i den och så hämtade dom blöta handdukar som dom tvättade av mig med.. Ja va helt blodig på kroppen.. Det gick en stund å jag vaktades hela tiden av sköterskor som frågade mig – varenda minut kändes det som – hur jag mår, är jag yr, mår jag illa, är jag trött osv… Dom fick förståss samma svar hela tiden – Jag mår jättebra!
Efter en liten stund fick jag ställa mig vid sängen och trampa där jag stod.. Om jag känner mig yr så MÅSTE jag lägga mig ner sa sköterskan.., Jag mådde bra! Det var ju över! Haha


Mamma fick följa med mig till badrummet.. Jag fick inte duscha utan bara torka av mig å fräscha till mig.. Duscha var för riskabelt sa dom.. Å minsta lilla yrsel skulle jag tillbaka till sängen direkt.. Men nej.. Jag mådde för bra för att tänka på yrsel!
När vi var färdiga där gick jag å la mig igen.. Magen kändes som en säck som hängde ända ner till golvet, jag kunde inte gå normalt heller. Kändes som om jag tappade andan! Jag kunde inte ta några djupa andetag när stod upp eller gick.. Allting skulle ju komma på plats…


De kom in med en ”serveringsvagn” full med mackor, champagne saft och kaffe.. Plutten fick ligga å suga på mammas bröst under tiden å jag kände mig som världens gladaste mamma! Han var (ÄR) helt underbar!!

(… det visade sig att jag hade tur som överlevde förlossningen… många kvinnor som varit med om samma sak som jag, avled direkt efter förlossningen pga blodförlust.. I mitt fall även järnförlust.. Jag hade tur som har så stark ”kropp”. Den ger inte upp så lätt! … Och nu, efter så lång tid accepterar jag min kropp för hur den är.. Hade det kanske inte varit för min kropp är stark så Gud vet var jag hade varit nu… Mamma – när hon sa att hon skulle gå ut och röka – visste vad det handlade om och såg att dom förberett 6 eller 9 sprutor som jag skulle få Akut i låren om blodet fortsatt spruta ut som det gjorde först. Hon gick inte ut för att röka, hon gick ut i panik för att ringa till mormor. Hon grät och visste inte vad hon skulle göra!  ..


Men jag är nöjd, glad och accepterar mig själv för den jag är! Ja skiter fullständigt i om jag ser ut som en kossa eller inte.. Jag är ändå en stolt mamma till en underbar Alvin och världens lyckligaste dotter till världens bästa mamma! )

Fortsättning följer…


Annons

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSEN

Del 2 – Förlossningen (1 av 2 delar)

… väl inne på sjukhuset tog de emot oss och sköterskorna var jätte snälla. Nu skulle jag in i undersökningsrummet och få ligga i ca 20-30 min medan apparaten som jag hade runt magen mätte sammandragningarna/värkarna och bebisens hjärtljud. Syrran fick följa med in medan mamma och mormor väntade i tv-rummet (som dom kallade det)…

Innan apparaten blev påkopplad undersökte sköterskan hur öppen jag var. Hon tyckte jag var duktig som orkat vara hemma så lång tid. Det visade sig visst att jag var öppen 4cm!

Chockad?!? Oh Ja, lagom mycket måste jag säga. Jag trodde det skulle göra sviiin ont! Men som nämnt tidigare, min kropp har väl en väldigt hög smärtgräns, så det hjälpte mig klara av smärtan bättre. (å det är jag jätte tacksam för)

Det var igång alltså… Nu var det dags att koppla på apparaten och ligga där tills hon kom tillbaka om 20-30min ..

Minuterna gick, först 10, sen 20, sen 30… ingen sköterska!

Tyckte jag och syrran va konstigt och jag hade fått jätte ont på höger sida eftersom jag under hela den tiden låg på den sidan.

40min gick, 50… Nu räckte det! Och värkarna var inte längre som dom var innan jag kom till förlossningen, de hade blivit svagare på något sätt.. Vi blev iaf väldigt irriterade för att hon aldrig kom så vi tryckte tillslut på deras ”röda hjälpknapp”.

Sköterskan kom in och Ojsan, hon hade glömt bort oss! … Ja men tack för det tänkte jag..

