Månadsarkiv: juni 2011

Add Comment Register

Livet i Barcelona – inget att klaga på!

IMG_2639

Alsira – alltid vaken, alltid med när det händer!

Lite siesta på hotellrummet nu. I alla fall för Alsira och Simon. Själv får jag aldrig ro till sånt där, måste utnyttja alla timmar, minuter, sekunder på dygnet. Erkänner att jag emellanåt blir lite avis på alla som kan slappna av och bara ”göra ingenting”.

Vi åt en helt fantastisk lunch på en italiensk restaurang, Tagliatella. Till förrätt åt Simme en sjukt god grej – panerad mozzarella och chevré i ett och samma ”paket”. Var såå gott! Jag körde ett säkert kort och tog carpaccio. Till huvudrätt delade vi en tryffelpasta med lax och skaldjur. Å så lite vitt kallt torrt vin på det. Fasen vad vi har det gott!!!

simost

Simme my darling med sin goda ostförrätt!

carpaccio tagliatella barcelona

Min vrålgoda carpaccio!

Efter lunchen gick Simon hem och slagga medan jag gick i lite butiker. Köpte en ny bitgrej till Alsria (hon vill ju tugga på allt nu!), en ekologisk organisk gummigrej som verkade bra, sen blev det lite födelsedagspresenter till min bror som fyller år den 4:e juli. Kan inte skriva vad om han läser, men blev nog bra grejer till honom!

Tack Hotellet

Fick ett samtal från Hotell Scandic Plaza, där vi var då skötbordet föll. Det var hotellchefen. Han frågade hur det gått med Alsira och bad så mycket om ursäkt för att skötbordet fallit ned på henne. Personalen hade kontrollerat skötbordet och kommit fram till att det var dåligt att man behövde trycka tillbaka det så hårt. Personalen som jobbade när det hände hade tydligen blivit helt skärrade.

Nu hänger i alla fall en skylt vid skötbordet på Hotell Scandic Plaza som säger ”Tryck tillbaka hårt när du fäller upp skötbordet efter användning”. Så hoppas nu att det inte kommer upprepas, att ingen liten bebis och mamma behöver uppleva det otäcka som vi gjorde.

Nu ska jag ta dagens första dopp i poolen!

Dumma Ficktjuv

Självklart återfanns ingen iPhone. Simon kom hem till hotellrummet vid 02-tiden, då hade jag somnat. Stackarn, så himla segt. Man blir så arg och förbannad, vi kan nog såhär i efterhand konstatera att någon tagit den ur hans ficka. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla bilder som fanns på den som vi inte hunnit spara.. Bland annat fanns de absolut sista bilderna på min gravidmage, från samma dag jag födde Alsria… Bilderna på henne känns inte alls kul att någon annan har, även om den som snott den troligtvis bara raderar dem..

arg

Nu är det i alla fall en ny dag här i Barcelona! Kan ju inte gå och hänga läpp över en svunnen mobil hela resan. Ficktjuvar är ju dessutom allmänt kända här så kanske ”får man skylla sig själv”?

Jag har supermycket träningsvärk idag, helt sjukt! Ben och rumpa är helt mörbultade och även magen! Känns bra men störigt att jag fick så mycket träningsvärk med tanke på att vi hade tänkt utnyttja hotellgymet även idag! Men det ska nog gå, finns ju fler kroppsdelar som tur är!

alsira&ulrica

NU – FRUKOST!

Manaña manaña – babe kom tillbaks…

Ibland är det verkligen prövning efter prövning man ställs inför. Samtidigt som man, om man ser till det stora hela – livet – kanske kan ifrågasätta just ordet prövning, i alla fall i ett ”livssammanhang”. För att tala klarspråk: mitt i middagen ikväll inser vi att Simons iPhone är borta. Snark. Tråkigt, ledsamt, jobbigt, osmidigt, dyrt… ja, you name it…

Middagen lite grann förstördes, vi tog en taxi hem till hotellet, Simon gick in på nätet och loggade in på nån funktion där han på karta kunde se var sin mobil befann sig. Den ”gick” omkring längs stranden… Så förbannade kan vi konstatera att någon ”pick-pocker” (det finns ju ett gäng i den här stan…) troligen tagit den ur hans ficka (hans mobil brukar ”kika ut” lite).

