(ang. mitt föregående inlägg)

Vad roligt det är att läsa era kommentarer! Att ni dessutom får pepping och inspiration sprider i sin tur vidare pepping och inspiration tillbaka till mig så TACK själva!

Ytterligare en sak slog mig när jag läste era kommentarer. Något som jag tänkt ta upp flera gångers senaste tiden men aldrig kommit ihåg när jag väl suttit framför datorn. Har pratat med både min egen mamma och med Simon om det och det kändes faktiskt skönt att få det svart på vitt att jag inte inbillat mig det här i nån slags “graviditetsbitterhet” utan att det faktiskt verakr vara så.

Okej vad knapprar jag om? Jo – det faktum att människor i ens omgivning, de man känner eller inte, som absolut första kommentar när man berättar/de ser att det “redan” är en till knodd på gång. För vilka kommentarer har jag fått, och då vill jag understryka att det är första reaktionen som jag pratar om.

“Men guuud vad jobbigt”
“Oj oj oj, nu kommer det bara bli bajs och kräk för din del i ett par år”
“Det kommer inte bli en dans på rosor direkt”
“Men huuur ska du orka det?”
“Snacka om att du inte kommer ha nåt liv!”

Eeeh, jag tror ni fattar? Uttrycken har varit många men huvudinnebörden densamma:
DU KOMMER FÅ DET JÄVLIGT JOBBIGT

Återigen kan jag säga att dessa kommentarer inte fått mig att ändra mitt val att skaffa barn tätt, inte heller har det påverkat mig i form av att jag blivit orolig för framtiden eller nåt sånt. Men inte tusan är jag helt övernaturlig och inte påverkas av min omgivning. Så en sak kan jag säga: DET ÄR FÖRBANNAT TRÅKIGT ATT HÖRA. Och förbannat tröttsamt.

Har faktiskt bara under det två senaste veckorna tagit upp det här med både Simon och min egen mamma, blev dock inte mycket klokare av det, men det gör det hela nästan lite komiskt att nu se att så många upplevt/upplever samma som jag. Funderat lite på varför alla faktiskt säger samma sak, och i mitt fall har det heller inte spelat nån roll hur gammal personen varit, om de har barn eller inte, inte heller om det varit man eller kvinna. Det gör det hela ännu mer intressant.

Däremot finns det en ynka grupp som inte besvarat min gravidnyhet med den här typen av kommentarer, utan istället varit enbart positiva (finns dock ett fåtal undantag även i denna skaran).
“Gruppen” jag tänker på är mammor som har barn tätt!

Och är inte det upplyftande så säg!

Med det här inlägget menar jag inte att vara en moralmamma som vet bättre än andra, det vill jag verkligen understryka. Sedan jag blev mamma finns det nog ingenting som gör mig så irriterad som när man får höra hur man ska göra med sitt barn. Men är beredd på den typen av kommentarer, och även ni är välkomna. Säger inte jag har rätt, vet bäst, säger vad jag tycker.

Det jag måste säga att jag är smärre chockad över en sak som jag ser är ständigt återkommande i så många s.k. mammabloggar. Och det är hur “alla” verkar ta till alvedon och ge sitt lilla barn titt som tätt. Antingen har jag ett väldigt snällt barn, ett väldigt friskt barn och ett väldigt tåligt barn eftersom hon varken blivit “sjuk” av tandgenomträngning eller efter vaccination och hittills inte fått någon form av medicin.

En läkare sa till mig något tänkvärt, åtminstone tyckte jag det. Han sa att mellan medicin och gift kan man sätta ett likamedtecken. Jag såg nog lite frågande ut och han förklarade det då för mig som följande “en medicin är ett medel, eller kalla det gift, uppbyggt på kemikalier (oftast) som vi inte har i vår kropp, detta starkt nog att ta död på ett symptom. När det är gjort det ska det ut, och då genom njurar, lever…”. För varje gång man tar en medicin, en alvedon, så påverkas levern, och för varje gång – om än lite, lite, lite – försämras effekten av läkemedlet. Små bebisar och små barns organ – och våra med för den delen – vill vi väl ändå hålla oss och våra barn så rena från kemikalier som vi bara kan? Dessutom vill vi väl ha den absolut bästa möjliga effekten av läkemedlet när det väl verkligen behövs?

Läser titt som tätt hur nappflaskor flaskor kokas, vatten kokas, och detta nästan i ren hysteri mellan varven, men att “söva” sin gråtande bebis med piller är det ingen som rynkar pannan åt? Förlåt mig men tycker det är väldigt motsägelsefullt. Jag tror det är tusen gånger bättre att bebisen eller det lilla barnet får i sig nån bakterie från diskvattnet eller kranen än att titt som tätt få kämpa med reningsorganen för att stöta ut kvarlevorna en alvedon.

