<![CDATA[Okej, för att svara på frågan som jag tror en del inte vågar ställa: Ja det var planerat. Jätteplanerat faktiskt, vi har velat ha barn ett tag och så sa vi att om David hade jobb så skulle vi försöka tajma så det blev en bebis någon gång i närheten av sommarlovet mellan min fjärde och femte termin i skolan (det vill säga nu i sommar). Vi lyckades på tredje försöket och utöver att vi inte kan vara lyckligare över bebisen i sig så är det faktiskt också perfekt rent praktiskt.
De första tre månaderna var både lugna och jobbiga. Jag slapp det mesta av det jobbiga man förknippar med graviditet, inget illamående vilket jag är särskilt tacksam för. Jag var dock hutlöst trött i ca 6 veckor, en period som lyckades sammanfalla väldigt väl med de fyra veckor som jag juljobbade vilket resulterade att jag inte var människa då. Jag lyckades även få flunsan i en vecka där så det var inte jätteroligt. Men, jag föredrar att sova mycket framför att kräkas mycket.
Sen så har det varit lugnt, det moler lite i magen ibland, jag har halsbränna ytterst sällan och så är jag rätt trött fortfarande. Jag har däremot ingen antydan till foglossning (peppar peppar) och risken för illamående är över nu. Så på det stora hela har jag en väldigt behaglig graviditet...
Men, så är de den jäkla huvudvärken, jag har huvudvärk oftare och intensivare sen jag blev gravid, framförallt så har det varit mycket de senaste kanske 6 veckorna. Vissa dagar blir jag helt däckad, i måndags så fick jag inget gjort på hela dagen för så fort jag rörde mig höll huvudet på att gå i sönder. Idag är en bra dag men jag känner av den ändå. Huvudvärk kan bero på många saker som inte är graviditetsrelaterade men med tanke på att jag aldrig har aft sådana här problem innan så ska jag ta upp det med MVC nästa vecka tänkte jag. Det kan vara pga blodtryck, dåligt järnvärde eller tusen andra saker. Oavsett så är det inget jag tänker lämna åt slumpen, så följas upp ska det.
Sen, avslutningsvis, det där med sparkar frågar ganska många om, och jag har inte känt något som jag till hundra procent kan säga är bebisen än. Men några gånger har jag misstänkt att det kanske är bebisen som får magen att bubbla lite, det är dock svårt att säga säkert. Det är ju såklart svårt att känna igen det första gången, men jag väntar, jag vet att det finns någon därinne som snart kommer göra så mycket väsen av sig så att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Så nu är jag mest nöjd med att passa på att ta det lugnt då länge det går...]]>
