Skulle vilja göra ett inlägg om magen efter en graviditet och skulle vilja lägga upp bilder på ma belliii men blir lite feg, inte finaste ju hehe (om man tar närbilder i dagsljus).

 Men när jag var gravid med första barnet så var jag väldigt nyfiken på sånt, man vet ju inte alls hur det ska bli sen men såklart är det där så olika för alla, jag tror att det mest handlar om gener. Vissa får knappt en kula och ser ut som en zebra efteråt, en annan kan få tvillingar med jättestor mage och får inte en enda liten bristning. Man kan ha oturen att magen inte drar sig tillbaka som den ska vilket ger ett utseende av att man ser gravid ut, och andra får lika smal och fin mage som innan.

Jag har fått massa små bristningar på magen längst ner, på höfterna, längst upp på låren, lite på boobsen men det kan jag leva med. De är är inte rosa-lila eller nåt men de är fördjupningar i huden som aldrig kan dras tillbaka eller blekas bort. De syns tydligt i dagsljus, annars lägger man nog inte märke till de i sämre ljus. Jag fick bristningarna efter första graviditeten, och jag var noga med att kleta in magen med olja men de kom ändå. Och de flesta syntes inte förrän stora magen var borta och huden inte var spänd längre. Andra gången kom inte en enda extra bristning och jag kleta inte in magen men nånting alls.

 Ifall jag har någon gravid läsare så skriver jag detta och även för er som redan gått igenom allt så kan det vara kul att jämföra eller nåt. Berätta GÄRNA om du är gravid och läser min blogg, gud så kul det skulle vara att få veta det! Mitt bebissug gör att jag inte riktigt vill lämna den här preggovärlden så jag gillar att dra upp såna här saker hehe. Sorry! Blev ju inte bättre av att jag glodde på förlossningskliniken idag (inspelad). Direkt efter världens vrål från en födande kvinna så säger jag till maken:

”Älskling, jag vill ha en till bebis”

 ”Lycka till” säger han och flinar sen.

Får se om jag vågar fota mage och bristningar sen? Försöker leta gamla bilder tills vidare.

3 mån efter förlossning efter Kian, ok jag höll in magen lite..

ca 4 månader efter förlossning kian, gått ner 27 kg!

Varför är det så kul att följa gravidbloggar, speciellt en kvinna som väntar första barnet och följa med från början Eller så är det bara jag som älskar såna bloggar, jag vill väl inte lämna den där världen riktigt och då är det ju utmärkt att följa gravidbloggar så man fortfarande är kvar där lite.

Gud vad jag skulle vilja själv gå igenom en graviditet och få dela med mig av de 9 månaderna på bloggen En magbild varje vecka till exempel och sen kunna se tillbaka på allt man gått igenom (som man snabbt glömmer) som då finns dokumenterat, askul ju.

Ajaa, jag får drömma vidare och sålänge läsa några få gravidbloggar (egentligen inga har jag ju lovat mig själv..).

Minelle var bara några veckor när jag skaffade bloggen

Började tänka på tiden man vistades på BB med nyfödd bebis, hur var den för er? Ja ni som varit med om det förstås hehe.

För mig var det bättre än jag trodde att det skulle vara men jag avskydde det ändå. All personal var jättebra men det var väl inte skitkul att typ 10 olika sköterskor tog tag i ens tuttar för att visa hur bebis skulle få bra grepp och sånt.

Jag ångrar mycket att vi hade bestämt att pappsen bara skulle stanna tills besökstiden var slut och sen åka hem!!! Jag pratar om när vi blev föräldrar för första gången och Kian kom till världen. Det kostar runt 300 kr tror jag det var per dygn för pappan!

Kian skrek HELA tiden, hela natten och inget hjälpte, amningen bara krånglade. Jag hade haft en 46 timmar lång förlossning med hemska värkar och sen fick jag inte sova på hela första dygnet med Kian heller. Helt själv var man och jag fick panik, ska det  vara såhär?! tänkte jag.

 På vår BB får man hämta maten själv i ett gemensamt kök/matsal, maten smakar som äcklig skolmat. Jag vågade inte lämna rummet eftersom Kian tokskrek och ville såklart inte lämna honom heller. Tur att maken var där under besökstiden. Jag stannade 3 dygn ändå eftersom amning krånglade och Kian var ju såhär hela tiden.

Sängarna är stenhårda och för en stackars nyförlöst kvinna är det inte kul. Jag hade tur att jag fick toalett i vårt rum men det fick jag inte andra gången. Finns ju ingen TV och man får inte ta emot besök, fyfasen vad trist det blir, tiden står stilla, sova kunde man ju inte helle göra.

