<![CDATA[Det börjr närma sig, typ, det är ju förvisso två månader kvar men inte om man räknar tid som är tillgänglig för fix. Jag dyker snart in i tentadimmor gånger två (ordinarie tenta följt av omtenta) och mitt i allt det åker jag till Skåne i två och en halv vecka. Och jag kan liksom inte låta bli att planera och fixa redan nu, så, vi har redan det mesta som vi verkligen behöver. Det återstår några saker dock innan jag kan andas ut helt.

Vi har:
Kläder så vi klarar oss mer än bra i början
Vagn
Spjälsäng
madrass, kudde och täcke till spjälsäng
Underlakan
Skötbord
Förvaring
Blöjhink
Bärsjal

Vi har inte:
Skötbädd
Lakan
Filt
Nappar
Nappflaska
Barnvagnsmobil
Hygiensaker till mig och bebis
Parasoll och mugghållare till vagnen (saker man bara måste ha!)

Så. Det är vad jag kommer på. Jag har säkert glömt 40 000 miljarder saker men jag känner att vi klarar oss hem från BB och så löser det sig. Någon som kommer på något vi har glömt?

Sen angående babyskydd så ska vi hyra av IF tänkte vi, det måste vi också fixa med innan det är dags, jobbigt att inte ha det när vi ska hem från BB.]]>

<![CDATA[Vi pratade vikt och mat på MVC igår, som alla andra gånger. Jag ligger +14 sen inskrivning och min BM är väl inte jättenöjd med den siffran (NÄHÄ, vem är det tror ni?). David skvallrade på mig och sa att jag äter alldeles för oregelbundet och det är ju sant, hela mitt liv är oregelbundet. Lektion varannan dag och sovmorgon till efter elva ibland och alla andra varianter ni kan tänka er på tider. Lägg då till sena middagar när David inte är hemma förrän halv åtta varannan dag.

Det blir liksom svårt att hålla reda på sig själv om man äter frukost klockan tolv ena dagen och halv nio andra. Och det där med att inte äta efter klockan 18 funkar inte om jag vill äta med David.

Men, jag känner att det är dags att göra något nu. Så nu försöker jag äta frukost mellan åtta och nio, lunch vid 12, mellanmål på eftermiddagen och middag vid 17.30. Vi får se hur det går. Framförallt kommer jag ha svårt att inte äta på kvällen, i alla fall i början, men kanske blir det lättare att äta så tidig frukost om jag inte äter mitt i natten hela tiden.

Så, om någon undrar så har min matdag sett ut som följande idag:
08.30 mannagrynsgröt med jordgubbssylt och mjölk, två mackor, proviva
12.00 matlåda med fäskkarre, grönsaker och nudlar
14.00 två mackor och latte
16.30 ett äpple
17.30 kycklingssallad med mozzarella

När jag ser detta så måste jag även påpeka att allt som är lagat är lagat av David. Jag har en underbar sambo som gör så mycket fint för mig. PUSS underbaraste!

Så, vi får se vart detta landar. Bra rutiner är alltid bra och jag oroar mig inte jättemycket för vikten just nu, däremot känner jag att det kan vara bra att få in lite rutiner till efter bebisen kommer – då om någon gång kommer jag att behöva det.]]>

<![CDATA[Igår var verkligen en bebisdag. Först en tur till Odenplan för tillväxtultraljud, en snabbis in och ut med en ganska charmlös BM. Allt såg fint ut, men det är en stor liten bebis som bor i magen, den väger nu precis under 2200g i v.31+6. Den hade fö hicka under ultraljudet och hicka igen idag när jag hade föreläsning, mycket hicka blir det och det känns mer och mer ju större hen blir.

Efter ultraljudet åkte vi direkt till MVC för rutinkontroll. Det gick bra, vi mätte magen, lyssnade på hjärtljud, kollade blodtryck och blodsocker. Angående magen så låg den helt plötsligt precis på normalkurvan istället för lite över. Detta trots att bebis i magen växer på som bara den. Lustigt värre. Mitt tryck var bra, det har det varit hela tiden, dock så var BM inte lika nöjd med mitt blodsocker. Det hoppar en hel del upp och ner men det är ingen panik, bara något att hålla koll på.

Sen pratade vi också om mat och vikt, det tänkte jag ägna ett helt eget inlägg åt så håll utkik.

