Efter mitt inlägg om klänningen jag köpte till Emil fastnade jag i en allt annat än ljummen diskussion på facebook med en av mina vänner. En sak som togs upp där var att det var sorgligt att jag gör politik av Emil och och att han borde få skapa sina egna uppfattningar om världen, fria från mina radikala värderingar. Han skulle inte vara ett verktyg för mig för att föra fram mina åsikter. Här vill jag verkligen protestera.

Allt jag gör, oavsett om det handlar om att amma offentligt, klä mitt barn i klänning eller inte raka mig under armarna, det gör jag för min skull för att jag vill, eller när det involverar Emil, för vår skull. Hade jag levt ett liv där jag varken hade facebook, bloggade eller var aktiv på twitter så hade jag gjort på samma sätt. Jag gör det för att jag vill, helt utan agenda.

Att jag sen tänker igenom vissa saker extra mycket och är extra noga med att faktiskt leva efter mina egna ideal det handlar för mig om normalisering. Jag är extra noga med att inte dra mig för att amma offentligt eftersom jag vet att det behövs. Och jag räds inte för att ha linne trots mina håriga armhålor, för den sanningen, den delen av verkligheten, behöver också få synas.

När jag sen väljer att blogga om det, skriva om det på twitter eller ta upp det på facebook – ja, då har jag ofta syfte att provocera. Att få folk att reagera och REFLEKTERA. Det är eftertanken jag vill åt, de höjda ögonbrynen och den där instinktiva reaktionen är bara ett medel för att jag hoppas att någon i slutändan ska fundera över varför de faktiskt reagerar som de gör. Fundera över varför en kort flash av tutte får folk att trilla av stolen eller varför en bebis med snopp i klänning får en att sätta kaffet i halsen.

Jag är för övrigt fullt medveten om att gränserna mellan allt det här är väldigt suddiga, men det är inget jag kan göra något åt. Om min håriga armhåla eller offentliga amning eller hur jag klär mitt barn verkligen provocerar er så är det mest relevanta inte vad jag gör utan VARFÖR det frammanar så starka reaktioner i ER. Ni äger era egna reaktioner och om mitt vanliga liv väcker så starka känslor så kanske det är dags att fundera över vilka referensramar ni har. Vad är det med en viss typ av kläder på mitt barn som gör er så upprörda? Det är ni som med de reaktionerna skapar en miljö där en pojke i klänning är avvikande.

Tuttmys på BB <3

(Sen det här med att uppfostra sina barn fria från värderingar. Det går inte. Och min uppgift som förälder ÄR ju att uppfosrta mitt barn till en vettig människa med sunda värderingar OCH samtidigt ge verktyg för kritiskt tänkande och analys. Det ena utesluter inte det andra. Det är dock ett annat inlägg.)

Även Lady Dahmer har såklart skrivit om det här. I wish I had her brain!