AKTUELLT HOS MIG JUST NU ÄR FLYTTEN TILL ULRICASTRAND.COM Min mammablogg tar klivet ut i verkligheten och transformeras på vägen till en tränings- och lifestyleblogg med, inom kort, tjänster som PT-ontline – nischad mot kvinnor som ska, eller nyligen fött barn, samt kvinnor i största allmänhet! Jag har själv inom loppet av 2 år fött två barn, vet vad det ställer för krav på kroppen och lämnar för spår. Jag är utbildad PT och vill nu hjälpa andra till en stark och frisk kropp! Och knopp! Och samtidigt visa att man kan ha kul på vägen!

Add Comment Register

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – SILAS

Inte trodde väl jag för drygt ett år sedan att jag redan skulle sitta här och knappra ner en andra förlossningsberättelse. Men så blev det visst. Och lika välkommet också denna gång.

Bf + 1 var dagen vår lille Silas kom till världen.
Det hela började med att jag tidigt på lördag morgon vaknade av att Alsria låg och snackade för sig själv i rummet intill vårt. Jag sträckte mig efter mobilen som jag alltid har liggandes på stolen intill sängen, och den visade att klockan var 06:22. Åh nej inte redan tänkte jag, åtminstone till klockan 07 vill jag alltid sova! Jag låg kvar nån minut till sen gick jag upp då Alsira inte längre lät lika road av ensamheten. Och det var då jag märkte det! Vatten, vatten, vatten! Jeeeiii!

– ”Simon! Vattnet har gått” sa jag och kände mig halvt, måste varit i nån slags känslochock!

Simon flög upp på en millisekund, hoppade i byxorna samtidigt som han sa att ”vi måste åka till BB nu!”

Jag själv var konstigt nog lite lugnare, tror jag liksom hade gett upp hoppet lite om att förlossningen någonsin skulle starta. Den sista veckan mot BF hade känts som en evighet, foglossningen varit vidrig och jag hade dessutom fått rejält med falska förhoppningar om att det skulle starta bara några dagar innan. Tror inte att jag riktigt vågade tro att det var sant när vattnet nu väl hade gått, hade nästan gett upp hoppet om att vi faktiskt verkligen skulle få en härlig liten unge till!

Medan jag gick till badrummet och tillverkade ett slags ”droppskydd” klädde Simon på Alsira, ringde sin mamma för att förbereda henne på att Alsira skulle hänga med henne ett tag framöver. Till och med hann han ringa förlossningen. Jag vet inte, jag var kanske i chock eller nåt. För vete tusan vad jag gjorde den här tiden!

Tillslut fick jag hur som helst prata med förlossningen, sa som det var att jag vaknade och då insåg att vattnet gått, exakt när visste jag inte, berättade att jag inte haft några värkar och fortfarande inte hade några. Däremot sa jag att jag ville komma in och bli undersökt med tanke på att min mamma fött mig och mina två syskon i raketfart. Med Alsira blev jag ju igångsatt, så har ju inte helt varit med om hur det startar 100% naturligt även om de bara tog hinnorna så vattnet gick och sen flöt allt på av sig självt.

Var då dessutom helt ovetandes öppen 5 centimeter och det tog trots allt ”bara” 9 timmar från det att de lät vattnet gå tills att hon var ute. Vilket är väldigt snabbt för att vara en igångsättning och framförallt för att vara förstföderska. Och att föda hemma eller i bilen på väg in var inget jag var sugen på!

Sköterskan jag talade med lät dock inte direkt stressad över min historia och sa åt mig att ta en dusch, äta frukost och återkomma för uppdatering om läget om en halvtimma.

Jag och Simme sket blanka tusan i vad hon sa så vi satte oss i bilen ändå. Lämnade Alsira hos farmor och styrde kosan mot Södra BB. Nästan framme ringer jag dem igen och säger att vi är på väg. Det var som tur var inga problem att vi kom utan de välkomnade oss varmt och sa att det är lika bra att så de kunde undersöka läget.

07:48 var vi uppe på avdelningen och jag blev inskriven. De visade oss direkt till ett rum och sa att det var här jag skulle föda så småningom. (Eh, ja, så småningom, så skulle man ju också kunna uttrycka det!)

10 minuter senare låg jag nämlige i fullt värkarbete. Och vilka värkar! Oh my lord! De kom från ingenstans och började med full kraft. Till råga på allt så kom de på löpande band, kändes som att jag aldrig fick någon paus. När barnmorskan, som för övrigt var en helt underbar kvinna i 60-årsåldern, skulle undersöka om jag öppnat mig något (vi hann inte direkt med det innan det startade!) trodde jag hon skämtade med mig. Hur skulle jag kunna bli undersökt under sådana här värkar? Det fanns ju farao inte ens sekunder mellan dem!

Men det fixade sig på något magiskt vänster och det visade sig att jag var 6 cm öppen. Okej, 4 kvar!
Kändes som en evighet och jag minns att jag tänkte att om inte ungen kommer snart så dör jag! Till och med hoppades jag vid ett tillfälle att jag skulle svimma av smärta så jag bara kunde få vakna och ha min efterlängtade bebis på mitt bröst.

Men svimma gjorde jag inte…

Till slut låg jag och kved bland krämpor och tårar och försökte tänka som min gravidyogalärare lärt mig ”tänk att det är en positiv smärta, en smärta som för något positivt med sig”, försökte även tänka som barnmorskan sa ”för varje värk är det en värk mindre, en värk närmare bebis”. Absolut, det är lättare sagt än gjort, men jag tror det hjälpte.

