Taggarkiv: förlossning

Add Comment Register

BEBIS PÅ BESÖK

Nu har Alex och sin lilla söta Juno varit här på besök! Åååh man vill ju ha en bebis till NU ju! Silas är ju faktiskt ingen bebis längre, eller ja, inte om man jämför med typ 50 centimeter långa lilla Juno. Ursöt och så himla näpen var hon! Skrutt, snutt plutt!

Hann, trots 3 timmar tillsammans, bara höra halva delen av förlossningen och typ inget om någonting, ha ha, som vanligt när vi ses, man blir ju konstant avbruten av en den ena en den andra! Men tillslut så somnade alla barnen och vi vuxna, syrran var också här, kunde snacka lite skit om ditten datten.

20120904-205607.jpg

Alex med sin lilla sessa

20120904-205619.jpg

Syrran vet då hur man poserar framför kameran


20120904-210831.jpg

Lilla Juno

(Bildkvaliten är usel nu jag vet, men har min gamla mobil då min nya är på reparation…
Och det vet ju alla att de reparationerna tar hundra år. Minst.)

FY BUBBLAN

Varning känsliga tittare!
Min cysta i munnen!

picasion.com
Riktigt nervös över att ta bort den måste jag erkänna. Önskar jag kunde bli nedsövd och slippa ”känna” själva grävandet med skalpellen… Jag har ju som grädden på moset inga vidare positiva upplevelser av lokalbedövning heller. Varken i munnen när jag dragit tänder, i fingret när jag sydde skärskada eller under förlossningen med Alsira…

Nåja, bort måste den där ofräscha klumpen hur som helst… Kanske borde supa mig dyngfull och hoppas på att jag deckar där på britsen! He he

EN REJÄL BEBIS

Okej, en sak är säker – min bebis i magen är inte liten!

…men först och främst – allt såg bra ut! Så fort jag fick träffa barnmorska och få på CTG påkopplat förvandlades (självklart!) bebisen som tyckts sova som en stock de senaste 24 timmarna till den gamla vanliga kickboxaren. Kändes nästan dumt att sitta där och se magen flyga från höger till vänster under resårbanden. Men samtidigt så var det såklart väldigt skönt! Och hellre en gång i onödan än att inte åka in och det visar sig vara något som är galet.

Efter 2o minuter ungefär var läkare och barnmorska nöjda med kurvan som såg alldeles normal ut och jag blev frikopplad. Men i enlighet med rutin så fick jag ändå träffa en läkare för ultraljud och då samtidigt kolla tillväxten.

Och vuxit har den minst sagt gjort där inne i magen. Holy cow alltså!
Förväntad vikt för 36+2 som jag är idag, är 2848 gram något som inte riktigt stämmer överens med min bebis beräknade vikt som var på 3287 gram! Med andra ord, om beräkningen stämmer, så är bebisen i dagsläget lika stor som Alsira var när hon kom ut!

Eeeeh, all right, fasen va soft… Gulp.
Behöver jag tillägga att jag inte vill gå över tiden så bebisen ”tjockar på sig” mer än nödvändigt?!

20120220-122430.jpg

20120220-122452.jpg

P.S. Försökte leta efter både pung och snopp eller annan antydan till kön på ultraljudsdisplayen.
Men nepp, inget som jag begrep tyvärr!
Fast pojkbebisar i magen, är inte de oftast större än flickbebisar?

MVC UPDATE

Sockervärdena bra, sf-mått 31-32 typ – med andra ord bra, hjärtljud fina, till 99% låg lillbebis med huvud nedåt (wee!!!) och min vikt var 65,5, dvs jag har gainat 1 kg sen sist.

När det nu var, får kolla det, 3 veckor sen tror jag?! Efter det lämnade jag blod för att kolla mina sköldkörtelvärden. Himla massa strul med mig, ha ha!

Alsira var på partyhumör även denna gång, men av mer positiv art så det var nemas problemas. Barnmorskan och jag snackade mina njurproblem, amning och föräldraledighet. Nästa gång ska vi prata förlossning, känns helt knäppt att det redan är dags att diskutera det!

Sovrekord!

Träningsvärken är efter första corepasset sedan förlossningen, ett faktum. Och det känns underbart! Till och med i stjärten har jag träningsvärk! Då var det banne mig på tiden att jag tog tag i musklerna! Och idag står jag nu stand-by för att köra ett till så fort Alsira somnat! För er som undrar så har jag koreografin på skiva. Så drar ner i källaren aka mitt gym(!!!), rullar ut pilatesmattan och slänger på DVD:n på högsta volym och köttar på helt enkelt! Lite nojig att skruttan min ska vakna bara så måste pausa ljudet mellan varje låt, spänna öronen och hoppas på att hon inte vaknat och blivit ledsen.

