<![CDATA[Idag känner jag att min prestationsnivå har legat på ungefär minus hundratolv. Jag kom inte ur sängen förän halv tolv, jag har bara gjort en av tre skoluppgifter (den lättaste såklart) och jag har tittat på på TV tills ögonen blv fyrkantiga ungefär... Imorgon blir det andra bullar (vilket fult uttryck det är egentligen...). Imorgon så ska vi ta långpromenad med grannen och hundarna, jag ska börja på BÅDA mina kvarvarande uppgifter och jag ska försöka hinna iväg och träna (läs tvaga mig...). Så det så, scouts honour...]]>

<![CDATA[Ikväll så såg jag och David New moon. Jag är imponerad över hur bra den följde boken. Det är ett plus. I övrigt så tänker jag nog inte tycka så mycket. Det enda jag dock vill nämna är att jag har väldigt svårt att förstå hela Edward-hysterin. Alltså förlåt, men han är bara kantig, helt hålögd och har ful frisyr. Jacob däremot har muskler som ingen annan och ser inte galen/manisk/schizo ut när han ler. Jag hade valt varulven över vampyren any day of the week...

]]>

<![CDATA[Jag är stolt över att vara svensk. Jag är stolt över att det finns en grundtanke i Sverige om arbetsrätt och arbetstrygghet. Jag tycker att kollektivavtal är en jävligt bra sak.

När en affär svarar på en kollektivavtalsbegäran genom att sparka alla medarbetare och hänvisa dem till ett bemanningsföretag så borde de skämmas. Faktiskt så borde de lynchas rätt rejält, stupstock och äggkastning är saker som dyker upp i huvudet. Jag tycker det är pinsamt att ett företag inte kan visa mer kurage än såhär, att ett företag inte kan ta sin maktställning med lite värdighet.

Som arbetsgivare så har man ett maktövertag - därför finns fack och kollektivavtal. Ensam är inte stark, med en enad front blir man mer slagkraftig. Det är pinsamt och riktigt skrämmande med arbetsgivare som inskränker på den möjligheten.

]]>

<![CDATA[

]]>

<![CDATA[Diverse familjemedlemmar har börjat avkräva mig på önskelista. Om man bortser ifrån att det betyder att jag snart måste börja tänka på att köpa julklappar så är det jobbigt för att jag inte vet vad jag önskar mig. Detta är vad jag har kommit på hittils:

Hushållsvåg
Benvärmare i spexiga färger
Presentkort på kläder
Biocheckar
pengar till kurslitteratur och sl-kort (väldigt oglamoröst men livsviktigt...)

Några ytterligare förslag?]]>

<![CDATA[Ni kanske minns att jag har varit på TV för inte sålänge sedan, tidigare i höst var jag och ett par kompisar livepublik i Tinas Cookalong, det har jag bloggat om här. Nu har jag gjort det igen, varit på TV alltså - helt enastående. Ihoplagt med när jag var typ åtta (?) och stod och höll på att kissa på mig i direktsänd TV när stadskampen kom till Kristianstad så blir detta tre gånger. Det ni. Eller, kanske två och en halv gång...

Kika på klippet nedan, jag syns ungefär när mätaren står på 0.45. Men jag rekommenderar dock klippet som handlar om scouternas förbundssämma som jag var på i helgen!

]]>

<![CDATA[Okej. Påstående: jag är van vid att vara en av de bästa.

Sen jag började läsa engelska på Högskolan för två snart år sen så har jag ständigt varit en av de bättre i klassen, jag har presterat som aldrig förr och det har kännts jävligt bra. Under mina två terminer engelska fick jag VG i allt jag gjorde och fan vilken pepp det var för självförtroendet. Även terminen när jag läste svenska i våras gick jättebra med nära på enbart toppbetyg.

Nu går jag på en utbildning som bara släpper in de bästa. För att överhuvudtaget bli övevägd så måste man prestera på ett prov. De 22 som till slut kom in är således väldigt duktiga. Alla. Konkurrensen är hög.

Igår fick vi tillbaka vår grammatiktenta, och grammatik är min grej. Jag fick ett B. Ett B är bra, jag hade 98 av 103 poäng så att säga att jag är missnöjd känns inte helt rimligt. Däremot är det en GIGANTISK tagg i ögat att veta att gränsen för A, dvs det högsta betyget, ligger på 98.5. Det är helt enkelt inte okej. Det gör mig ofantligt irriterad. Inte ens ett poäng var jag ifrån.