När Minelle kom stannade jag (och maken) ett dygn, jag ville dra på en gång. Det dygnet var skit, sov ingenting, jobbig amning igen och direkt sår på boobsen, stenhård madrass och inte helt nöjd bebis.

 En skräck jag har är att få dela rum med någon annan! Skulle jag bli tvungen till det då skulle jag dra på en gång! Fyfan så obekvämt att behöva vara med nån främling i en sån situation dessutom, nyförlöst och alla känslor man har, man vill ha nåt privatliv i alla fall och kul att bebisar väcker varandra.

Jag vet att många älskar den här tiden på BB och det kan jag förstå också, det är ju så olika hur man känner och fungerar och inget är rätt eller fel. Så här har jag upplevt det i alla fall.

Några min gammal Kian

stolt pappa (Kian)

Minuter gammal Minelle (inte så länge sen ju!)

Minelle i BB-sängen

Då ska jag berätta hur denna godbit kom till världen!

För snart 10 veckor sen, den 23/1 2012 föddes lillasyster Minelle. Vi hade ingen aning om könet denna gång, fast på ultraljudet trodde de att det kanske var en flicka men det gick inte riktigt att se. Denna lilla tös vägde ”bara” 3428 gram mot brorsans 4210 gram! Hon var 50 cm lång och Kian var 52 cm.

Det är lite lustigt att min andra förlossning också startade kl. 5.00 på morgen! Annars var denna förlossning som natt och dag i jämförelse med första. Det är kul egentligen att man har fått gått igenom två olika, men jag upplevde ändå båda som bra men Kians var ändå jävligt jobbig (46 timmar med helvetesvärkar). Den här gången tog det 12, 5 timmar.

Jag låg och sov men vaknade upp av hemsk halsbränna. Jag satte mig upp pga brännan och kände att det rann till där nere. Kändes som att det kom mer än bara en vanlig flytning, så jag ställde mig fort upp ifall det skulle vara vattnet som gick, så man skulle slippa få det i sängen. Fast jag  skrattade  inombords åt mig själv, eftersom jag trodde att detta inte skulle hända mig. Jag gick över 13 dagar med Kian och trodde inte att Minelle skulle födas en dag innan BF som hon faktiskt gjorde! Med Kian gick aldrig vattnet, de fick ta hål på hinnan.

 Men vad händer när jag ställer mig upp? Jo, det sipprar ut vatten längs benen, kanske var en dl. Jag var i chocktillstånd! Kände mig så förvirrad, var det vattnet som gick? Men brukar inte det kunna forsa ut? Gick ner till badrummet och satte på en binda. Ringde förlossningen bara för att kolla läget. Jag förstod att de hade fullt upp och helst inte ville att jag skulle komma in just då. Barnmorskan trodde att det kanske bara var en flytning och jag skulle höra av mig igen om nån timme. Jag la på och reste mig upp från soffan och gick ut till köket, och då började det forsa ut! Såg ut som man tömde skurhinken på hela köksgolvet! ”Det där var fan ingen flytning i alla fall!”

 Går och väcker mannen som först kollar irriterat och oförstående på mig, han undrade nog varför jag väckte honom. När jag berättar vad som hade hänt flög han upp ur sängen och förstod läget direkt. Kian låg fortfarande och sov medan vi packade och ringde farmor.

Det kändes som vanliga sammandragningar som kom regelbundet. Satte på mig Kians blöja haha, för det rinner till stora mängder hela tiden efter att vattnet gått och det finns ingen binda i världen som fixar det läckaget!

 Vi åker till förlossningen efter att vi pussat på sonen. Vilken mysig och annorlunda stämning det var när vi åkte. Vi var så glada och förväntansfulla, erfarna, och det var morgon och ljust ute, vackert väder. Med Kian åkte vi mitt i natten, kolsvart, 2 meter snö, jag skrek och grät i bilen av värkarna och nervösa av allt det nya.

På förlossningen kollar de hur bebis mådde, om vattnet var klart och konstaterade att jag hade egna värkar men svaga ännu. Det har visst kommit en ny regel som säger att omföderskor med vattenavgång ska sättas igång, men trots detta fick jag åka hem i ca 3 timmar innan vi åkte tillbaka, bara för att jag ändå hade egna värkar. Vi passade på att sova hemma, så gott det gick.