Idag har Alsira satt sovrekord! Heeelt otroligt men hon sov från 22 till 06:40! Helt galet! Eller ja, hon var lite vaken vid 4-tiden, låg och sparkade och vred sig. Hon vaknade till lite då för Sim gick upp då för att bege sig till Arlanda och vidare till Napoli, Italien. Men jag bara vaggade vaggan ett tag så somnade hon om. Helt otroligt, för jag hade verkligen förstått om hon var hungrig vid det laget! Men icke sa picke å så slagga skruttfia om!

Underbara prinsessan min har ganska nyligen börjat försöka greppa efter sina leksaker, så gulligt! Så goda råd var självklart dyra när jag till min förskräckelse insåg att jag inte hade någon ”barnvagns-upphängningsgrej-med dinglande-leksaker-bebis-kan-nå” så handlade lite akut första bästa igår. Blev en rätt ful från BR Leksaker. 149 spänn så ingen dyrgrip att i värsta fall hiva i soporna om en tuffare dyker upp. Tycker många är så otydliga, röriga och i så svaga färger! Tvärtemot hur jag vill ha dem, jag vill att de ska vara tydliga utan onödigt krimskrams, stora ögon som bebisar gillar och starka färger. Den jag hittade hade i och för sig det så den blir nog bra, och förresten så tog det inte många sekunder innan skruttan var där och veva och försökte ta tag!

MorgonLek!

Busar busar busar! (Frågan är vem som tycker det är roligast?!)

Förlossningsberättelse

ALSIRA 2011-01-22

Någonstans skulle man kunna säga att min förlossning började redan den 20:e januari. Det var i alla fall då jag åkte för sista gången till förlossningen på SÖS utan att kunna titulera mig som mamma.

Anledningen till att vi åkte in då, på torsdagen den 20:e vid 12-tiden, var för att jag inte känt av några som helst fosterrörelser sedan kvällen innan. Min oro tog helt enkelt över och det var en lättnad som fick mig i tårar när jag äntligen fick höra hennes hjärta slå på CTG:n.

Vid vidare koll av lillan i magen visade ultraljud att hennes rörelser var väldigt få och små, det beslutades därför att jag skulle stanna över natten för observation. Detta att behöva observeras fick mig att med en gång tänka att det kunde vara något fel och jag blev snarare mer orolig än lugn av att behöva sova kvar över natten. När en av CTG-kurvorna dessutom inte gav ett tillfredsställt resultat (för få avvikelser i hjärtslagen än önskat och jag tvingades göra om den (tillfredsställande resultat!) blev det ännu värre.

Nästa dag ansågs allt under kontroll och läkaren sa att jag fick åka hem om jag ville samtidigt som hon talade med mig om igångsättning och hur jag ställde mig till det. Jag vet ju att de gärna inte ”sätter igång” förlossningar om de ej har särskilda skäl så någonstans kände jag det som om det var något de inte berättade för mig. Men hon sa att anledningen till att de var ok var att hon upplevde mig så pass orolig att det kanske var lika bra, dessutom var jag då öppen 3 cm och kroppen började bli redo.

Vi tänkte på igångsättning över lunchen och jag fattade då beslutet om att köra. Nu ville jag bara få ut henne!

Den 21/2 kl.13:25 förflyttas jag ner på förlossningsavdelningen för att starta allt. Väl där på rum 15 blev jag sittandes i närmare 45 minuter för att invänta ansvarig barnmorska. Långa minuter. Simon var nu hemma och hämtade BB-väskan och tankarna for hej vilt i huvudet. Jag var så nervös. Att själv bestämma, liksom trycka på ”on-knappen till föda bebis” var liksom inte så jag hade tänkt mig att det skulle bli.
Simon hann som tur var komma innan barnmorskan så jag hann landa lite i beslutet.

Eftersom jag visste att igångsättningar kan bli väldigt utdragna och med ibland, utan tillräckligt starka värkar och med en snittrisk på 50% ,var jag beredd på allt.

När barnmorskan med sin undersköterska i släptåg väl kom kände jag att nu fanns ingen återvändo så bara att fokusera. De började med att åter kolla av lite kort på CTG:n att allt såg bra ut och kort därefter togs det hål på hinnorna och vattnet gick. Det kändes i stort sett inte alls vad jag minns. En liten ”ståltråd” fästes också i lillans huvud så de skulle kunna hålla koll på hennes puls därifrån. Jag fick på mig en vit rock och började med Simon i armkrok, vandra korridoren fram och tillbaka. Bara drygt en kvart senare började jag känna värkar – riktiga värkar och hela min kropp talade om för mig att här händer det grejer.

