Jag gillar ju att läsa förlossningsberättelser och jag vet att det är många andra med mig som gör det. Därför har jag en hel kategori tillägnad till förlossningsberättelser där jag har samlat några av min favoriter. Här kommer tre till som kan sälla sig till den skaran, trevligt läsning!
Alfvan om Lilla A och om Liten del 1, del 2
CTG på min förlossning som ni kan läsa om här.
Det här är en av de starkaste och ärligaste förlossningsberättelserna jag läst på länge. Tack till min twittervän @tjockvacker för att jag fick läsa och för att du delar med dig.
En förlossningsberättelse med mycket rädsla, mycket hjälp, och en enormt stor kärlek.
(samt många parenteser)
Den 22 juli 2011 satt vi på en uteservering vid havet och öppnade kuvertet.
Kuvertet med tiden för födseln av vårt barn.
Jag har ett förflutet med svår panikångest med efterföljande lång rehabilitering, och även fast jag idag anser mig fullt fungerande (frisk blir man nog aldrig) och har tagit mig igenom mycket så var graviditeten i sig en svår upplevelse för mig och det diskuterades fram och tillbaka om det vore en risk för mig att föda vaginalt (om den utsatta situationen skulle ge ett återfall där kroppen slutar samarbeta med mig vilket kan hända vid panikattacker). Även om jag själv gärna velat visa för mig själv och omvärlden att jag minsann kan övervinna mina rädslor nu och skulle klara av en förlossning, vilket jag tror, så höll jag med om att det bästa för alla inblandade var nog att få ut vårt barn så lugnt, säkert och kontrollerat som möjligt.
Så. I kuvertet stod det att vi var välkomna den 8 augusti 2011 för operationstid kl.10.00.
Morgonen den 8 augusti skrev vi in oss på förlossningen. Jag hade fastat sedan kvällen innan, duschat i Descutan, fick nu dropp och klädde mig i de fina operationskläderna. Vi fick veta att det var ett par före oss som skulle göra kejsarsnitt och att det även kommit in många värkande kvinnor under natten så det var lite väntetid. Vi fick ett eget rum och några tidningar (bl.a. Allt om Mat – Grillspecial!) och blev tillsagda att vänta och vila. De skulle hämta oss när det var på gång.
En CTG-kurva togs och under tiden försökte jag undvika att tänka så mycket (och framför allt att läsa den där grillspecialen.) Allt såg bra ut och vi väntade nu bara på vår tur. Efter ett par timmar fick vi veta att det var väldigt många akutfall på kirurgen och vi skulle kunna få vänta länge. Efter några timmar till kom barnmorskan in och sa att vi skulle få vänta till sent på kvällen eller – i värsta fall – morgonen efter! Och visst blev det så. Vid 17.30 fick vi veta att vi kunde åka hem om vi ville för att komma tillbaka och göra om samma procedur morgonen efter! Jag som spänt mig hela dagen bröt ihop och var otröstlig, tyckte att jag lika gärna kunde skita i att komma tillbaka dagen efter. Och mitt i alltihop grinade jag över att ha förlorat datumet 110808 som var så lätt att komma ihåg! Logiska hormonhjärna. Hem åkte vi och jag fastade återigen den kvällen, sov sked, grät av rädsla och duschade i Descutan.
I efterhand fick jag veta att det fötts 7 barn den dagen varav 1 tvillingfödsel, 1 planerat snitt och 2 akutsnitt. För övrigt har ingen jag pratat med efteråt någonsin hört talas om någon som blivit hemskickad vid ett planerat snitt. Nåväl.
Morgonen den 9 augusti skrevs vi in igen. Hade turen att få samma barnmorska som dagen innan, en kvinna som visade stor förståelse för min sjukdomshistorik och hjälpte till på alla sätt hon kunde. Hon lovade oss eget rum på BB, kallade upp både narkossköterska och kirurg för att prata med mig och lyssna på mina rädslor och hon lovade att vara vid min sida hela vägen. Kateter sattes, (inga problem), dropp sattes (inga problem).
Barnmorskan berömde mig för mitt lugn (haha).