Klockan är nu typ midnatt och jag sitter ensam på hotellrummet, bortsett från en sussandes Alsira i sin spjälsäng här bredvid, Simon har knallat iväg till närmsta polisstation för att göra en anmälan. Personligen är jag väldigt obekväm och känns minst sagt obehagligt att sitta här ensam och inte kunna ringa honom om jag skulle vilja. Speciellt med tanke på det fruktansvärda slagsmålet vi bevittnade igår, ett stenkast härifrån. Det är så mycket våld i denna värld.

Han har varit borta i 25 minuter nu och jag antar att det kan ta alltifrån en trettio minuter till flera timmar innan han är tillbaka. Avskyr det här, aldrig kommer jag kunna somna innan hanär tillbaka heller…  Man vet ju hurdana sånadära väntetider kan vara.
Och spanjorer är ju alla gånger, (förlåt min generalisering) inte de snabbaste kusarna i stallet…

Manaña manaña amigos…

IMG_2582

Mina älskade favoriter här på jorden!

Good Morning Barcelona!

Uppdaterar från ett hot Barcelona!

Japp, för det kan man lugnt säga, här är det varmt! Men har å andra sidan hört att det är rejält varmt hemma i Sverige också. Varför är det alltid så, att så fort man åker på semester till värmen kommer den även hemma? Well, well, hemma har vi ingen pool, room-service, tapas-barer i varje hörn eller ett stort medelhav en bit bort!

Hotellet är verkligen kanon! Vi har ett stort rum med en sovrumsdel och en ”vardagsrumsdel”, bubbelbadkar och en mini matsaldsdel med nedfällbar vägg, ha ha (för att slippa morgonsolen). De är otroligt hjälpsamma och Alsira – SOM MÅR BRA! Bortsett från att hon är helt hes stackarn efter allt skrikande och gråtande i förrgår! –  har fått en egen spjälsäng. :)

Flygresan gick strålande, Alsira charmade hela planet och sov sen så gott som alla tre timmar ner i min och Simons famn. Åt en så god middag det kan bli på tapas igår kväll, jag är inte så förtjust i tapas, med en halv god flaska rött till det. Pratade massa skit medan Alsira sov med uppknäppt pyamas i vagnen bredvid oss.

al

Varm trött tös!

u

Flottig kaffedrickande morsa

När vi sedan promenerade genom stan hem bevittnade vi ett rejält slagsmål. Vi såg en kille ligga nedslagen på marken med en blodpöl vid hans huvud, väldigt otäckt. Jag har ju lite koll på skallskador nu efter mitt googlande från sjukhuset häromdagen så jag sprang fram för att se om jag kunde hjälpa. Försökte lägga honom tillrätta på sidan, men en kvinna höll om honom, gapade och skrek järnet så jag gav upp. Men vi såg i alla fall att ambulans blev ringd till och bara 10 meter bort när vi lämnat platsen kom en polisbil som jag sa till om olyckan. Alltid något! Det värsta jag vet är personer som ser olyckor och bara ignorerar. En vacker dag är det man själv som behöver hjälp.

Men nu är det semester! Alsira busar bredvid mig i sängen och Simon ”sover”. Jag ska ringa upp en kaffe och kokat vatten nu så den här kärringen kan få sin koffeindos medan hon blandar risgröt åt sin bäbis!

Adios guapas!

Mot Arlanda

Klockan två inatt fick vi lämna sjukhuset. Allt verkar vara i sin ordning och inga tecken finns på att min skatt fått några skador av den otäcka incidenten på Scandic Plaza. Vi var minst sagt lättade att få ta med henne hem.

