”Short.term psychodynamic therapy: a treatment approach that emphasizes bringing to awareness unconscious processes, epecially as they are expressed in interpersonal relationships, and helping the client to understand and alter these processes”

Nån som är sugen på att komma och förhöra samt förlklara x antal frågetecken och oklarheter…? Tentan går av stapeln på självaste 30-årsdagen.

Snygg morgonrock har jag i alla fall ♥

Nu går jag in på min sista vecka under 30-årsstrecket. Eller inte ens det faktiskt, nä, närmare bestämt den 1:a nu på fredag är det  dags. Morsan ska bli tant.

He he, nä, skoja ba men 30 känns ärligt talat gammalt. Förlåt alla er där ute över, men det känns faktiskt lite speciellt. Är kanske för att det är första ”stora” årtalet man fyller där man faktiskt inte ”vill” bli äldre, börjat inse att tiden rusar, och det bara snabbare och snabbare. Upp till man var 20 och till 23, då ville man fortfarande bli äldre. Sen maxade man där någon gång vid 25-26-27, där hade kanske varit lagom att stanna.

…eller? Äsch, jag vete tusan, men spelar ju ingen roll, kan ju inte direkt påverka tiden.

Sedan barnen kom har tiden dessutom ökat lavinartat i tempo. Men det är väl å andra sidan inte så konstigt, finns ju inte direkt några sekunder att stanna upp och reflektera över tillvaron. Fast dragna slutsatsen på det måste väl nog ändå vara positiv antar jag!

I alla fall sitter glad att jag inte sitter så här!
Näe, att ha lyckats få två underbara ungar & en underbar karl
vid min sida gör helt klart att det är värt att fira 30-årskrisen!
I alla fall lite…

För er som älskar starka kärleksdramor,
don’t miss this beauty!

Mads Mikkelsen & Alicia Vikander i huvudrollerna,
laddat värre!

Intressant det här med att vara mamma, alltså sedan Alsira föddes är det som man utöver sin vanliga värld också kommit in i en slags ”mammavärld”, en värld där bara mammor finns. För vi mammor, mammalediga mammor, vi ses om dagarna på alla möjliga ställen där vi ofta är majoriteten. Och inte förrän man blev mamma och ”ledig” (eh ledig är sjukt fel ord men kom inte på nåt anant) om dagarna har man ju kunnat gå i gallerior mitt på veckodagarna, sitta på fik, promenera hej fritt var man vill, hänga i parker och lekparker eller strosa en timma eller två i mataffären.

Utöver dessa möten, som knappt är möten för den delen, för man säger inte så mycket till varandra alla gånger, om ens något. Så är det ändå nåt där på någe vis, nåt ”mammaband”. Eller är det bara jag som känner så?
Jag menar, är alltid trevlig mot andra mammor och de mot en själv, man ler, man har överseende när den enas eller andras barn ballar ur, när kaffe flyger, när nån kräks eller när man ser att någon mamma närmar sig dagens fjärde nervsammanbrott… Då känner man för varandra.

För man är också mamma, har också varit där, och kommer hamna där igen. Så man vet, man förstår hur det känns, för vi vet hur det är. Att vara mamma.

Fina olika mammor:

Morsning korsning måndag!

Idag på Nyhetsmorgon tog de upp att man som småbarnsförälder till mer än ett barn, inte kan få en taxi i HELA STOCKHOLM som har möjlighet att erbjuda sina kunder två bilbarnstolar i en och samma bil. Är ju förvisso inte så jätteofta vi åker taxi med våra små knattar, men vi stötte faktiskt på just detta problem när vi skulle resa både till Italien i juni och nu senast när vi skulle till Aruba.

Vi var helt chockade över att vi inte kunde få tag i en taxi som erbjöd detta ens när vi ringde flera dagar innan och bokade taxin (detta var när vi skulle tidigt tidigt till Arlanda). Så när vi skulle till Italien slutade det med att vi tog vår egen bil ut, fastän vi helst inte ville ha den där på deras snordyra parking.

Nu senast när vi skulle till Aruba fick vi skjuts ut till Arlanda men lyckades faktiskt från Aruba, boka en taxi med två barnstolar i, åtminstone trodde vi det. Han sa ju nämligen det. Men när taxichauffören väl kom hade han inte två barnstolar utan en. Däremot hade han så man liksom kunde ”fälla ner en liten sits” där han tänkte att vi skulle sätta Alsira. Ja, om det var en sits eller en bredare modell armstöd det vete tusan men vi ansåg det i alla fall bättre än inget och fick åka så hem. Hemsk hemresa, både för att Alsira satt osäkert och för att hon dessutom var sjuk.