Även idag fick vi vänta några timmar så vi läste tidningar, försökte komma på ett namn (vi kom på ett!), vandrade i korridorerna, kramades och satte oss till sist i TV-rummet och spelade Kalaha. Precis när jag var på väg att förlora så kom barnmorskan och sa ”Nu är det snart dags. Nu kan ni göra er redo.”
Göra oss redo? Hur var det möjligt att göra sig redo för det som skulle ske? Jag såg på min sambo, F, och viskade ”Jag vill verkligen inte” medan jag grät stilla. Jag var så jävla rädd. Att inte räcka till, att inte klara det.
Vi gick in i operationssalen. Jag med min lilla blå mössa, mina uppspärrade ögon och mina landstingsstrumpor som hasat ner över fotlederna. F med blå kirurgkläder, kamera och en trygg hand i min hand. Kände tyvärr ingen förväntan där över att vårt barn skulle födas utan bara ren och skär skräck. Det var nog för stort för att begripa. Men jag skämdes så över det och jag blev förvånad varje gång någon nämnde att ”barnet ju snart skulle snart vara här!” Vilket barn?, tänkte jag. (Jag skulle ju bara skrikspy, svimma och sen eventuellt dö.)
Jag satte mig på operationsbritsen och fick instruktioner om hur spinalbedövningen skulle läggas. Jag skrattade och skämtade med läkaren som skulle ge sprutan medan jag hackade tänder av nervositet. ”Stick mig bara”, sa jag och krummade rygg som jag aldrig gjort annat. Hon lade bedövningen, det kändes som ett myggstick och precis när hon stuckit in den tjocka nålen utbrast jag ”Piece of cake!” med ett leende och de andra i rummet undrade nog vad som egentligen felades denna arma kvinna. För se rädd för sprutor, blod och smärta är jag inte. (Däremot för morfin, illamående, blodtrycksfall och sjukhusmiljö. Och att få barn.)
Sedan gick allting fort. Jag lades på rygg och ett skynke spändes upp, mina armar lades till rätta åt sidorna, syrgasmask sattes över ansiktet och folk strömmade in i rummet. Jag tog F’s hand och blundade, andades så djupt jag kunde och lärt mig och bara tänkte ”Håll ut, älskade jag. Du fixar det här, det gör du!”. Narkossköterskan, NS, berättade för mig i detalj vad som hände och i början hängde jag med och fokuserade, men sedan kom ett blodtrycksfall och det började susa i både huvud och armar. Det parerades med en spruta (Efedrin?) och jag mådde lite bättre igen, men sen kom fler blodtrycksfall och det kändes som att jag försvann ner i någon sorts narkos. (Dessutom fick jag jävligt ont i axeln av någon mystisk anledning.)
NS gav mig en spruta Primperan och förklarade att jag kunde känna att de slet och drog i mig men att det inte var någon fara. Jag kände inte ett skit. (Utöver den mycket onda axeln och känslan av att eventuellt behöva spy, svimma, skrika, ramla av britsen och dö). Jag minns att han vid ett tillfälle sa att de skurit igenom bukhinnan. Kanon, tänkte jag, då är de ju strax inne. Inte visste jag att det var ca 6 lager till de skulle igenom. Han hade även förvarnat mig att det kunde kännas obehagligt när de skulle trycka på min mage och dra ut barnet samt när de skulle stoppa tillbaka livmodern (! )(?) men han lovade att säga till innan. Jag tackade för det.
Under hela tiden satt F vid min sida och pratade med mig. Han berömde mig, berättade för mig att snart skulle vårt barn komma, att jag var den allra bästa, att han älskade mig och att han var stolt över mig. Han klämde min hand och frågade om jag ville att han skulle vara tyst men jag bad honom bara prata med mig. Jag vet att han tycker operationer och blod är väldigt obehagligt och jag hörde på hans röst att även han var rädd, så maktlös och liten. Jag kramade hans hand som trygghet. (Så mycket trygghet man som panisk uppsnittad bedövad tjockis nu kan inbringa.) Jag kunde dock inte svara honom efter ett tag för det kändes som att jag började försvinna in i en dimma.