Idag är det för övrigt exakt åtta veckor dagar till bf. Inte för att jag förväntar mig en punktlig bebis… Det är dock roligt skitläskigt att tiden går så snabbt. Nyss var det november och plus på stickan och sen så sitter jag här, solen skiner och bebis sparkar. Jäkla hittepå egentligen…

Min mage är lite lustig förresten, den är helt sne, vänster sida är större och högre eftersom bebis ligger och fiffilurar där vilket hen har gjort mer eller mindre hela tiden. BM sa att det var bra eftersom den roterar från höger till vänster när den ska ut. Nu har den liksom sparat en bit av vägen, tack och bock för det säger jag ]]>

<![CDATA[Ibland (läs: alldeles för ofta) förbluffas jag över världen. Tydligen finns det en åldersgräns för när man får bära vissa plagg och när det är dags att ge upp långt hår till förmån för något mer passande. Aftonbladet refererar en undersökning där kvinnor fått yttra sig om vid vilken ålder andra kvinnor ska sluta bära vissa plagg och annat fånigt.

Inte bara är detta fullkomligt löjligt det är också sorgligt – när ska vi sluta begränsa varandra? Det finns ett citat som lyder ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” och det blir så tydligt här. Om vi inte ens står upp för varandra, vart är vi på väg då?

Sen kan vi ju notera att bikini bara är okej tills dess att man är 47 och baddräkt tills dess att man är 61. Är det nakenbad som gäller därefter eller ska vi helt enkelt förbjuda pensionärer att vistas på våra stränder?

Det finns nog för övrigt en hel del som tycker att mina fläskiga, vita lurvpålar till ben borde döljas bättre än såhär. Men det ger jag blanka fan i – jag klär mig nämligen för mig själv och ingen annan!]]>

<![CDATA[Om någon mot all förmodan skulle undra så är det just nu väldigt synd om mig. Jag har nämligen gruvligt ont i sidan (jag får det ibland, någon nerv som kommer i kläm) och är dömd att inte röra på mig särskilt mycket på ett tag. Lägg ihop det med att jag är svinhungrig och naken (nyduschad) så förstår ni mitt dilemma: det kommer ta ett tag för mig att lyckas få på mig kläder och jag kommer efter det inte palla laga mat. Och jag har ingen lust att laga mat naken. Så, jag är nu dömd till smärta och hunger eftersom David inte är hemma och kan laga mat till mig. Han är dock på väg så jag ser ljuset i tunneln!

För övrigt så är jag väldigt glad och nöjd, jag har fått mycket bra respons både i blogg och twitter idag. Det är roligt både att få medhåll och att utmanas till diskussion.

Angående mitt inlägg om SAOL så vill jag förtydliga lite: jag är helt med på att svenskan ser ut som svenskan ser ut. Det jag känner verkligen befäster ett ojämlikt system är det faktum att normen (dvs invånare) likställs med det manliga könet, och sen kommer kvinnan som något slags tillägg. Att detta sen står helt oemotsagt känns värst av allt. Och det är inget specifikt för just personer från Angola utan är ett drag som är genomgående i svenskan.

Att sen det är värre i andra språk – ja, det är ett faktum men inget argument för eller emot något. Skulle man ta hänsyn till det skulle vi sällan komma långt, för det är alltid någon annan som har det värre men det påverkar ju inte det faktum att vi utifrån vår situation måste reagera på saker som inte känns rätt och som skulle kunna bli bättre!

Nu ska jag titta på 21 på sexan och väntar på att David ska komma hem och utfodra mig. Om någon undrar så är nog anledningen till att kroppen gör ont att jag satt hukad över en besvärlig Bamsehund innan med saxen i högsta hund och friserade för glatta livet. Han är nu en ny hund, eller, samma gamla hund fast ungefär hälften så lurvig…

]]>

<![CDATA[Jag läste precis i Aftonbladet om ett kanadensiskt föräldrapar som har valt att hemlighålla sitt barns kön för omvärlden. Varje gång jag hör om sådana fall blir jag lika imponerad, imponerad för att de orkar. Jag tror nämligen inte att jag hade orkat. Jag tror inte heller att det är skadligt för barnet alls, framförallt inte om föräldrarna tar sitt ansvar som alla andra föräldrar borde göra och betonar för barnet att hen är sin egen människa och att hen får vara precis som hen själv vill.