08:30 rullades lustgasen in kände jag en liten lättnad, den hade verkligen hjälpt mig under Alsiras förlossning. Men när jag den här gången äntligen fick den över näsa och mun funkade den inte. Nåt var fel och de fick byta munstycke eller vad det nu var. Otroligt knäckande att bli fråntagen min snuttis för att sedan få vänta i vad som kändes som en evighet innan den var tillbaka. Blev då åter knäckt för nu verkade den inte! Jag bad barnmorskan höja och höja men inte fick jag något rus eller hjälp av den.

Höll på och meckade med den där lustgasen febrilt ändå och om inte annat så hade den säkert nån slags psykisk hjälp, den fick mig säkert att andas så bra det bara gick om inte annat. Så här i efterhand tror jag att det var för att jag inte kunnat ta djupa andetag i den på grund av de täta värkarna snarare än att den var för svagt inställd. De hade till och med svårigheter att avläsa CTG:n på grund av att jag hade så kraftiga värkar.

Lustgasen var den enda ”smärtlindring” jag använde mig utav. I mitt förlossningsbrev hade jag tydligt skrivit att jag inte ville ha någon ryggmärgsbedövning eftersom den tog ändå inte verkade sist – verkade bara i låret och satt kvar i över ett dygn där, sjukt obehagligt. Hade också skrivit att jag tyckte om att sitta på pilatesboll och inte ville ligga på rygg på grund av mina vena cava problem (svimmar lätt av att ligga på rygg när jag är gravid). Att jag den här gången skulle hinna med att sitta på en pilatesboll och ändra ställningar är nästan som ett skämt så här i efterhand, det fanns verkligen inte tid och chans till något annat än att bara överleva värkarna kändes det som! Nästan så jag vill skriva värken för det kändes verkligen som en enda lång värk!

Någon minut före klockan 09 undersöktes jag igen och då var jag 9 cm öppen. Barnmorskan sa då att hon kunde hjälpa mig att ”pilla undan” den sista centimetern om jag ville. Jag fattade ingenting men självklart, gör det så jag kan krysta ut min bebis! Så hon gjorde det och sen fick jag äntligen hjälpa till att trycka på och liksom ”följa med kroppens vilja”! Rena smärtlindringen!

Två krystvärkar var sedan vad som krävdes för att han skulle vara ute lille Silas, klockan var då 09:10!
Krystvärkarna är det som känns minst rent smärtmässigt tycker jag, men samtidigt är det rent psykiskt mest jobbigt. Det är ju verkligen då det gäller, då det verkligen händer, ett barn föds. Och inte vilket barn som helst utan mitt underbara barn Silas!

IMG_2637

Alldeles ny!

Krystandet gick bara bra, och inte en endaste spricka eller skråma! Men det var lite obehagligt under den andra krystningen, barnmorskan fick då liksom dra ut han lite eller nåt (det kändes så i alla fall), han hade nämligen navelsträngen ett varv runt halsen så det blev bråttom att få bort den. Jag minns hur jag då verkligen kände hur han var hälften inne och hälften ute! Väldigt märklig men samtidigt enormt häftig känsla så här i efterhand! En liten knuff till på det och det var över!

En 3810 gram tung, 50 centimeter lång, fullt frisk och helt perfekt liten pojke låg sedan 5 minuter gammal och försökte få i sig lite råmjölk från mammas tutte – är det inte ett mirakel så säg?!

IMG_2654

Här sittligger jag och väntar på sjukhusfrulle! Galen känsla att vakna upp på morgonen som enbarnsmamma och äta frukost, fortfarande morgon, som tvåbarnsmamma!

10 reaktioner på ”FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – SILAS

  1. Tack för era fina kommentarer! Ja vi mammor och blivande sådana är bra häftiga varelser! MAMA-POWER!!!

  2. Oj jag fick rysningar av din berättelse! Så otroligt fint. Hoppas min förlossning går lika bra/fort, även om det är låååångt dit. :)

  3. Hej Elisabeth31!

    Tack och grattis själv! Och du var till och med snabbare att få ut 2:an än jag! Hur går det för dig att kombinera de två? Går Liam på dagis eller är du hemma med båda?

    KRam & lycka till med mammalivet!

  4. Hej du!
    Jag är oxå sån där pseudotvillings mamma det skiljer ca 11 månader + 4 dagar mellan min små sötnosar, Liam är född 5/1-11 kl 10:40 o Felicia är född 1/1-12 kl 15:45 med ett ur akut kejsarsnitt.

    Ett jätte stort grattis

  5. GRATTIS, vilken liten skatt du fått – igen. Nu har ni en riktig skattkammare ju. 😀 Skönt med en kort förlossning. Jag hade ju sagt NEVVVVVER igen, men … kanske ändå. Det kan ju gå fort också.
    Grattis grattis igen! Han är verkligen supersöt, lille Silas!
    Puss på er!

  6. Fyfan för dessa värkar! Kände igen mig så mycket av din förlossning fast det tog 12,5 timmar för mig. Lustgasen funkade inte heller för mig, mördarvärkar och sen 2-3 krystvärkar så var hon ute. Häftigt är det men just då är man inte så kaxig. Bra jobbat! :-)




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


åtta × 7 =