Där låg jag som en korsfäst på britsen och kände hur ljuden runt mig blev svagare och hur min kropp liksom sakta sänktes ner under britsen jag låg på. Till sist kändes det som att jag klivit ur min kropp och stod vid sidan av britsen och tittade på mig själv där jag låg. Samtidigt pirrade det i armarna och hjärtat slog hårt och obehagligt. Jag hörde NS återigen fråga hur jag mådde och jag viskade ”Det känns som att jag är död. Alltså, jag tror att jag är död”. Det var inte skrämmande utan bara en tung känsla av att somna djupt. ”Du har ett ganska stort blodtrycksfall just nu men vi fixar det, snart mår du bättre!”, sa han och hjälpte mig återigen tillbaka till verkligheten. Strax därefter sa han att nu var det dags för dem att plocka ut barnet så han beordrade mig att nypa hans hand med min ena hand och F’s med den andra och bara andas djupt. (Jag kände inte ett skit av när de tryckte på min mage heller ska jag tillägga) Jag var dock så borta att jag inte kunde röra mig och inte orkade göra annat än andas. Sekunden senare hördes ett ”splash!” och ett ilsket ljust primalskrik! I samma sekund drog både jag och F efter andan och jag snyftade till samtidigt som jag hörde hur han började gråta. ”Nu är hon här. Jag hör att det är en hon!”, sa han och kramade min hand. Jag log och tårarna rann medan jag försökte vakna till liv. Men det var som att min kropp och min själ var separerade och jag kunde inte prata eller röra mig fastän jag så gärna ville.
Kl. 14.08 föddes hon. 3050 g och 50 cm lång. 9-10-10 i apgarpoäng och alldeles fantastiskt (söt) upprörd!
De höll henne framför mig, jag visste att det var en hon, och jag lyckades lyfta pekfingret och likt E.T. peta henne på näsan innan jag försvann igen. De två kirurgerna kikade över skynket och gratulerade till en fin flicka. ”Vila nu”, sa de medan de började sy ihop mig och jag bara blundade. Nu hade jag gjort mitt, nu fick F ta över för en stund. Jag minns att hon hade hans näsa.
Jag minns sen inte så mycket mer än att jag rullades till ett ett rum på uppvak, att F inte vek en tum från min sida efter att han fått klippa navelsträngen och ta på lilla Pampersmössan på barnet.
(Vårt barn.)
Barnmorskan kom in med henne och frågade om hon fick lägga henne vid mitt bröst och jag grät av skam över att jag inte orkade röra mig, att kroppen inte lydde mig. Att jag inte orkade intressera mig för henne och känna den där våldsamma plötsliga kärleken alla pratat om. Jag var bara trött och yr. Men när hennes kropp lades mot min knorrade hon och klamrade sig fast vid mig så jag antar att jag måste gjort något rätt ändå. Till exempel att ha burit henne i 9 månader. Och fött henne. (Om än ur fel öppning.)
Lugnet lade sig, känseln i benen kom tillbaka efter bara ett par timmar, och när spinalbedövningen släppt släppte även den tunga känslan i huvudet och jag kunde börja titta upp, samtala och intressera mig för den lilla rumpnissen vi fått. F satt med henne i famnen bredvid mig och allting var bara tyst, stort och absolut helt ofattbart. Vi rullades ner till vårt rum vid middagstid och stannade ganska exakt 48 timmar på BB efter att hon var född.
Första dygnet hade jag överjävulskt ont av eftervärkar (och den där förbannade axeln!) Knaprade Diklofenak + Alvedon och hade värmedyna på magen. Oförmögen att röra mig utan att kvida av smärta och i ett inferno av blod och katetrar låg jag och önskade mig långt långt därifrån. De ville erbjuda mig morfin (både i spinalbedövningen, efter snittet och första natten) men jag vägrade beblanda mig med morfin och grät istället av smärta. Även här tror jag att de undrade vad det var för fel som var trasigt på denna arma kvinna. Men jag är rädd för morfin, okej.