Vi åkte tillbaka och jag fick värkstimulernade dropp. Timmarna gick och jag hade skitmesiga värkar som knappt ökade trots att de ökade dosen. Så där gick vi i korridoren med dropp och de där vackra sjukhuskläderna fram och tillbaka. Jag satt på en sån där boll, låg ibland, stod och käkade lite. Med Kian låg jag på sidan i sängen helt förlamad av smärta! Hade absolut inte kunnat resa mig upp och gå omkring då! Vad hopplöst det kändes, blev livrädd att det skulle sluta med kejsarsnitt ifall det aldrig satte igång riktigt. Fast sen kände jag hur värkarna ökade mer och mer. Andades igenom de ganska bra, var fokuserad.

 De skulle försöka känna hur öppen jag var och jävlar vilken smärta!!! Min livmodertapp ligger bakåtlutad vilket gör det svårt att känna hur öppen man är. De bökade och hade sig och då skulle det göras två gånger eftersom det fanns en elev där också. Det gick inte och sen efter 2 timmar provade de igen. De hade lika svårt då men barnmorskan tog i och sa  ”Nu är jag dum mot dig men jag måste känna efter” Då gjorde det så ont att jag brast ut i tårar. Hon kände då att jag var öppen 4 cm.

Jag hade tänkt ta epidural tidigare denna gång. Den var ju så underbar sist men då tog jag den försent. Jag bad om epidural, värkarna gjorde ganska ont men ingen panik ännu. Narkosläkaren skulle dröja nån timme! Helt plötsligt kommer mördarvärkar från helvetet (kände igen de från förra gången)! Nu gick det inte riktigt att duktigt andas igenom de, paniken kom, vilken smärta, fick inte luft! Ligger på sida och skriker mig igenom värkarna med min underbara man som var världens bästa stöd!

 På bara ca 2 timmar öppnar jag mig 6 cm, inte fan var det konstigt att dessa värkar var smärtsamma! Nu kände jag hur det tryckte på. På ca 3 krystvärkar (5 min) var hon ute. Det var dramatiskt för mig när man känner hur fort det går och jag hade ingen smärtlindring alls, inte ens lustgas. Hon föddes med ena armen som kom samtidigt som huvudet. Lilla Minelle vrålade direkt efter att hon kommit ut och vi fick se vad det var för kön men jag var så medtagen så jag var inte reiktigt ”med” de första minuterna.

Bara några få minuter efter kom moderkakan ut på en värk, barnmorskan hängde inte med alls,” hoppsan ”sa hon när hon vände sig tillbaka mot mig. Hemska eftervärkar hade jag de närmaste timmarna men de släppte sen. Jag trodde att det skulle vara ”kört” där nere eftersom det gick så fort men nej, sprack ingenting.

Har återhämtat mig väldigt bra och den här lilla bebisen bara sov och sov de första veckorna. Vi var helt chockade hur ”enkelt” det var med henne. Vi var ju vana vid Kian som hade haft hemsk kolik och man hade avundsjukt kollat på andra föräldrar med sina ”världens nöjdaste ungar”. Nu hade vi själv en sån unge. Idag är hon lite skrikig av sig och sover inte så mycket alls på dagarna men det är ingenting mot hur Kian var. Hon sover ju också i egen säng och vagn, vilket Kian vägrade att göra.

Minelle är 1o  veckor snart och hon föddes 3 dagar innan min födelsedag och på samma dag som hennes mormor fyller. Älskade unge! Mitt hjärta!

vecka 40

helt ny!

tossingar

trött pappa

den berömda nålen

magen efter några timmar

åka hem

2 månader

Nu ska jag försöka minnas och inte skriva allt för mycket. För snart 16 månader sen födde jag en liten prins, Kian! Han vägde 4210 gram och var 52 cm lång.

Väntan var fruktansvärd, att gå över BF-datumet med 13 dagar var en evighet, en tortyr! Jag hade en sån otroligt plågsam graviditet och ville bara få ett slut på det! Jag grät och var deppig och orolig över att behövas sättas igång! Han kom alltså i vecka 41+6!

Jag låg och sov (eller sov så gått jag kunde) när jag kände nån pytteliten ”mensvärk”, klockan var 5 på morgonen. Tänkte att jag bara inbillade mig, men märkte snart att de återkom, började klocka de. Hade små värkar som kom var tionde minut ungefär. De fortsatte under hela dagen och blev sakta starkare och tillsut mer regelbundet. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”Är det såhär värkar känns, ska de inte vara värre? Det här är ju ingenting” Fyfan om jag hade vetat då vilka mördarvärkar som skulle komma!