Hon tittade på pappret som mätte sammandragningarna/värkarna och sa det såg fint ut. Men att det inte gick tillräckligt ”snabbt”, eller nått.. Jaja, jag fick ett rum! Rum nr 4. Mamma å mormor satt i tv-rummet och väntade och på vägen till rummet vinkade vi till dom att dom skulle komma med. De följde med in och jag bytte om. Nu skulle jag upp å gå så mkt som möjligt för att jag snabbare skulle öppnas. Jag började känna av värkarna lite mer men fortfarande inte så jag inte stod ut. Massagen som mamma, mormor och syrran hjälpte till med var till stoooooooor hjälp!

När klockan var 4-halv 5 på morgonen kände jag att jag var så trött i kroppen. Jag ville så gärna bara lägga mig och sova… men inte fick jag det nej! Upp å gå!

Mamma och mormor satt i tv-rummet medan ja å syrran gick runt lite. Sen satte vi oss också. Jag orkade inte vara uppe å gå hela tiden. Så vi tog fram bullarna vi hade med oss och käkade! Dom andra gjorde kaffe också men jag ville inte ha. Efter det pratade vi lite och jag reste mig å gick fram å tillbaka i tv-rummet mellan värkarna. Mamma och mormor lyckades somna runt 7-halv 8 tiden, dom orkade inte hålla sig vakna längre och där kom inte några läkare till oss som sa vad vi skulle göra.. Såg lite kul ut men ja.. who cares!

Syrran somnade tillslut också. Så jag reste mig och fortsatte vandra fram och tillbaka i tv-rummet. Runt 10 orkade jag inte hålla mig uppe mer! Så jag väckte mamma och frågade om hon ville följa med in på rummet. Mormor å syrran lät vi sova.

Vi gick in på rummet och jag lyckades somna i ca 20min innan en ny sköterska kom in för att undersöka mig på nytt.. Jag hade fortfarande inte lyckats öppna mig mer än 4 – kanske 4 å en halv cm, så hon kopplade på apparaten som skulle mäta bebisens hjärtljud och sammandragningar/värkar. När apparaten var på gick hon ut och kom tillbaka efter 20-30 min. Hon tittade på pappret och det visade sig att värkarna hade ”gått ner” eller var inte tillräckligt starka längre. Så hon bad oss gå ut och gå i en timme.

Vi gick först en runda i parken utanför lasarettet. Jag kommer ihåg när jag fick en värk som var väldigt stark att jag lutade mig på en stolpe och tårarna började rinna. Inte för att det gjorde ont men för att jag var så trött i hela kroppen.

Den sista månaden fick jag knappt någon sömn pga värkar i rygg, mage och ben. Mitt järnvärde var nere på 89 när jag egentligen borde ligga mellan 120-130 + att jag hade blodförlust… Och nu med värkar och utan någon sömn alls så kändes det som att kroppen höll på ge upp.. Jag fick dra mina ben efter mig!

När vi vatt ute och gått i en och en halvtimme kom vi tillbaka och det var dags för en undersökning till. Nu hade jag öppnats en halv cm bara så 5cm var jag öppen… jag var så besviken och surig.. kunde det inte vara över bara?? Varför måste det ta sån tiiiid!!

Så sköterskan gick och kallade in en läkare… Det visade sig vara samma läkare som hade gett mig sjukskrivning någon vecka innan . Mycket trevligt! Förutom att jag inte förstod ett dugg vad han sa.. Han pratade danska!

Iaf.. så skickade dom hem mig för vila. Då var klockan runt halv 2. Och dom sa att jag skulle komma in halv 10 på kvällen igen. Men blev det värre innan så skulle vi självklart åka in iaf.

Så när vi kom hem la jag mig direkt. Mormor la en filt över mig först, sen en dunke varmt vatten vid höften och ryggen och sen ett till täcke över mig.. Så låg jag heeela dagen!

Det varma hade gjort att värkarna gick igång igen, så jag vaknade varje gång jag fick en värk. Dom andra hade somnat dom också så jag fick ta tag i sängen och spänna allt vad jag kunde varje gång det kom en värk, för nu kändes dom av rätt så mycket.. och där va ingen som kunde ge mig massage nu.. Jag ville inte väcka dom för jag hade så dåligt samvete över att DOM inte hade sovit något pga mig.. Haha, ja jag är sån konstig i huvet när det gäller sånt..