Det jag varit minst rädd för inför kejsarsnittet var smärtan efteråt. Det som var värst med kejsarsnittet var, såklart, smärtan efteråt.
Eftersom jag hade så ont fick F ta hand om henne hela första dygnet. Och jag har aldrig någonsin känt en större kärlek till honom än vad jag gjorde där och då. Han var så bra, så duktig, så stark!
Andra natten satt jag upprätt i sängen, och bara tittade på henne. Hon såg ut som F. Jag tittade på honom, som rullat ihop sig på en ranglig kall sjukhussäng bredvid oss, och jag tänkte ”Jag gjorde det. Jag klarade det. Hon är här nu. Vi är här nu.” Och där i mörkret kände jag att jag ska nog kunna älska denna lilla varelse.
En liten Lina.
Jag har ju en hel kategori full med förlossningsberättelser, men det var ett tag sedan jag uppdaterade eftersom jag inte har hittat några roliga på ett tag. Idag sprang jag dock på en helt ny och så hittade jag en gammal favorit som snart är ett år gammal men som jag (nog) inte länkat till tidigare, sen helt plötsligt kom jag på flera stycken andra som jag inte heller länkat till och så blev det en hel hög till slut. Läs och njut! Har ni några roliga/bra/fina att dela med er så lämna gärna en kommentar!
Audhumble om Toadie
Katta Kvack om Eddie
Baby Bear om Klara
Ewonne om Eila
Fifi om Elly
Malin om Ellie
Vad säger ni föresten om namnvalen, E verkar vara en rätt populär bokstav.
En kladdig Emil på mitt bröst efter min förlossning, missa inte min fantastiska förlossningsberättelse !
Här kommer det, min förlossning i form av de tweets jag skrev från det att värkarna satte igång tills det att Emil var med oss.
Ni vet ju att jag gillar förlossningsberättelser, så här kommer tre till:
Linda om Anton
Caro om Novelia
Nina om Märta
Här hittar ni min förlossningsberättelse. Om ni vill läsa fler så har jag samlat en massa i kategorin förlossningsberättelser. Har du någon bra förlossningsberättelse att dela med dig av? Lämna en kommentar!
Min tjockismage på förlossningen morgonen efter att vattnet hade gått. 2 1/2 dygn tog det sen innan Emil tittade ut!
För någon vecka sedan sammanställde jag några av mina favoriter bland förlossningsberättelser. Nu har jag blivit tipsad om några fler samt hittat några nya förlossningsberättelser som kommer här, enjoy:
Oktoberflikka om Freja
Deer om Harry, del 1 och del 2
Sara om Wilda (del 1 och del 2) samt Dixie (del 1, del 2 och del 3)
Jannice om Freja
När jag var gravid upplevde jag att det fanns två läger angående det här med förlossningsberättelser. Många sa åt mig att inte läsa eftersom det bara skulle skrämma upp mig att läsa om alla andras hemska upplevelser (de sa samma sak om program som En unge i minuten och annan förlossingsTV). Sedan fanns de dem som uppmuntrar till informationssökande, och till det här lägret ansluter jag mig. Jag tror på att veta, att känna till en så stor del av verkligheten som möjligt. Så därför läste jag så många förlossningsberättelser som jag bara kunde, och nu tänker jag att det kanske är någon mer därute som tänker som jag och till denna okända syster vill jag nu ge en hel drös med länkar till förlossningsberättelser ute i bloggosfären.
Min förlossning
Stina om Dante och Ilon
HotMama om Movits
Liw om Mait och Alma
Lofsan om Sixten (skriven av partnern) och Baxter
Milias mamma om Milia
MrsViper om Harry
Vi2blir3 om Alice
Mickasj om Izabelle
Mansondust om Seven och Oxy
Lady Dahmer om Tamlin
Sophia om Ava
Jag under min förlossning med Emil:
Här finns några andra samlingssidor med mängder av förlossningsberättelser:
Bloggmammor
Babycenter
Livets stunder
Mammamaffian
Min Bebis
Är det någon därute som vill dela med sig av sin berättelse eller tipsa om någon annan är det bara att lämna en kommentar!