När Alsira fick sina tänder var hon kanske lite gnälligare än vanligt, jag tror faktiskt hon var det. Men hon har å andra sidan haft lika gnälliga perioder när det inte kommit tänder. Läser så ofta i bloggar “tänderna på gång, så jag gav hon/han en alvedon och nu sover hon/han som en stock så sött”. Eeeeh, ja va fan tror ni?! Ungen blir ju fan drogad!?
Och sen nästa dag “nej inga tänder idag heller”… Nej det var ju typiskt, men tur det finns mer alvedon eller vadå?

Vet inte, blir helt upprörd bara. En bebis dör dessutom inte av att ha lite ont i tanden (hur man nu vet säkert att den har ont, 3-månaders snackar ju inte råtydligt direkt?) Och man kan med lite fantasi lindra med så mycket annat! Kärlek gör massor och det har vi ju alla ♥ bara goda effekter av det så vitt jag vet! Kall frukt, kall välling/ersättning, frisk luft, göra något annat – bada tillsammans, vanligt simpelt tröst och gos..?

Observera ni “alvedongivare” att Alsira inte har skrikit 5 dagar i sträck – någonsin, inte haft jättehög feber och allmänt inte verkat riktigt sjuk (peppar peppar…), men ändå så tror jag det ska mycket till innan jag får i henne nåt i pillerväg.

Till er som har barn som verkar lida väldigt av tandgenomträngning och ständigt återkommande feber hos era små så ni har rätt när ni tänker “du vet väl inte hur mitt barn mådde då” (om ni nu tänker så), för nej det gjorde jag inte. Och jag skulle aldrig påpeka eller lägga mig i enskilda fall, för som sagt, det värsta jag vet är de som lägger sig i hur jag ska ta hand om just mitt barn.

Och dessutom “var mamma/pappa vet vad som är bäst för sitt barn…” Eller?

Jag har ont i tänderna! Eller i magen, eller så känner jag mig ensam, nej jag har bajsat, eller nej jag är trött, eller nej jag växer, jag rev mig eller nej – hungrig, kramsugen, bara ledsen, mammig, pappig…

Alexandra med en sovande William kom hit för en stund sedan. Vi sitter nu och kikar på “Efter Tio” med Malou von Sievers och Blondinbella som nu är med som “sidekick”. De pratar om hur polisen inte tar förföljelse och hot på allvar, aktuellt just med Blondinbella nu som utsätts för massa otäcka hot om bland annat våldtäkt och styckning. Tycker faktistk väldigt synd om henne, jag läser hennes blogg och tycker hon fasen är en grym ung tjej. Sorgligt att folk inte kan låta folk vara i fred.

Polisens råd till henne var “sluta blogga”. Herre gud, om samma hot hade varit riktade mot Fredrik Reinfeldt, hade polisens råd då varit “säg upp dig som statsminister?”

Mår psykiskt dåligt över att se stackars Isabel Adrians lilla dotter tvingas få hål i sina små öron. Vidriga, osmakliga, iskalla människa.

Tycker inte det är okej att visa det i tv. Fy farao.

Nä nu måste jag tänka på annat, tassar in och pussar min skatt på pannan lite…

Här är en glad “icke piercad” tjej, som den dagen ett par örhänen trycks genom de små snibbarna, är stor nog att bestämma det själv!

Isabel Adrian fy vilken osmaklig människa. Inte nog med att jag kräks på hennes självupptagna, skrytsamma och empatilösa beteende gentemot alla runt om sig, nu ska vi i Hollywoodruar få se när hon tar hål i öronen på sin stackars lilla tjej. (Begriper inte ens varför de tänker visa när stackars liten gråter av smärta?)
Vad har man för fel i huvudet när man tar hål i öronen på små barn som varken får ha en egen talan eller begriper vad det är som händer?

Aldrig i hela mitt liv att jag skulle köpa hennes fula gravidkläder.

Jag tog hål tidigt i mina öron, var bara 5 år, men minns det som igår. Jag hade tjatat och tjatat på mamma om att jag ville ta hål i öronen som min grannbästis Mimmi som var ett år äldre. Till slut fick jag min vilja igenom, vi tog bussen till guldsmeden. Väl där valde jag ut ett par örhängen med mörkblå stenar, jag fick komma med bakom disken (spännande) och där satt jag ner på en stol medan han sköt de små örhängena fast i mina små öron. Ont gjorde det men jag sa nog inte ett ljud om jag minns rätt. Det var mitt val och jag kände mig så stolt och fin efteråt och samma visa blir det för Alsira, när hon vill då får hon!

Åh nu har jag och Simme kommit hem efter en tre timmars lång och härlig promenad. Så skönt. Och så skönt att ligga lite på soffan och lata sig. Har inte kollat på datorn en enda gång den här helgen och det har faktiskt känts riktigt skönt!

Tre stopp under promenadens gång hann det bli också. Först på Gateau där vi drack latte och käka kanelbulle, sen in på konsum för middagshandling och sist men inte minst Tallkrogens Pizzeria där jag körde tonfisksallad, Simme kebabpizza, Alsira köttfärssås och spaghetti och Splif fick pizzabröd kastat till sig där han satt,  bunden vid en lyckstolpe.

