Dagsarkiv: 03 november, 2010

Add Comment Register

Måste liva upp stämningen!

Ballaste tapeten i kvarteret!

Ballaste tapeten i kvarteret!

Beställde denna helväggstapet igår! Den ska pryda ena kortsidan av barnrummet! Kommer bli så himla fint tror jag! Var bara tvungen att få in lite positiv energi här på bloggen efter dagens klart negativa start!

Får väl se vem som ringer först, han eller jag…

Nåväl, nu ska jag ta mig tusan ta tag i psykologin denna härliga regniga tisdag! :)

Kram till alla glada!

KATTBAJSMORGON FY FARAO

Jag begriper inte vad problemet är med män!

Jag och min pojkvän har en överenskommelse – att han ska tömma den (JÄÄÄÄVLA!!!!) kattlådan. Dagligen. Eftersom jag inte bör hålla på med kattbajs som gravid pga bakterierna så var det liksom en av ”premisserna” att han skulle göra detta tills det att bebisen kommit. Vi har nu haft katten i en månad drygt och trots att han passerar kattlådan, som står precis utanför badrumsdörren i källaren, varje morgon när han tar sin dusch, ”glömmer han tömma den” 3 av 4 dagar. Personligen är detta helt obegripligt eftersom jag (kalla mig pedant) om jag ser en bajskorv ligga öppet och stinka i mitt hem, av ren reflex vill göra mig av med den så fort det bara går! Men tydligen tycker han att det är rätt chill med avföring liggandes synlig i vårt hem.

Jag vet inte hur många gånger jag TVINGATS säga till honom att ”vara så puttisnutti-gullig-bästa-killen-på-jorden” och spola ner de där äckliga små korvarna! Och varje gång möts jag av muttrande, grymtande och tunga steg ner för trappan mot lådan. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva ta upp saker (så gott som var och varannan dag (känns det som!)) som man vet kommer skapa dålig stämning, men det har han inte alls förstått. Och att det faktiskt är HAN SOM UTSÄTTER MIG FÖR NÅGOT JAG INTE VILL – bli en jävla tjatkärring, och dessutom tjata om något vi har kommit överens om som vuxna människor hur det ska skötas – för vårt barns skull! För det är bara synd om honom som måste ta i dyngan…

Idag var det alltså dags igen.

Jag är hemma och pluggar inför tenta hela denna veckan, vilket också innebär att jag i småpauser drar ner i källaren och kör en tvättmaskin för att få ”vila hjärnan” lite. Jag irriterade mig hela gårdagen (kanske är jag överdriven?!) på att där låg mer än en dag gamla bajskorvar, men valde att inte säga något för att se om det togs om hand idag. Innan han gick ner och duschade påminde jag honom, ingen sur min men aldrig någonsin har jag fått som svar ”självklart gumman, jag vet att jag är dålig på att ta tag i det där!”, det hade åtminstone varit ett tecken på att han någonstans förstod att det är viktigt.

Når vi sedan ätit frukost 45 minuter senare och han var så gott som på väg att börja bege sig till jobbet frågade jag om han hade tagit hand om kattlådan. Då kom mördarblicken, kolla på klockan, suck, stön, ”men jag hinner inte, jag kommer för sent till jobbet”!

Alltså, jag tror fasen inte det är sant. Det tar 10 sekunder!

Han klampar ner och jag blir så himla ledsen så jag går in i sovrummet och stänger dörren. Sedan bröt helvetet lös. Nu hade jag varit så himla dum, tjurskallig, överdriven, överreagerat, förstört dagen…

Så nu gick han, smällde i dörren och vi är ovänner, igen – för kattlådan! Känns väldigt moget det här. Kommer garanterat bli väldigt lätt att fokusera på kognitiv psykologi, fast det kanske jag verkligen ska satsa på, lite KBT är ju uppenbarligen vad han behöver!

Ska bli spännande att se om han vet vad som är upp och ner på en bebis.