Vi bestämde oss, mamma, pappa och jag, att gå ut på en långpromenad efter regnet. I samband med tydligt hungerbesked från Alsira insåg jag till min fasa att jag glömt ta med mat till henne.
Panik kan intygas och det fanns inget att be för, bara att lägga benen på ryggen och löpa hem efter mat! Vi hade som tur var inte hunnit längre än max en kilometer, men helt genomsvett hann jag bli.
Men nöden har ju ingen lag som det så vackert heter.
När promenadkaoset var avklarat hoppade mamma och jag in i skogen. Våra hökögon hade fått syn på kantareller! Rutinerad som mamma är hade hon med en påse, och tur var de för vi fyllde den! Så smarrigt med kantareller!
Sjukt vidrigt att jag hade tre fästingar på mig! Fy fasen, finns det något äckligare?!
Sen fortsatte promenaden i lugnan ro, förbi hästar, genom åkrar och så småningom hemma igen för att slänga kantarellerna i stekpannan.
Pappa & Alsira långt där framme