Under nästan hela promenadens gång har vi filat och pratat om min framtid, efter barnen, alltså när knodd nummer 2 är redo att skolas in på dagis. Vad ska jag göra då egentligen? Planerna är diffusa nu men ser både fram emot den tiden och längtar även om det så klart är underbart att “gå hemma”. Längtar efter att få vara lite driftig, kreativ och jag vet inte, skapa något! Får nästan lite panik när jag tänker på att prata bebisspråk större delen av vintern. Kanske borde skriva en bok eller nåt?

Läs denna bloggen om ni klarar att ta in mer om vansinnesdådet på Utøya.

Jag kan verkligen inte tänka på annat än det hemska som har drabbat de ungdomar och deras anhöriga.
Det är obeskrivligt, fruktansvärt.

Det ofattbara som igår eftermiddag drabbade Norge och dess befolkning har inte riktigt sjunkit in i oss här hemma än. Vi kan inte förstå att det är sant.

Igår kväll när vi satt som bänkade hela kvällen var vi chockade över de bilder som visades och det antal döda som då rapporterades. Men nu – 84 stycken unga på ön Utøya och ytterligare 7 vid bombattentatet i Oslo. Det är så fruktansvärt att jag inte finner ord.

Kan inte annat än att ge alla mina tankar åt Norge idag.

Sen ur ett psykologiskt perspektiv, med tanke på att psykologi är ett stort intresse hos mig, kan jag inte undgå att fascineras över hur sammansvetsade människor omedelbart blir när den här typen av händelser inträffar. Hur vi ställer upp för helt okända människor, känner för dem, hjälper till, visar att vi bryr oss och för en tid glömmer allt materiellt, som annars tar upp så stor del av vårt vardagliga fokus. Vi går på en sekund tillbaka till stenålderstänket och bara fokuserar på det egentligen väsentliga – att överleva.

Lyssnade på en debatt på Nyhetsmorgon för nån halvtimma sedan medan jag satt och matade Alsira med morgongröten. Debatten handlade (i det stora hela) om graffiti, huvuvida det ska vara lagligt att spraya på hej vilt var man vill eller inte alls. Måste säga att jag blev så himla förvånad över att så många verkar var för att vi ska legalisera den konstformen. Och då alltså legalisera den i den bemärkelsen att det är okej att måla var man vill.

Jag tycker det är helt sjukt, visst kan jag köpa det att många av de här graffitimålarna är väldigt duktiga, och jag är till och med beredd att erkänna att vissa betongklumpar i förorten (och på andra ställen med för den delen) ibland kan se trevligare ut om det är snygg graffiti målat på. Men varför inte då låta duktiga graffitimålare “få tillåtelse” alternativt betalt för att fräscha upp nåt grått och tråkigt? Ja jag vet inte, många tycker ju uppenbarligen inte som jag märkte jag, att det är att gå emot yttrandefriheten att inte få måla graffiti. Eeeh va?! I så fall kan man ju diskutera vad yttrandefriheten innebär? Jag kanske anser att jag uttrycker mig genom att krossa fönster, kan jag bara gå ut och krossa på då eller? Nej det får man ju inte.

Hrm… Konstigt tycker jag i alla fall, för mig är det en självklarhet att man inte bara går och sprayar ner väggar här och var utan vidare, anser att det är i enlighet med lagen, yttrandefriheten? Nej inte i min värld.

Igår fick jag min första kommentar jag inte tänker publicera. Den gjorde mig så oerhört ledsen. Så ledsen att jag inte ens tänker ta upp vad det stod. En kommentar som för första gången fick mig att ställa mig frågan “Är det rätt av mig att blogga här, om Alsira?” “Lägga ut bilder på min totalt ovetandes, oskyldiga älskade dotter?”

En sak känner jag att jag vill klargöra för er som missförstått det hela, och uppenbart du (som självklart är anonym)  som skickade kommentaren:

Det är barn det här “bloggforumet” handlar om i första hand. Barn till föräldrar som älskar dem över allt annat på denna jord. Barn och vår kärlek till dem. Och då pratar jag om villkorslös, obeskrivbart stor kärlek. En kärlek du känner vare sig du vill eller inte, oändlig.
I den här oändliga kärleken ryms tyvärr också lika mycket oro. Oro för att något är fel, att något ska hända dem, att man gör fel, att man är dålig mamma, att de inte utvecklas normalt, att de ska ramla och slå sig, att de ska få otäcka sjukdomar… Till och med oroar jag mig redan över när hon ska ta sig hem ensam om kvällarna, oroar mig över min oro när hennes mobil kommer dö mitt i natten… Jag kan sitta och rabbla i evighet.

Men för att inte svamla iväg för mycket -  jag bara måste förutsätta att du som skrev den inte har egna barn. Då kan jag förstå dig lite bättre.

Har du däremot barn vet jag inte vad, då borde du begripa hur det känns när någon ifrågasätter ens barn – min största skatt i livet, mitt perfekta mirakel♥ Fy dumma dig, det gjorde ont.

En sak kan jag i alla fall säga till dig: Din så kallade “oro” är totalt obefogad.

Tack Alex för att du tog denna fina bilden på oss!