Jag fick snabbt riktigt smärtsamma värkar och de kom tätt. Undersköterskan kom in med lite mat och förklarade allvaret i att jag fick i mig lite. Med krampaktigt tag om Simon varvat med en gåstol försökte jag tugga de där färdigpacketerade köttbullarna. Smärtan blev fasen nästintill olidlig och jag fick en värmedyna att hålla mot främre, nedre delen av magen där jag upplevde det som värst. Det kändes lite bättre, med betoning på lite. Jag fixade inte längre att äta så maten togs undan.

Barnmorskan kom in och jag fick lägga mig i sängen, inget att be för, lustgasen fram!

När jag efter ett gäng misslyckade försök att andas i den konstaterades att den var trasig, det kändes brutalt jobbigt just då. Som tur var hämtades en ny snabbt och efter ett par försök hade jag lite koll på den där manicken, vilken kom att bli min lilla snuttefilt de kommande timmarna framöver. Klockan är nu 16:33. Mina värkar kommer tätare och tätare och min barnmorska erbjuder mig epidural (ryggmärgsbedövning) om jag vill. Jag är osäker eftersom jag dels tycker det är läskigt med stora sprutor i ryggen och dels för att jag tidigare svarat dåligt på lokalbedövningar.

Fattar ändå beslutet att ge den en chans då jag har så in i f*n ont.

Epiduralen läggs och som befarat biter den dåligt. Läkaren kallas upp igen och jag får en högre dos. Jag svarar fortsatt dåligt, däremot domnar hela mitt högra ben! Klockan har hunnit slå 18:00.

18:30 konstateras jag öppen 8 cm, så värkarbetet har inte bara känts, det har hänt nåt också! Barnmorskan tror att det kanske blir bebis innan midnatt!

Hittills har jag bara legat i sängen och kämpat mig igenom värk efter värk. Simon stod hela tiden vid min sida och gick igenom värkarna tillsammans med mig. Han var verkligen fantastisk. Minns att jag tänkte på att jag egentligen ville ligga i annan ställning, mer upprätt, det hade min barnmorska talat mycket med mig om, att värkarbetet bli bättre då och att fler värkstimulerande hormoner frisätts i det läget. Minns inte om jag sa något om det eller inte. Kvar på rygg låg jag ett tag till hur som helst.

19:18 började jag känna mig jätteyr, jag kräks och det konstateras att mitt blodtryck ligger lågt, så jag får lite blodtryckshöjande. Jag känner mig bättre.

19:32 konstateras jag öppen 9 cm.

21:00 är det personalskifte och jag får in en ny barnmorska och undersköterska. Till en början blev jag orolig över detta då jag tyckte så bra om de båda första, men snabbt tyckte jag nog nästan mer om de andra två.

Jag får äntligen komma upp från liggandes och får sätta mig på en pilatesboll, klockan är 21:25. Det kändes verkligen jättebra och jag kände hur jag kunde andas mer och fick på nåt sätt känslan av att ha lite mer kontroll över situationen. Sitter och kämpar på bollen i 45 minuter, kräks igen och tillslut känner jag hur det verkligen pressar rejält neråt och jag kan inte annat än att lätt trycka med värkarna neråt.

22:18 kallar vi in barmorskan och jag hamnar åter i sängen, nu på sida med ena benet upp i benstöd. Ligger där i 30 minuter och värkarna fortsätter, hamnar sedan åter på rygg och det är dags att börja krysta.

Minns att jag här pratade om att man inte ska föda barn på rygg eftersom min barnmorska sagt att det är som att föda ”i uppförsbacke”, minns inte vad jag fick för svar på det men vi körde på som läget såg ut.

Min barnmorska var verkligen fantastisk och jag kan fortfarande tydligt se framför mig hennes ögon som tittade in i mina, det gav mig styrka.

När jag 23:50 började krysta förstod jag att nu var det på gång på allvar, nu befann jag mig i den där klassiska scenen man ser på film, när man puschar, trycker ut sin bebis! Jag tryckte men vågade inte riktigt ta i, jag var så rädd för att spricka om jag tryckte för hårt. Men jag blev tillsagd att ta i så då gjorde jag det, för allt vad jag hade! Sen direkt därefter skulle jag sluta och bara andas, inte trycka alls, det var nog det värsta, bara ligga där still och känna hur det liksom spände. Jag ville ju bara trycka ut henne!

Men snart kom nästa värk och jag tog i igen, nu såg de huvudet en liten bit ut och jag ville bara fortsätta. Men då kom den största besvikelsen under hela förlossningen, när värken slutade åkte hon in igen! Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Som att ta ett steg tillbaka.