Nä, skäms taxibolag!

Sitter och funderar på det här med tärnor. Vilka vill jag ha där vid min sida på min stora dag? Det blir ju lite så nu att man rannsakar åren som gått, i alla fall senaste åren, vilka känns det som man kan lita på i vått och torrt. Egentligen, när det väl gäller. Ja det tål att tänkas på. Har hänt så mycket sedan jag fick barn också, man har fått andra prioriteringar, börjat uppskatta andra saker i livet – enligt mig, de riktiga sakerna i livet. En del av mina vänner, sorgligt nog en del vänner som alltid funnits där, i alla fall har jag trott det, finns inte längre kvar. De ryker ju i såna här situationer och val.

För tre år sedan hade mina tärnor varit fler än de kommer bli idag. Istället kommer kanske någon nykomling i kompisskaran istället ta plats där uppe vid altaret bredvid mig. Det får tiden utvisa. Väldigt glad är jag att jag upptäckt det här nu, och inte efter mitt bröllop. Vilka som är där på riktigt och vilka som inte är det!

Läste den HÄR artikeln på Pokerlistings.se och kunde inte annat än att tänka till lite, bli berörd, framför allt inte efter att ha sett videoklippet nedan. Var tvungen leta reda på hela dokumentären, så gripande, så fruktansvärt, stackars barn där ute som tvingas utstå att bli mobbade. Kan inte begripa hur det kan ske, att ingen ”ser”, gör något, och då menar jag gör något som får något resultat!

Jag har själv aldrig varit utsatt för mobbning utan tvärt om alltid varit ”populär” om man nu får säga så. Det får man väl inte som vuxen, som mamma, förälder. Men då, i småskoleåren, upp till högstadiet, och till och med i gymnasiet, sa man så. Så sa man om de som, ja inte vet jag, föll inom ramen för ”hur man skulle vara”. Jag hade turen att hamna där.

Eleverna, de populära sådana, rankade sig själva och resten efter oskrivna regler, de populära och de icke populära. Där emellan fanns ”gråskalegänget” de som varken var det ena eller det andra. Förmodligen ansågs de lite för tråkiga, medelmåttiga för att tillhöra ”populära klubbben” men för ”normala” för att hamna bland ”de utstötta”. Bland ”gråskalegänget” fick ibland några ”lyckligt utvalda” hänga på de ”populära” och ibland fick de finna sig att vara med de stackarna som helt oförtjänt blivit satta i botten. När, var, hur och varför var det ingen som visste. Det bara blev så, det var så det var och alla fann sig i att det var så det var. Man hade liksom fått sin plats tilldelad sig i denna hierarki.

Hemskt nog reflekterade jag aldrig över detta då, var nog så mycket uppe i mig själv, mina vänner och mitt liv att det liksom inte fanns utrymme för så mycket mer. Hade fullt upp med mitt. Vilket för övrigt är helt normalt som barn och ung tonåring. Händer ju så mycket. Och som barn begriper man alla gånger inte bättre, det är grupptryck hit, problem hemma dit, ätstörningar där och sexuellt ofredande där. Alla hade vi ju våra demoner, det är en del av det som kallas att växa upp. Det hör till.

Och högre upp i åldrarna, mot tonårstiden, där är det enligt psykologin så, att en tonåring måste, för att klara allt nytt som händer i kroppen under puberteten, se sig själv som mitten, centrat på jorden. Man orkar inte annars, en skyddsmekanism från kroppen. Så på ett sätt kan man utifrån den kunskapen tror jag, lite förstå varför man då inte stannade upp och tänkte på de andra, de som inte syntes. 

Poängen jag vill komma till: var är de vuxna när de behövs?! 

Personligen begriper jag inte hur man kan välja att jobba med barn och ungdomar om man tänker blunda för det viktigaste av allt – hur de mår, att de behandlar varandra väl och lär sig att vända andra kinden till. Det borde vara intagningsprovet på samtliga lärarutbildnigar, frågan ”hur skulle du aktivt agera mot mobbning?”

Min första lärare, årskurs 1, Britt hette hon, fy fasen vilken underbar kvinna hon var. Sprudlande, engagerad, minns hennes religionslektioner, de var de bästa på jorden tyckte jag. Hon liksom ”spelade upp dem” som en teater med sig själv som skådespelerska. Alla barnen lyssnade. Och ifrån henne fick jag lära mig, kanske den bästa och vackraste meningen på jorden ”Behandla andra som du vill att andra ska behandla dig”. Vi skulle alla skriva ner meningen då vi tränade skrivning. Jag skrev mitt finaste och målade bakgrunden gul, det symboliserade för mig solen. Konstigt, jag minns det så väl. Minns henne så väl. 