Det påminner mig om när jag skrev högskoleprovet och hade två poängs marginal till 1.7 enligt tidigare normeringstabeller som varit oförändrade i flera år men som trots allt förändras med, wait for it, TRE poäng just precis då när jag skrev det. Jag hamnade alltså precis under gränsen och fick 1.6 istället.

Missförstå mig rätt, jag är nöjd och tacksam med att jag har läshuvud, visst är det en utmaning men det är en utmaning jag kan ta med ro många gånger. En utmaning som är rolig och det vet jag att det finns många som inte kan säga. Så jag är inte otacksam, jag är bara väldigt irriterad på att marginalerna INTE vill vara på min sida just nu.

Så egot fick sig en törn igår. Man skulle kunna säga att jag insåg att jag inte är odödlig eller nått. Eller så kan man bara säga att jag har underliga prioriteringar i livet som låter en så fånig sak som en grammatiktenta störa mig. Det är bara att välja. Värt att väga in är att jag faktiskt drömde om att tentan var felrättad i natt, i min dröm så hade min lärare rättat fel och jag fick mitt betyg höjt. En sked narcissim någon, jag har i överflöd...]]>

<![CDATA[

]]>

<![CDATA[Hopp. Det är ett av de många ord jag associerar med jämställdhet. Mitt förra inlägg känns en aning bitter så jag måste berätta om att jag faktiskt ser ljust på framtiden.

För kanske fyra veckor sedan satt jag på tunnelbanan. Röd linje norrut mot Mörby C om någon känner att det spelar någon roll. Vid universitetet så går det på en skolklass, jag är ganska dåligt på att åldersbestämm barn men de var äldre än förstaklassare och yngre än femteklassare - på ett ungefär... Hursomhelst, det fanns inte platser till alla barnen, två av killarna kom åt mitt håll med siktena inställda på en av de få lediga platserna.

Det är här mitt framtidshopp kommer in. För istället för att den ena tar platsen och låter den andre stå så säger en av killarna:

- Om du sitter i mitt knä så kan vi sitta ner båda två.

Det känns så betryggande. Att veta att lite av det där "typiskt kvinnliga" som närhet i form av att sitta i knä och kramas inte längre är så fruktansvärt tabubelagt. För mig så representerar de där två killarna (som faktiskt satt i knät på varandra utan omedelbara gliringar och bögskämt) en framtid där kvotering (och andra reaktioner på ojämställdheten) kanske inte längre är lika motiverade. Det gör mig glad!]]>

<![CDATA[Jag har alltid varit den som ifrågasatt. Jag är den som säger emot, som pratar för kvotering och tar ställning. Jag kompenserar gärna eftersom min filosofi är att i ett system som patriarkatet där en grupp systematiskt blir förfördelad så behövs det människor som medvetet och genomtänkt agerar i motsatt riktning.

Kvotering är något som alltit har legat nära mitt hjärta, just för att det är något som jag ser som en bra aktion mot ett diskriminerande system. Missförstå mig rätt, kompetens går före kön men det är ingen hemlighet att en mindre kompetent man inte sällan går före en bättre valificerad kvinna enbart på grund av hans kön. Det är där jag ser behovet, när objektiviteten inte längre är objektiv. När den oupplyste per automatik väljer fel, då behövs vi som tänker tvärtom för att göra rätt.

Jag är av den starka åsikten att en så bred och jämn representation människor på en arbetsplats/i ett arbetslag/i en yrkesgrupp är det bästa. Och då behövs det ibland kvotering. Då behöver vi välja den minst represnterade i de fall när det finns två likvärdiga kandidater. För att det gör helheten bättre. Märk väl, detta gäller även på andra hållet; jag kvoterar mer än gärna in män i kvinnodominerade yrken och applicerar precis samma filosofi när det kommer till etnisk bakgrund och sexuell läggning.

Jag tar gärna diskussionen för jag står för min åsikt. Och den är enkel, den säger bara att vi är alla lika värda men att i ett system som förtrycker några så behövs en medvetenhet som kompenserar.

Detta är förövrigt mitt bidrag till veckans bloggtema: jämställdhet!]]>