Men när nästa värk kom, och jag kände stödet från Simon, barnmorskan och undersköterskan då kände jag, nu jävlar, nu ska hon ut, så jag tryckte med hela min kraft – och där kom hon!

15 minuters krystande, klockan hann passera midnatt, så 5 minuter in på självaste bf-dagen kom hon till världen, mitt älskade mirakel Alsira!

Inte många minuter gammal!

Inte många minuter gammal!

Här inne bodde hon!

Här inne bodde hon!

Härifrån åt hon!

Härifrån åt hon!

Trots bekymmersveck - världens lyckligaste!

Trots bekymmersveck - världens lyckligaste!

Och de som tippade närmast var…

♥ I kategorin bäbisvikt

…kom Tessie närmast den riktiga vikten på 3624 gram genom att tippa på 3580 gram! En diff på bara fjuttiga 45 gram! Skickligt! 😉

♣ I kategorin födelsedatum

…kom Sawiik närmast 22:e januari med sitt genom att tippa på den 21:e! (Anledningen till att det ej blev delad plats mellan Sawiik Emmet (sorry Em!) är att lillan pushades ut bara 5 minuter in på dygnet så klart närmre den 21:e!

Sawiik, hojta när du är i Stockholm så bjuder jag på tårta! Och Tessie, bara säga till – vi bor ju i samma stad :) – när du blir tårtsugen!



På BB

Vill börja med att säga att alla kommentarer och lyckoönskningar verkligen värmer och gör mig jätteglad, tack!

Gör en liten uppdatering från BB. När jag är fullt på benen igen ska jag med glädje skriva lite mer om allt men nu lite grejer i korthet!

Vi ligger kvar här och som det ser ut nu så åker vi troligen hem imorgon. Mitt blodtryck har legat väldigt lågt och det i kombination med allt annat omtumlande som hänt senaste dygnen, känns det skönt att bara få allt ”serverat” ett tag till. Dessutom har jag velat ställa mina 1000 frågor om allt, få tips och råd, och ja, allt det där! Alla barnmorskor är verkligen hjälpsamma.

Alsira ♥ mår i alla fall bra och ligger just nu och hickar i mitt knä, inte snabbaste sättet att skriva, så blir till att köra med ”pekfingervalsen” :) men det får gå.

Idag har vi har varit på lite läkarkoll, och hon♥ skötte sig exemplariskt. Lite gulsot men förhoppningsvis inte så vi måste sola henne. Ska ta ett litet test ytterligare ikväll för att reka av.

Amningen flyter på till lillskruttans stora belåtenhet, dock har mamma det mindre nöjsamt – lillan har bra sug minst sagt! Aaaooo… Men vad gör man inte för sin lilla skatt?!

Idag fick jag också känna på första natten som mamma på allvar – 4 bajsblöjor, 1 kissning – över hela mig vid skötbordet – och tre, inte helt komplikationsfria, amningar som såg till att hålla mig klarvaken. (piece of cake för många av er antar jag – men väldigt nytt för mig!) …men kan man annat än att bara le?
– nej det kan man inte!♥

Jag är bara så lycklig nu! Och känner redan vilken överbeskyddande mamma jag kommer bli!

Näe nu bajsas och letas det nipple här så dags att göra en insats!

PS. Just det, jag ska se vem som vann tippningarna också!
(man ligger bestämt lite efter här i bloggandet!)

Tippning av Datum & Bäbisvikt!

Var med & tippa! 😀

Födelsen:
Barnmorskan: 26:e januari
Simon: 1:a februari
Jag: 3:e februari
Alexandra/Soon To Be: 29:e januari
Louise: 29:e januari
Mamma Stina: 3:e februari
Min kära vän Emilie: 28:e januari
Mamma Malin: 31:a januari
Radovic: 4:e januari
Scorpio: 30:e januari
Min kära syster Linn: 1:e februari
Sawiik: 21:a januari
Tessie: 27:e januari
Ellie: 3:e februari
Min kära vän Emmet: 23:e janurai
Magda: 27:e januari
Jennie: 25:e janurari
Zandra:
25:e januari

Vikt:
Barnmorskan: 3950 gram
Simon: 4133 gram
Jag: 4400 gram
Alexandra/Soon To Be: 4080 gram
Louise: 4300 gram
Mamma Stina: 4015 gram
Min kära vän Emilie: 4100 gram
Mamma Malin: 3990 gram
Radovic: 3800 gram
Scoripio: 3995 gram
Min kära syster Linn: 4250 gram
Sawiik: 3890 gram
Tessie: 3580 gram
Ellie: 3950 gram
Min kära vän Emmet: 4002 gram
Magda:
3775 gram
Jennie: 3780 gram
Zandra: 3380 gram