…Och timmarna gick. Nu var klockan 9 och jag ville inte mer.. Nu ville jag få ut honom bara! Värkarna var igång och jag kände mig utmattad och arg! Så förlossningen kontaktades och taxi ringdes ännu en gång…

Halv 10 var vi inne på förlossningen igen och nu skulle jag undersökas en gång till. Denna gången gick mamma in med mig på undersökningsrummet. Efter 15 min orkade jag inte ligga stilla mer, jag behövde massagen och mamma kunde inte massera mig när apparaten va på. För det störde av någon anledning… Och jag hade under den tiden fått starka värkar men jag var väldigt trög på att öppnas.. en ända cm från halv 2 till halv 10… Jag var i vilket fall som helst öppen 6cm och nu erbjöd dom mig bad! Värkarna var starkare så dom oroade sig inte för att de skulle lägga av när jag låg i badet.

Så ett nytt rum blev det. Denna gången rum nr 3 . Mkt mysigare än 4 tyckte jag. Jag fick klä av mig och byta om igen och nu togs jag in i badrummet!

Jätte mysigt var det! Mörkt rum med stearinljus och mysig avslappningsmusik på. Mamma och syrran fick stolar och ett bord mellan dom. Sen tog sköterskorna in saft och kaffe.

… Det var jätte skönt… till en början! Eller ja, i ca 1 timme. Nu kände jag att varje värk gjorde mer och mer ont och jag var för beroende av massage så vi bestämde oss att gå in på rummet.. Inne på rummet fick jag lägga mig en stund och sköterskan kollade hur öppen jag var igen. Wihoooo, 8cm!! Alltså 2cm på 1timme!! .. Iaf så var det segt fortfarande.. Så dom gav mig nån dropp (kommer inte alls ihåg vad allt hette), som på nått sett skulle hjälpa till att öppnas lättare.. Allt var helt lugnt och nu var det dags att ta hål så vattnet kunde gå. Inga problem.. PLOPPP!! Så bara rann allt vatten ut…

…men efter att vattnet gått kom problemen!

Fortsättning följer…

Annons

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSEN

DEL 1 – Innan Förlossningen

Vi börjar från veckan innan…

Stress, stress och ännu mer stress kring skolan! Och speciellt efter att barnmorskan undersökt mig på tisdagen och sagt att det jag misstänkte var ”konstiga flytningar” i detta fallet var slemproppen som börjat lossna, och att bebisens huvud hade trängt ner i bäckenet så mycket så jag egentligen kunde föda vilken sekund som helst… Så det gjorde att jag blev ännu mer stressad kring skolan. Jag ville ha mina slutbetyg ju!

Och på fredan var allt inlämnat… trodde jag!

Men för att vara på den säkra sidan gick jag till skolan och tog kontakt med lärarna, kollade upp vad som fanns att göra mer och det visade sig att jag hade 3 uppgifter till.

FINE tänkte jag, det fixar jag PÅ MÅNDAG!

Helgen kom och på lördagen tyckte jag det var så skönt att jag äntligen kunde slappna av lite. Uppgifterna var inte så speciellt stora eller svåra så det skulle fixa sig… På eftermiddagen kom moster och hennes man hem till oss, moster stannade för övernattning medan hennes man åkte hem igen.

När vi sagt hejdå till hennes man så kände jag en konstig känsla i magen som slutade på trosskyddet… Inte att det gjorde ont eller nått sånt utan det kändes bara så sjukt obehagligt. Trodde nästan att jag fått min mens!

Så jag gick in på toan och TADAAAA!! slemproppen hade lossnat helt och hållet. Blev lite orolig över att det var blandat med blod så jag gick ut till mamma, moster och mormor och frågade dom om det. Fick till svar av mamma att det var normalt. Hon hade det precis likadant med mig och mina syskon.. Men jag kände inte av något konstigt, alltså inga värkar eller så…

Så vi satte oss ner som vanligt och började dricka kaffe, då var klockan runt halv 9 på kvällen.. Helt plötsligt kände jag en sammandragning! Och för första gången kändes den av!!