Önskar att alla barn kunde minnas alla sina lärare som jag minns henne, som en god person som man kunde vända sig till om något inte var bra, när mamma och pappa inte var där. För i skolan är barnen själva, barnen är själva där, barn, de är bara små barn, någon förälders älskade barn.

Så våga ingripa! Nästa gång kanske det är ert barn någon är elak mot, tänk er bara åsynen av att någon vuxen bara går förbi och ser när ert barn bli utsatt för något oförtjänt. Tänk er känslan, alltså jag börjar nästan gråta när jag tänker på att mina små barn ska ut på egen hand i denna värld.

Tänk ett slag på våra barn, andras barn, världens barn, se in i er själva, hur vill vi bli behandlade, hur behandlar vi andra, varandra, lever vi som vi lär?

Blir så upprörd när jag ser inslaget på Nyhetsmorgon om hur Parken Zoo avlivar utrotningshotade djur på grund av platsbrist, låter de ligga döda i frys tillsammans med djurfoder i flera år och skickar iväg djur de ej längre ”har plats för” till skandalparker ut i Europa! Vidrigt, osmakligt! Ska bli så hemskt men intressant att se Kalla Faktas granskning av dem ikväll kl.21:30. Fy fy fy, såna människor ska inte få ta hand om djur.

Trivs inte bäst i bur

Barnlös för första gången på veckor, innan Italien hade ju Simon dessutom varit i Kiev en vecka då jag varit ensam med barnen, något som faktiskt gör en småbarnsmamma x 2 lite lätt slutkörd och trött emellanåt. Så erkänner att jag nu tycker det är asskönt. Skäms inte ett skit. Bara sitter här och inte gör nåt annat än pratar skit med min bästis och är oansvarig för ett slag. Love you Angel ♥

(ang. mitt föregående inlägg)

Vad roligt det är att läsa era kommentarer! Att ni dessutom får pepping och inspiration sprider i sin tur vidare pepping och inspiration tillbaka till mig så TACK själva!

Ytterligare en sak slog mig när jag läste era kommentarer. Något som jag tänkt ta upp flera gångers senaste tiden men aldrig kommit ihåg när jag väl suttit framför datorn. Har pratat med både min egen mamma och med Simon om det och det kändes faktiskt skönt att få det svart på vitt att jag inte inbillat mig det här i nån slags ”graviditetsbitterhet” utan att det faktiskt verakr vara så.

Okej vad knapprar jag om? Jo – det faktum att människor i ens omgivning, de man känner eller inte, som absolut första kommentar när man berättar/de ser att det ”redan” är en till knodd på gång. För vilka kommentarer har jag fått, och då vill jag understryka att det är första reaktionen som jag pratar om.

”Men guuud vad jobbigt”
”Oj oj oj, nu kommer det bara bli bajs och kräk för din del i ett par år”
”Det kommer inte bli en dans på rosor direkt”
”Men huuur ska du orka det?”
”Snacka om att du inte kommer ha nåt liv!”

Eeeh, jag tror ni fattar? Uttrycken har varit många men huvudinnebörden densamma:
DU KOMMER FÅ DET JÄVLIGT JOBBIGT

Återigen kan jag säga att dessa kommentarer inte fått mig att ändra mitt val att skaffa barn tätt, inte heller har det påverkat mig i form av att jag blivit orolig för framtiden eller nåt sånt. Men inte tusan är jag helt övernaturlig och inte påverkas av min omgivning. Så en sak kan jag säga: DET ÄR FÖRBANNAT TRÅKIGT ATT HÖRA. Och förbannat tröttsamt.

Har faktiskt bara under det två senaste veckorna tagit upp det här med både Simon och min egen mamma, blev dock inte mycket klokare av det, men det gör det hela nästan lite komiskt att nu se att så många upplevt/upplever samma som jag. Funderat lite på varför alla faktiskt säger samma sak, och i mitt fall har det heller inte spelat nån roll hur gammal personen varit, om de har barn eller inte, inte heller om det varit man eller kvinna. Det gör det hela ännu mer intressant.

Däremot finns det en ynka grupp som inte besvarat min gravidnyhet med den här typen av kommentarer, utan istället varit enbart positiva (finns dock ett fåtal undantag även i denna skaran).
”Gruppen” jag tänker på är mammor som har barn tätt!

Och är inte det upplyftande så säg!