Däremot tror jag att det är tröttsamt för föräldrarna med omvärldens reaktioner och att ständigt behöva försvara och förklara sig. Majoritetn av kommentarerna på artikeln är lika verklighetsfrånvända som kommentarer på aftonbladet brukar vara, och det visar väl på ungefär vad föräldrarna möter för attityder. En av kommentarerna går ut på att föräldrarna har fråntagit barnet sin könstillhörighet och jag undrar på: vilket sätt då?

Det framgår aldrig att föräldrarna förnekar för barnen att det finns olika biologiska kön, snarare tvärtom eftersom de äldre barnen får välja precis själv utifrån sina egna preferenser trots att de råkar ha en snopp. Däremot förvägrar föräldrarna omvärlden att basera sin bedömning av barnet utifrån sociala konstruktioner. Det drabbar inte barnet utan är mest jobbigt för de som gör det jobbigt genom att tvunget känna att de behöver veta vad barnet har mellan benen för att kunna bemöta det på ett, enligt dem, korrekt sätt.

Jag förstår för mitt liv inte varför kön ska vara så avgörande? Varför är kön det första man frågar efter när ett barn föds? Finns det inte ungefär 40 000 miljarder intressantare och viktigare saker att intressera sig för? Jag blir så trött. Den som frågar mig vad det är för kön på vår bebis när hen kommer i sommar vet jag inte vad jag gör med, men glad kommer jag inte bli.

P.S. Läs gärna kloka Daniel Pernikliskis krönika på ämnet också!]]>

<![CDATA[Nu är dagens lektion slut och jag sitter kvar med Maria och Henrietta för att få lite uppgifter gjorda. Jotack. Och så pratar vi strunt också. Maria lyfte frågan vad det heter om man är en kvinna som kommer från Angola – jag kollar i SAOL på nätet och vi förbluffas över hur sexistiskt uppbyggt vårt språk är, och än värre: hur accepterat det är att mannen är norm.

I SAOL hittar vi termerna ”angolan” och ”angolanska”. Det första förklaras med ”invånare i angola” och det andra med ”kvinna” (se bilden).  Vi behöver alltså en extra benämning för kvinnor, och sen behövs inte benämningen för man specificeras eftersom det förutsätts som norm. Vi får alltså enbart alternativen ”invånare” och ”kvinna”, dvs normen och det som avviker. Suck.]]>

<![CDATA[Något av det bästa jag gjort sedan jag flyttade till Stockholm är att börja jobba extra som barnvakt. Många tror att det mest är ett extra stressmoment i en redan stressig pluggvardag men faktum är att det verkligen ger mig balans.

Idag har jag suttit flera, långa timmar på Uni och varit rejält stressad över allt som behöver göras. Och sen fick jag åka och hänga med de finaste Danderyd har att erbjuda en stund, och nu är jag mycket mer harmonisk och peppad inför morgondagen än vad jag var innan jag hämtade finaste Astrid och Joel.

Två fina, kloka och tokiga människor. Här fikar vi jordgubbar (eller nygubbar som Joel så fint säger) och livet blir inte bättre!

]]>

<![CDATA[Jag insåg igår att jag i princip har tentaperiod konstant nu i drygt tre veckor. Två olika kurser. Huva. Så idag sitter jag på Uni och pluggar och imorgon sitter jag på Uni och pluggar och på fredag sitter jag på Uni och pluggar och så vidare i oändlighet tills tentorna är färdiga.

Det är en hel del sidor som ska produceras, vår lärare har drabbats av någon form av vansinne och kräver smärre underverk av oss i form av textmängden från hell. Jag är dock inte så värst orolig för kvantiteten, ordbajsa kan jag, men jag vill ju gärna skriva något bra också – inte bara långt.

Såhär ser för övrigt ett tentakaoz ut: dator, viktiga papper, pluggvän, kaffe, vatten och choklad. Viktigast sist.

]]>

<![CDATA[En av anledningarna till dålgt bloggande igår är att jag gick Vårruset med några scoutvänner, eller, de flesta sprang men jag fick faktiskt sällskap av Malin hela vägen som hade ont i benet. Det var trevligt och svettigt och efteråt picknickade vi. jag tror bara jag såg två andra gravida där, som det syntes på iaf, det är synd för vi preggos behöver ju hålla igång säger de.

Hursomhelst, Vårruset är skoj, man kan gå eller springa och alla blir lika glada ändå. Nästa år tar jag med Trollet och lunkar igen – vem är på?]]>