… väntar alltid för länge! Aldrig har väl fem dagar känts som en evighet – men när ordet ‘bebis’ står skrivet den 15e maj i kalendern, känns varje dag som tre.. minst. Kom ut nu bebis!
Vi väntar juh!
Varför är det alltid så, att allt blir kaos bara för att man är ensam hemma? Min käre sambo/sämre hälft åkte på övning med Försvaret igår – och lämnade mig ensam i mitt höggravida tillstånd med ett överenergiskt barn och en rabiat hundvalp.
Inga problem, tänkte jag! De är klart att det kommer gå hur bra som hellst. Stella har varit på superbra humör hela veckan och Ralph brukar sköta sig. Gårdagen förflöt smärtfritt, glada barn, pigg mamma och duktig vovve.
Idag, brakade helvetet lös.
Barnet vaknade ca sju gånger inatt, jag hade förvärkarna from hell, sov kanske två timmar, Barnet vaknade 06:30 (sover alltid till 08:00 annars) Hunden vaknade samtidigt, barnet var på dåligt humör, övertrött mamma kunde inte somna när barn va på dagis, barn vägrade sova middag efter dagis (skrek i två timmar) hund bajsade inne, mamman tog en promenad med barn och hund i snöovädret – barnet skrek – hunden bajsade inte, barnet bajsar på mattan i sitt rum, och sedan i badkaret, hunden biter sönder tapeten.. Det är ett under att jag inte förlorat förståndet!
Nästan så jag önskar att vattnet skulle gå, så jag fick vara ifred – på förlossningen ^^
Nu sover Stella i sin säng, Ralph sover bredvis mig under filten och bebisen är stilla i magen. All is good in the house of Thor.
Snälla låt mig få sova inatt! Annars fixar jag inte en sån här dag till..
Nu är det endast 36 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum. Magen är tung, jag har ont överallt, jag somnar så fort jag sätter mig och jag äter hela tiden. Underbara tider, right? Ibland slås jag av hur dåligt den såkallade gravidhjärnan fungerar, jag tänker väldigt konstigt och jävligt dumt.
Som t.ex.
”Fan vad jag sover dåligt, och har ont överallt – vad skönt att det bara är ca en månad kvar av graviditeten – då kan jag äntligen få sova!”
eller
”Åh tänk när vi sitter där på stranden och Stella leker i sanden och bebisen sover i vagnen i skuggan”
Alltså.. födde inte jag barn för två år sedan eller? Kanske finns det någonslags inbyggd förträngningsmekanism i hjärnan – som lurar en att tro att allt ska bli lugnt, smärtfritt och fint – för att annars kanske man aldrig skaffar barn nr 2?
För jag menar, det som egentligen väntar mig är ju eftervärkar, sömnlösa nätter, skrik, trasiga bröstvårtor, otillräcklighets känslor, syskonavundsjuka, bebisbajs, potträning och ett icke-existerande sexliv.
Vad har jag gett mig in på…
Vad för kaos ska du föra med dig, du lilla lilla bebis?
40 dagar kvar till nedsläpp! 40 dagar kvar som enbarns mamma och 40 dagar kvar av gravidkrämpor.
Måtte dessa dagar springa förbi – jag vill veta vad det är för typ som ligger där inne. Boy or Girl? Vem är den lik? Har den Stellas humör (i hope not) och the million dollar question: Kommer den sova så mycket som jag föreställt mig? (Antagligen inte)
Jag ser framför mig hur jag sitter i solen och läser en bok, Stella leker i sandlådan och bebisen sover i sin vagn.. Ralph ligger bredvid och sover.. Ja ni hör ju, rena drömscenariot! Jag lovar att uppdatera när/om/när det aldrig inträffar ^^
Våren är här! Det firas med 100 000 fräknar, nya (häx)naglar och en smörgåstårta i miniatyr – bara till mig! Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen: Fördelarna med att vara ihop med en kock är många. Sen råkar min kock vara alldeles förskräckligt bra på att skämma bort sin gravida flickvän – pluspoäng!
Jag vaknar av ett ”Mammaaa!” – varje morgon mellan 07.00-08.00 – innan väckarklockan hinner ringa. Jag plockar upp barnet, tar med hunden och går ner för trappen. Fixar frukost med barnet på ena armen, medan hunden kissar på sin valptoalett på balkongen.
Tar in hunden, äter frukost och fångar flygande smörgåsbitar och rinnande fil-gegga samtidigt. Håller hunden borta från smulorna på golvet med ena foten och försöker dricka kaffe samtidigt.
Tvättar, byter blöja, borstar tänder och klär på barnet inför avlämnande på dagis kl 09.00 – springer till dagis, lämnar ett ovilligt barn till sura dagisfröknar och går hem för att sätta igång med dagens pluggande.
Jag hatar vardagsmornar. Nämnde jag att jag är gravid också? Gravid i åttonde månaden, that is. Tjock och andfådd.
Under denna tid har jag oftast hunnit gå på toaletten tre-fyra gånger (graviditets-relaterat-kissande) klätt på mig, borstat tänderna, fixat håret och sminkat mig – med ett öga i spegeln och det andra på barn och hund så att det inte sker några ‘slå-i-huvudet-med-hundben’ eller ‘bit-i-hand-eller-fot‘ olyckor. Jag har väckt min sambo, satt på kaffe åt honom och städat undan i köket.
Så här ser mina vardagsmornar ut. Alltid.
Tills imorse, när jag lade lämnade-på-dagis-uppgiften till barnets pappa. Efter ett smärre utbrott under påskhelgen – från hans sida – när han inte fick äta frukost ifred och satte sig på toaletten med sina smörgåsar och surade. Behöver jag säga att jag nästan exploderade av irritation? När fick jag äta frukost i lugn och ro sist, ensam framför tvn? Kan det ha varit för två år sedan - before baby?!
Så, nu får han lämna barn på dagis innan han trippar iväg till jobbet – denna omorganisering i morgonrutinen gör mig mindre magsårs benägen, jag kan duscha och göra mig iordning ifred när dom har gått och dagen blev genast mycket bättre.
Varför har jag inte fattat att det enda jag behövde göra, var att be min sämre hälft om hjälp? Jo, för att jag kan ju själv. Det är så jag funkar – jag behöver ingen hjälp, jag kan göra allt själv. Kanske är dags att ge upp tjurskalligheten och inse att jag numera är en 20 kg plus, snart tvåbarnsmamma med en hundvalp, som studerar på heltid – och att jag faktiskt kan be om hjälp. Och framförallt: jag är faktiskt inte ensam om föräldraskapet – jag behöver inte göra allt själv. Även om jag kan!
Skynda dig ut nu bebis, jag vill se hur du ser ut i din allra första grodkostym!
Om 72 dagar smäller det! Om 72 dagar kan jag kalla mig tvåbarnsmamma! Om 72 dagar är vi en familj på 4 + vovve!
Det känns som att graviditeten bara flög förbi, och nu sitter jag här med en jättemage och längtar efter att få min midja tillbaka & att få hålla lillbebis i famnen såklart.
Galet att jag snart kommer att ha en tvååring, en valp & en nyfödd att älska och ta hand om!
Stellas bebisstrumpa – snart sitter den på lillasyster/lillebrors nyfödda fot – can’t wait!
