Då var vi tillbaka hemma efter 3.5 timma på barnakuten. Måste säga att jag tycker det är rätt risigt att bli instängda på ett rum i 3.5 timma när vi faktiskt hade blivit inkallade.
M E N hur som helst, inget att gnälla över, har vid det här laget vant mig att det är så vår kära sjukvård fungerar här i Skatteland.
Som sagt åkte vi alltså in för att vi i tisdags kväll vistats på akuten samtidigt som ett mässlingssjukt barn. Med tanke på hur extremt smittsamt mässling är kallades vi tillbaka in för att Alsira och Silas skulle få antikroppar. Jag fattade det först som att de skulle mässlingvaccineras, men eftersom de redan kan ha blivit smittade hade det inte fyllt någon funktion.
Varför det sedan tog en sådan enorm tid innan vi fick sprutorna kan bara de på akuten svara på men en sak är säker, när de väl kom och jag insåg vad det var för sprutor, önskar jag att de aldrig kommit. Jag är så blödig när det gäller sprutor, inte när det gäller att sticka dem i mig själv, men i mina barn, herre gud, jag går i bitar.
De började med Silas som satt hos mig. 1.2 ml in i hans lilla, lilla ben. Segt som tusan var tydligen det där antikroppsmedlet så de hade i sprutan i vad som kändes en evighet, men som i verkligheten kanske var 20 sekunder. Han skrek och skrek och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Kände mig som världens mest elaka mamma…
När det sedan var Alsiras tur, som skulle få sina 2,7 (!!!) ml uppdelat på två sprutor var jag tvungen att gå ut från rummet. Hon är ändå så pappig nu så lika bra att hon fick sitta hos Simon och bli tröstad av honom. Simon är väl lite mer hårdhudad än jag också kanske, jag ville verkligen inte se på. Utanför i korridoren gick jag istället och ammade Silas medan jag med tårarna rinnande hörde Alsira skrika. Fy, egomamma, är ju inte jag som ska gråta, men gud vad hemskt det var. Jag stannade tillslut i ett rum och räknade 30 sekunder på en väggklocka och tänkte att när de passerat då bara måste det vara över.
Gick då tillbaka och kikade in, det var över! Vilken lättnad att se Alsira, tårar på kind och plåster på benen. Men hon grät inte mer. Önskar så de kunde förstå att man bara menar dem väl. Allt gott på hela jorden. Åh, om jag bara kunnat ta sprutorna för deras skull!
Nu är det i alla fall över. Vi är hemma, båda två sover och nu hoppas vi innerligt här hemma på att de slipper några biverkningar och än mindre mässling.
Och som sagt, något tenderar komma emellan när jag lovar lägga upp inlägg om något. Så ”syskonvagnsinlägget” kommer som ni förstår inte ikväll. Återigen kom visst kom något emellan.
Minst sagt.