Till kvällen började de göra jävligt ont men jag hade inte panik, ännu. Ville inte åka in förtidigt till förlossningen eftersom jag absolut inte ville skickas hem! Så jag väntade tills det inte gick att vara kvar hemma längre. Värkarna kom var tredje minut och de var så otroligt starka att jag skrek rakt ut och fick sån panik! Jag är inte en smärtkänslig person kan jag säga, men de där värkarna fyfan. Om de hade hållt på i några få timmar så skulle jag inte klagat men jag hade hemska värkar i 2 dygn!!!!

Vi åker till Förlossningen och blir undersökt. Det hade inte hänt ett skit! Jag fick en chock och panik. Jag blev hemskickad men som tur var fick jag med mig den gudomliga ”sovdosen”. Hemma låg jag och grät i sängen och sa till mannen: ” varför funkar inte sovdosen?? Händer ju inget!” Jag minns inte att jag slocknade sen och  sov i några timmar.

När jag vaknade kunde jag fortfarande känna värkarna men de var svaga. Försökte passa på att äta när jag gick upp (vilket är helt omöjligt när värkarna är starka). Kände hur de blev starkare igen. Till kvällen var de precis lika hemska som kvällen innan, fick panik och vi åkte in till förlossningen igen.

Jag var helt säker på att inget hade hänt sen kvällen innan eftersom värkarna var likadana, kom lika tätt (nästan avlöste varann) och det enda tecknet jag haft andra dygnet var att slemproppen gått. Jag åkte bara dit för att få den där sovdosen igen haha.

Blir undersökt och får då veta att jag öppnat mig 5 cm!!! Fick äntligen stanna kvar. Jag var där i 7 timmar innan han föddes. I de 7 timmarna låg jag på ena sidan i sängen och kved av smärta. Hade aldrig kunnat gå runt eller provat annan ställning. Provade lustgasen som många älskar, den funkade inte alls på mig, så besviken! Blev bara lite snurrig av det.

De frågade hela tiden om jag ville ha epidural eftersom jag hade så ont men jag vågade inte eftersom jag har sprutfobi. Tillsut stod jag fan inte ut längre! Bad om epiduralen och när de satt den så märkte jag ingenting, var ju inget farligt alls! Om jag bara hade tagit den tidigare för den tog verkligen bort värkarna! (dumma mig)

Jag hade väl bara vilat med denna underbara bedövning en kort stund innan värkar kom tillbaka men de var annorlunda. Jag tryckte flera gånger på en knapp som styrde bedövningen. Tillsut kände jag att låren var helt bortdomnade, kändes som att man tog på någon annans ben haha. Värkarna fortsatte och det började trycka på. Förstod att det var krystvärkarna som hade kommit.

Tycker inte att de värkarna gör särskilt ont. Jag låg på sidan fortfarande, det var bekvämast. Pappa K satt vid min sida och jag typ ”kramade” honom medan jag började krysta. Jag tog djupa andetag och fokuserade. Man går verkligen in i sig själv vid den fasen tycker jag. Tror att det tog ungefär en halvtimme innan han var ute.

Jag försökte krysta en gång när jag inte hade en värk bara för att slippa den obehagliga känslan när huvudet är halvt ute och man bara kan vänta tills värken kommer, det gick ju inte alls. Jag måste faktiskt säga att krystandet är fan ingenting mot de där hemska värkarna jag hade i många timmar!! 46 timmar tog hela förlossningen!

Klockan var 2:59 när han föddes den 26/11 2010. Vi visste redan att det var en pojke och namnet var redan bestämt.

Jag hade svårt först att förstå att han äntligen var ute, och kunde inte slappna av förrän moderkaka och sånt var ute. Den kom väl nån halvtimme senare, kändes knappt nåt. Jag fick bara 2 stygn också.

Gud vad underbart det var att äntligen få se honom!

Pappa K stannade hos oss tills klockan var 19.00 när besökstiden var slut. Vi hade bestämt att jag skulle vara själv kvar på BB. Gud vad jag ångrar det! Hade behövt honom där. Kian hade sovit medan pappa K var hos oss men sen när han gick började helvetet…

Jag är helt säker på att hans kolik startade från dag 1! Han bara skrek och skrek HELA natten och dagen. Många sköteskor försökte hjälpa mig på alla sätt de kunde, inget funkade, jag var helt jävla slut! Så fortsatte det i två månader. Men det var det värt! Min lilla älskling, min fina son, du är perfekt!

haha