Så med en och en halv timmas nattsömn i bagaget är vi nu i bilen på väg mot Arlanda. Planet mot Barcelona beräknas avgå 06:45. Ska bli skönt att komma bort en vecka nu känner jag!

Jag hoppas kunna uppdatera därifrån!

Otherwise, so long amigos!

20110628-051639.jpg

Googlar Skallskador

Ligger här på sjukhuset och googlar skallskador. Halkade in och läste en så bra grej jag hittade på ”prolina.se/vårdgivande-artiklar” som jag bara måste dela med mig av.

Inte för att Alsira nu föll men nåt föll ju ändå ner på henne.. Snacka om att man ligger och klandrar sig själv…

Pulsen tagen ytterligare två gånger nu på snuttan och den verkar stabil, lite låg men bara för att hon sover… Hoppas allt är helt som det ska med henne. Hon har inte fått någon stor bula i alla fall och verkar inte jätteöm när man trycker mot lilla huvudet. Fy vad otäckt det här är.

TACK FÖR ERA KOMMENTARER!!! De värmer här på den kalla britsen. Önskar jag fick plats nere i vagnen bredvid min älsklingstös…

Så här skrev hur som helst ”syster Inga-Lill” i alla fall, tyckte det var tänkvärt. Så läs om ni orkar!

>> Varför barn trillar från säng och skötbord?
Jag har läst någonstans, alternativt sett på typ national Geographic eller liknande, att människobarnet egentligen skulle ligga lika länge i magen som elefantungen, dvs drygt tjugotvå månader. Det lär vara förklaringen till att vi är de enda däggdjur som föder helt hjälplösa ungar. Vi går ju inte och står förrän efter ca 22 månader så det är ju ingen helknasig teori. Anledningen till att vi inte ligger kvar och utvecklas i lugn och ro är förstås våra stora skallar. Vi måste ut innan skallens plattor börjar växa ihop!

Många föräldrar tror att det går att träna barnet att gå tidigare eller att röra sig överhuvudtaget. Ofta möter vi i hälso- och sjukvården stolta föräldrar som visar upp sina telningars färdigheter. Eftersom det är så gulligt med glada och stolta anhöriga så säger vi oftast inget om det, vi lever bara överseende.

Men det finns en farlig baksida av att vi ler så fint i stället för att undervisa om barnens neurologiska och motoriska utveckling.

Som rådgivningssköterska och SOS-sköterska talar jag, kanske inte dagligen, men näst intill, med gråtande föräldrar vars barn fallit från soffan, sängen eller skötbordet.

De har vänt sig om en tiondels sekund och under tiden har barnet fallit.

Det som egentligen hände är att ungen plötsligt kunde något den inte kunde en sekund innan.

Varje färdighet barnen plötsligt har, tillkommer blixtsnabbt. Det finns ingen förvarning. Man kan säga att nervsystemet växer som två klängväxter som närmar sig varandra,plötsligt är de så nära så de touchar varandra och de två växterna förenar sig bildlikt till en. Och småkrypen kan krypa över.

När barnets nervbanor är tillräckligt nära kan impulsen från hjärna gå över från en nervbana till en annan och plötsligt kan barnet exempelvis vända sig! Det går inte att förutsäga när det ska ske, det går framför allt inte att träna upp.

Förmåga att gå finns bara en dag. Sorry, alla föräldrar som stolt håller barnet upprätt i händerna och visar hur barnet trampar luft – det är inte gångträning. Det är reflexer.

Och det är viktigt att förstå och acceptera det för att förebygga till exempel fallolyckor. För om man vet det så tänker man inte fel:

-Han har alltid legat stilla på skötbordet, jag kan ta upp de rena byxor från golvet.

Vet man hur det fungerar tänker man rätt:

– Tänk om han plötsligt vänder sig första gången medan jag böjer mig ner! Jag håller en hand på hans mage – jag når ändå.