Förut när jag varit hos barnmorskan och hon skulle känna på magen för att se hur bebisen låg så var hon tvungen att vänta tills sammandragningarna gick över.. Så hon frågade mig om dom släppt.. och varje gång fick hon till svar ”Vadå, hade jag en sammandragning??”.. helt förvånad också! Haha..

Hon sa då att min smärtgräns var väldigt hög och att min kropp klarade av smärta bra! Kunde vara till stooooooor hjälp inför förlossningen sa hon..

Så iaf.. tillbaka till berättelsen..

Denna gången kändes sammandragningen som ”starkt knip” i magen och ett tryck neråt… Detta gjorde inte alls ont men det kändes väldigt konstigt.. En känsla som jag inte känt av förut alls..

Jag var tyst om det, osäker på om de var det jag trodde att det var.. Så jag tog 2 alvedon och bestämde mig för att gå och sova lite.. Jag tänkte att de skulle sluta, ja kanske bara hade överansträngt mig när jag varit i skolan på fredan, eftersom jag hade ischias, ryggont och var förstoppad. Men nej, dessa sammandragningarna kom om och om igen med ca 1tim mellanrum. Den natten kommer jag även ihåg att jag var uppe och kissade sjuuukt mycket! Inte så mkt sömn fick jag heller!

På söndan gick jag upp tidigare med mamma och moster. Nu var värkarna ca 40-45 minuters mellanrum och jag var väldigt orolig. Så jag frågade dom vad de trodde det kunde vara.. De frågade hur jag kände och jag förklarade för dom att jag känt av sammandragningar och ett tryck neråt kvällen innan, men att det nu började kännas av lite i höfterna och ryggen. De båda sa att det lät som om det var på gång men de var inte 100% säkra..

Runt lunch åkte moster hem. Och värkarna var lite starkare men inte alls så jag inte kunde stå ut och de gjorde inte ont heller. Men en sak som jag tyckte var superskönt och lättade när trycket kom var massage på rygg och höfter. Så mamma, mormor och syrran masserade under hela den tiden som sammandragningarna/värkarna och trycket höll på.

Timmarna gick och på eftermiddan hade trycket tatt i lite till.. Fortfarande inte så att det gjorde ont.. Min storasyster (som åkt ner till oss för säkerhetsskull) frågade mig hur det kändes och bad mig jämföra med (om ni ursäktar) kramp i röven! Jag trodde jag skulle kissa på mig av skratt.. Ja, sa jag.. t.o.m kramp i röven gör mer ont än detta nu! Hahaha. Vilket det gjorde för mig.. Jag kände överhuvudtaget inte av att det gjorde ont så därför vågade jag heller inte vara säker på om det var dags eller inte..

När kvällen kom blev jag lite osäker på vad som egentligen hände. Och eftersom trycket tatt i lite till satte jag mig ner och gjorde de sista uppgifterna som skulle lämnas in… Min syster hjälpte mig med det jag behövde hjälp med och klockan halv 11 – 11 på kvällen skickade jag in det sista till lärarna!

Nu hade det tagit i lite mer och jag kände av det i benen också. Fortfarande gjorde det inte ont utan kändes lite som när man har mens och rygg och ben känns så tunga och man känner sig så trött i benen..

Klockan var ca 00:00 när vi ringde in till förlossningen och frågade vad jag skulle göra. När sköterskan frågat ut mig en massa så ville hon veta hur långt mellan värkarna det var.. Denna gång var det mellan 10 – 15 min.. Hon ville vi skulle vänta tills värkarna var igång ordentligt och sen åka in.. alltså när det bara är 3-5min mellan dom.. Vi bestämde oss att vi lägger oss och försöker sova lite…

Men kl 03:00 på månda morgon stod jag inte ut mer utan ville få mig undersökt så jag visste om det verkligen var igång. Så vi ringde till förlossningen igen och de sa att vi var välkomna.

Så vi packade de sista sakerna, ringde taxi och åkte in till förlossningen…

Fortsättning följer…

PICT0004

Min sista bild med magen :D . Fotot är taget av min storasyster, den 22-05-11 kl 22.43 då jag satt och gjorde de sista uppgifterna till skolan..  Hehe

Mer inspirerande läsning: