Efter barnvagnsmarsch, lunch och tygshopping med Sofia åkte jag ut till världens ände (nåja) och träffade Audhumble och Le Toad. Syftet var sjalköp men det blev en lek och häng-dejt vilket var jättetrevligt. Barnen verkade också ha skoj, de garvade loss ibland så det inte var någon hejd på dem, underbart att höra <3

Anledningen till att det var dags för en ny sjal är att min älskade Looma Sino inte känns tillräckligt bra nu när Emil blivit större. Han sitter fortfarande helt okej i den men det är tungt och obekvämt att bära. När jag fick erbjudande om att köpa den här sjalen som är en vävd sommarsjal (Wrapsody Bali Breeze) kändes det bara för bra för att motstå, så nu har vi en sjal som avlastar bättre och kommer vara guld nästa vecka på Gran Canaria samt i sommar. Jag provknöt innan vi åkte hem och det kändes direkt tusen gånger bättre än vad trikåsjalen har gjort på sistone, så nu blir det äntligen lite mer sjalande igen! Win på den här dagen alltså!

Tack Audhumble för fotona!

Idag bajsade Emil på pottan för första gången. Jag applåderade. Slut på meddelande.

Ja, då var den här galna Anna Wahlgren på tapeten runt om i bloggosfären igen. Suck säger jag bara. Jag är allergisk mot hennes typ av tänk där det finns en sanning för alla barn. Hon presenterar sitt recept, sin “Sova hela natten”-kur, och folk ser på henne som att hon har uppfunnit hjulet bara för att hon har lyckats späka sina barn till tystnad om nätterna. Istället för att som en annan hippie respektera även barn som individer med olika behov och känslor. Hon inleder tex sin lathund för SHN-kuren med att förklara att den riktar sig till föräldrar till barn “som behöver lära sig sova som folk“. Hej generalisering. Jag kan berätta att här hemma finns massor med folk som sover både bra och dålig, däremot inte enhetligt.

Jag tror såhär: precis som vuxna så är barn olika. Vissa barn mår bra av att hänga med och följa förälrarnas rytm, sådan är tex Emil. Han hänger med i vårt liv i princip oavsett vad vi gör och han sover bra både på dagar och nätter trots att han ofta saknar rutiner. Överlag är han en väldigt nöjd bebis. Andra barn är kinkigare, något som kan ha tusen olika förklaring. Vissa barn kanske skulle säkert må bra av rutiner, och då kan det vara jättebra som förälder att verkligen våga prova det och ge det en chans. Kanske väljer man då att titta på något av Anna Wahlgrens scheman eller så utgår man från sin egen verklighet och hittar på något eget. Jag tror att rutiner kan göra under för ett barn om det är vad hen behöver och här kan Anna Wahlgren ha VISSA poänger som kan appliceras i VISSA situationer.

Vad jag däremot INTE tror är att något barn någonsin skulle må bra av att ignoreras och nonchaleras av sina föräldrar som Anna Wahlgren säger att man ska göra. På hennes hemsida säger hon att barn minsann kan skrika, det är ingen fara, och inte ens bajs eller kräk ska stå i föräldrarnas väg när de lär barnen hur de ska göra för att bete sig som folk. Först när barnet är halvhysteriskt kan man ägna det lite uppmärksamhet enligt Anna Wahlgren, och då ska man bara gå in och påminna om att man finns för att sedan överge igen samtidigt som man maniskt mässar en ramsa för bebisen.

Alltså, det här tar emot något så fruktansvärt bara att tänka på. Nej, jag tror inte att barn kolar vippen om de får skrika en minut eller två och återigen så är alla olika och här vet man själv bäst vad ens barn menar när det skriker. Men att ignorera sitt barn, låta det ligga nerkräkt och skrika tills det somnar av ren utmattning? På vilket sätt kan det någonsin vara rättfärdigat? Hur kan man rekommendera att man ska ignorera det unika samspelet mellan barn och föräldrar till förmån för att manisk upprepa en jävla sovramsa samtidigt som ens barn ligger och skriker sig fördärvat? Vett och sans – när slutade det vara en del av förädraskapet?

Andra kloka tankar i frågan finns hos bland annat Nina och Familjen Toad.

Jag har hela tiden sagt, ända sen innan Emil kom, att jag inte har några problem med att sätta honom i förskolan tidigt - jag är nämligen så tokig att jag tycker att förskolan ska hålla så pass bra kvalitet att det inte är skadligt för barn att vara där. Jag började dock fundera över det här efter Kalla fakta förra veckan som tog upp våra olycksdrabbade förskolor som till och med lett till att ett barn dött, när jag sen läste en artikel om det här i en föräldratidning så var ångesten och förvirringen ett faktum.

För verkligheten, den måste man ju också förhålla sig till. Både vår verklighet och hur förskolorna i Sverige ser ut på riktigt – inte hur mina ideal kring dem ser ut.

Vår verklighet ser ut såhär: jag är om allt går som det ska klar med skolan i juni. Det gör att jag kan vara hemma över sommaren och så kan David jobba. Till hösten sen ska David tillbaka till skolan, mest troligt på heltid. Alternativet för mig är då, om vi inte ska gå på knäna ekonomiskt, att börja jobba och skulle vi sätta Emil i förskola då skulle det betyda att han börjar när han är ungefär 14 månader gammal.

Jag tycker att Emils bästa är det absolut viktigaste (såklart). Det innefattar både att respektera om han är mogen eller inte och även att se till olika praktiska aspekter, det är ju relevant att han har tak över huvudet och mat att äta. Att börja ganska tidigt på förskola är ett alternativ, men om det är ett bra alternativ är svårt att veta nu. Det hänger ju så mycket på hur Emil är som person – om han kan gå, om han kan äta själv, om han kan kommunicera bra och hur trygg han är med andra människor.

Hur gör vi då? Det bästa alternativet jag kan komma på är att jag hittar ett deltidsjobb som jag kan sköta hemifrån och som jag kan kombinera med att vara föräldraledig. Då kan vi vänta med förskola tills det känns rätt. Det skulle verkligen innebära att vi kan vara lyhörda gentemot Emil och hans behov, snarare än styras helt av ekonomi och andra praktiska frågor.

Så, till den viktigaste frågan då: någon som har ett jobb att bjuda på? Jag kan börja så smått redan nu! Jag kan översätta, granska texter, korrläsa, skriva och mycket annat relaterat till text och kommunikation. Hit me

Här sitter vi i godan ro i soffan alla tre och vi tror att livet är fest. Jag och David äter middag och Emil sitter i sin bumbostol och spanar på oss. Sen, helt från ingenstans, reser sig ett ändlöst gallskrik ur den lilla bebisen och närapå spräcker trumhinnorna på föräldrarna. Vi vyssjar och buffar och kramar och tar temp och suppar och pussar och gosar och vyssjar lite till och buffer några gånger till och går och vaggar och gungar och pussar igen. Inget hjälper. Så vi gör allt en gång till.

Fortfarande skrik och panik.

Så, vad göra? Vi monterar bebis i vagnen. Vi kommer knappt ut i trapphuset innan han har lugnat ner sig och bara snyfthickar lite. Ganska snabbt så somnar han och när vi kommer hem en dryg halvtimme senare sover han hur gott som helst. Han vaknar när jag lyfter in honom och får lite mat men sen somnar han om på en halv suck i sin säng.

Älskade unge. Vad svårt det är när han blir sådär ledsen och man för allt i världen inte förstår varför. Nu hade han lite feber men det lilla kan knappast ha utlöst en sådan reaktion. Han verkade inte heller ha ont någonstans och han vill inte äta. Kanske var det bara lite för mycket trötthet, hunger, förkylning och annat på en gång. Väldigt skönt nu när han är nöjd och glad igen i alla fall.

Skumetiskumpetiskump. Ett bra recept för att lugna kvällsledsna bebisar.

Det här är ett ganska känsligt ämne för många, de flesta som berörs av det här tycker att de är kapabla att välja själva och att staten ska ge fan i att lägga sig i. Jag däremot tycker att det här är ett fall när staten borde gå in och lagstifta.

Idag tar pappor ut ca 25 % av alla föräldradagar, det har blivit bättre men skulle vi vänta på att det här problemet rättar till sig själva skulle det i den här takten ta 70 år. Det är för lång tid! Föräldraförsäkringen idag är en kvinnofälla av rang, kvinnor har sämre löneutveckling och får sämre pension eftersom arbetsgivarna förväntar sig att de kommer vara hemma längre när de skaffar barn.

Det också så att föräldraförsäkringen är inte i främsta hand till för föräldrarna, vi behöver inte hämta oss i ett drygt år efter förlossningen, mamman kanske kan behöva en stund för att hämta sig, olika lång tid beroende på hur förlossningen gick, och pappan kanske behöver sova ikapp en natt eller två men på det stora hela är poängen med föräldraförsäkringen att barnet behöver omvårdnad under sin första tid i livet- eller hur? Jag anser att barnen har rätt till alla sina föräldrar, och att det är dags att föräldrarna anpassar sig till det!

Oavsett vad man lagstiftar om kommer det finnas några det inte passar för, men statens uppgift är inte att lösa varenda människas problem utan att se till helheten och det är faktiskt helt irrelevant att diskutera individers lösningar eftersom det här är en strukturfråga och en fråga om vad som är bäst för barn i allmänhet. Det är inte konstigt att många individer är emot det här, för det skulle vara obekvämt för dem att tvingas ur invanda normer och de skulle vara tvugna att göra förändringar som inte alltid är så lätta. Det är också så att båda föräldrarna har rätt att vara lediga hela första året utan att ta ut en krona oavsett vad arbetsgivaren tycker, det är en rättighet och här får man välja precis hur man vill. Men ska staten finansiera det här måste staten också se till den bästa helhetslösningen!

Många jämför det här med när lagen om barnaga infördes, då var många emot det och hävdade att föräldrar hade rätt att uppfostra sina egna barn på ett sätt som de ansåg var bäst. Men även då handlade det om barnen, deras rätt att inte bli slagna snarare än föräldrars rätt att slå. Det är dags att inse att argument om ekonomi och fria val inte är lika viktiga som de om barnens bästa!

Läs mer om det här hos Lady Dahmer, klok som alltid!

Pappan och Emil.

…skulle nog socialen ta Emil. I Kvällöppet häromdagen blev hon helt förfärad över föräldrar som delar på föräldraledigheten och “flänger runt” med bebisar eftersom en bebis behöver en fast punkt minst sitt första levnadsår och helst flera till. Och jag misstänker att när Eva Rusz säger fast punkt så anser hon helst att man helt sonika ska strunta i att klippa navelsträngen förrän bebisen fyller ett. Paret som visade på att det går att dela föräldraförsäkringen jämt jobbade båda två och när mamman var på jobbet kom pappan och bebisen dit för att amma. Helt galet enligt Eva Rusz, skitsmart enligt mig.

Vi gör på ett liknande sätt. Jag pluggar på heltid och David är hemma mest, men David jobbar en helg i månaden och pluggar en del även han. Jag har dessutom scouter som tar en hel del tid. Emil är ibland med oss båda och ibland själv med någon av oss; ibland åker vi till universitetet hela familjen och Emil leker i sin vagn och tittar på världen en stund när vi pluggar. Och ofta när jag åker på scouterna får Emil följa med och just nu ligger han och sover i vagnen på universitetet, jag tog nämligen med honom hit så att vi får lite tid tillsammans och så David och lägenheten kan få lite kvalitetsstädtid.

Vi har det, om jag får svära, förbannat bra. Emil är otroligt trygg med oss båda och även med många andra människor. Jag tror att barn mår bra av att ha flera anknytningspersoner men om Eva Rusz fick bestämma skulle jag grotta ner mig i sängen med Emil i några år och fräsa som en löpande katthona mot sovrumsdörren om någon försökte röra min bebis. Men hur jäkla utvecklande är det för Emil egentligen?

Min underbara familj <3

I många diskussioner förminskas genus ofta till att handla om kläder, färger och former och allt det där, särskilt färgen rosa brukar vara central. Men det blir ju så fel, för genus handlar ju om så otroligt mycket mer än om huruvida pojkar får ha rosa på sig eller inte. Något som ofta glöms bort är att det är otroligt viktigt att som förälder vara en förebild och faktiskt leva som man lär. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Här försöker vi göra så gott vi kan, men det är inte lika lätt att ändra på sig själv och sina beteendemönster som det är att klä på barnen vissa kläder. Framförallt inte när man hamnar i nya och stressande situationer, vilket det är att bilda familj. När allt annat är kaos är det lätt att luta sig tillbaka på tryggheten i rutiner man kan och på slentrian bara fortsätta eftersom det funkar på så sätt att man får mat på bordet och har rena kläder att sätta på sig. Men vill man uppfostra barn till barn och inte kön måste man våga utmana och bryta även den här typen av mönster.

Att David är föräldraledig så pass tidigt känner jag är väldigt viktigt för jämställdheten i vår relation och vad vi lär Emil om hur världen kan se ut. Vi försöker också dela så gott vi kan på hemarbetet. Just nu är David och Emil iväg och handlar medan jag är hemma och städar. Häromkvällen lagade David middag och ikväll gissar jag att det är min tur. Sen har det även blivit så att David är huvudansvarig för tvätten. Han tvättar oftast och han är den som håller koll på att ny tvättid bokas. Många gånger har jag sagt till honom i panik att vi måste tvätta snart för nu är alla rena kläder slut, då förklarar han lugnt att vi har tvättid om bara några dagar och att han fixar.

Så på hemmafronten vill jag påstå att vi har kommit ganska långt, vi delar inte bara på genomförandet utan även på ansvaret (annars är det en typisk kvinnofälla att ta fullt ansvar för planerandet och tvingas delegera och styra och hålla koll*). Däremot är det fortfarande oftast David som fixar det tunga arbetet med att måla, såga lister och borra. Det är fan pinsamt och det handlar bara om övning, jag kan också om jag bara vill och här behöver vi bättra oss. Jag behöver bli bättre på att göra och David behöver bli bättre på att lämna över ansvar till mig!

*Boktips: Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten

Nystädat, eller, inte lika stökigt som innan i alla fall.

Ikväll har jag diskuterat genus lite lätt på twitter (alltid lika intressant). Ett vanligt missförstånd är att genus bara handlar om rosa och blått och att man ska klä barn tvärt emot. Så är det INTE! Genus handlar om att öppna upp världen och inkludera allt i ett barns uppfostran. Och inte bara färger utan modell, mönster och lekvänlighet. Kläder är viktigt, men det räcker inte att sätta en blå tröja på sin dotter och tro att man tänker genus. Nä, det handlar om att låta barn vara barn och att inte begränsa dem genom färger, motiv och passform. För mig är lekvänliga kläder med alla färger och motiv otroligt viktigt och det ultimata genusvalet eftersom det låter barn vara barn.

Sen finns det mönster som begränsar: rosa, blommor och hello kitty är för tjejer och traktorer, bilar och mörka färger är för killar. Genom att se de här mönstren och aktivt försöka bryta dem tror jag att man kommer långt. Jag försöker hitta blandningar, för att just bryta och inte bara byta. Rosa bilar och blå blommor och gula stjärnor och gröna hjärtan. Det är dock inte alltid så lätt. När jag var på Name It och akuthandlade kläder för någon månad sedan (jag hade eventuellt glömt extrakläder hemma) så hittade jag en fin body. Den var dock blå med bilar på och vi får tillräckligt mycket blått med bilar på så när jag såg en likadan fast rosa tyckte jag att det var en bra kompromiss. Det var bara det att när jag hade betalt och skulle klä på Emil så var det inte bilar på utan barnvagnar.

Det är så svårt att komma ifrån, vi är så inprogrammerade med vad som är vad och klädföretagen ger oss inte mycket svängrum. Men jag tror att det är viktigt att försöka, att se de här mönstren och försöka bryta dem. Inte bara säga att alla får allting utan faktiskt göra det också. Emil har rosa på sig av den anledningen. Han har även rött, orange, gult, grönt, lila, blått, grått, svart och vitt på sig. Av precis samma anledning.

Sen är det såklart så att oavsett hur vi klär våra barn så kommer vi inte långt om vi inte skärskådar oss själva och ser till att faktiskt BEHANDLA våra barn lika och vara BRA FÖREBILDER.

Jag är så trött på den här könsfixeringen som råder ca överallt. Jag är trött på att om och om igen se och höra hur Emil ständigt pressas in i en mall, hur han gång på gång bemöts utifrån sitt kön trots att han bara är en bebis än.

Hela tiden är det “hej grabben” eller “tjena killen” och jag vill bara skrika HAN HETER FÖR FAN EMIL OCH HAN ÄR ETT BARN. Jag vill att han ska ha tillgång till hela världen, trots att han är kille, men hela tiden bemöts han utifrån en snäv roll som innehåller förväntningar och normer för hur han ska vara. Hur svårt ska det vara att säga “Hej Emil” eller “Hej älskling” istället?

Sen får han konstant höra “när du blir större ska vi spring/härja/klättra/upptäcka tillsammans i skogen”, Det är dock aldrig någon som säger att när han blir stor ska han få vara med och baka/laga mat/pysslat. Ja, det är skitskoj för barn att klättra och springa i skogen, men det är också skitskoj att hjälpa till och baka eller sitta vid bordet och rita. Ska det vara så svårt att låta Emil ta del av den delen av världen också? Kan vi inte, snälla, försöka att hålla våra egna könsneuroser för oss själva och låta Emil vara en person snarare än ett kön?

Älskade UNGE <3