Och då lämnar inte barn i soffan, eller i sängen utan att lägga något framför så att de inte plötsligt kan rulla runt och ner.

Vi som jobbar på BVC (jag gör det inte för närvarande men räknar fortfarande in mej i skaran )måste nog sluta le när föräldrar är gulligt okunniga.

Alltför många ungar åker i golvet på grund av den gulligheten.

För det mesta går det ju bra, i regel åker de i golvet innan skallplattorna har klistrat ihop och det gör att smällen i huvudet fördelas snyggt, men det är trots allt en mycket onödig och tråkig upplevelse för familjen.

Vad gör man om det har hänt då ?

Har ungen varit avsvimmad och/eller kräks mer än en gång ringer man 112.

Om så inte är fallet så ringer man sjukvårdsrådgivningen så man är säker på att man inte gör en felbedömning. Men har ungen skrikit efter den första chockade sekunden och inte kräkts mer än en gång (har dom nyss ätit kräks dom ibland när dom är upprörda) kan man i regel vara hemma. Dom får sova, barn sörjer när dom gör illa sig och sover bort sorgen, men man ska kolla vakenhetsgraden var tjugonde minut i fyra timmar.

Det gör man genom att killa dom under fotsulorna eller i handflatorna var tjugonde minut. Barnet ska då dra sig undan, så där som man gör när man vill fortsätta att sova. Gör det inte det måste man kontrollera att det går att väcka barnet. Det gör inget att barnet blir vansinnigt argt och irriterat. Ett skrikande barn är i alla falll inte särskilt sjukt. Om det inte går ringer man 112.

En bula i huvudet är oftast inte så farligt. Om vi får en ytlig blödning i våra stora muskler så sjunker dom ju ner i musklerna och vi ser bara ett blåmärke. Men kring huvudet så har vi fina, tunna muskler och en blödning där har ingenstans att ta vägen, därför får vi bulor när vi slår huvudet.

Men som sagt, även om barnet verkar oskadat ringer man sjukvårdsrådgivningen. De kan avgöra om det är en farlig bula eller om det är något annat som verkar lurigt. Det här gäller ju det bästa vi har och det är om inte annat skönt att dela upplevelsen med någon annan.

Syster Inga-Lill. <<

Gjorde precis "kittla under foten testet" som Syster Inga-Lill skrev om och Alsira reagerade som hon skulle! :)

20110628-002944.jpg

Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Kvällen slutade i ren skräck. Jag lånade en toalett med skötbord på Scandic Plaza efter träningen för att byta på Alsira. Allt gick bra ända tills jag lyfte upp henne från skötbordet och fällde tillbaka det… Trodde jag, skötbordet som var i järn(!) föll tillbaka, ner av sig själv. Det träffade både Alsira och mig i huvudet. Jag har aldrig tidigare blivit så rädd!

Med en gallskrikande dotter i mina armar rusade jag mot Linn, min syster som väntade utanför, skrek åt henne att ringa 112 medan jag for mot baren och hämtade is för att hålla mot Alsiras huvud.

10 minuter senare var ambulans på plats och ytterligare 10 minuter senare var vi där vi är nu. På Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

De verkar ha gått bra med min älskling. Hon är röd på ena sidan av huvudet och man kan ana ett blåmärke på gång. De har varit oerhört hjälpsamma och gulliga här, lyssnat på hjärta, lungor, tagit puls, kollat i ögon, öron och svalg.

Vi ska stanna här i 6 timmar för observation. Hoppas allt fortsätter se bra ut så vi kan komma iväg på vår resa imorgon bitti. Men minsta tvivel och jag stannar. Ingen tvekan.

Simon fick åka hem nu och slutföra min och Alsiras packning… Hur det nu går. Men kan verkligen inte bry mig mindre just nu.

Åh min lilla dotter, jag älskar dig så!

20110627-224338.jpg