Dagens Emil i body från Lindex och byxor från PoP. Jag vet vad ni tänker, bodyn är faktiskt köpt på flickavdelningen men hallå, glass kan väl alla äta?

Jag har ett barn. En liten filur som snart är åtta månader. Mitt uppdrag i livet är numera att hålla ett litet liv i handen och säkert leda vägen till stora stygga världen. Jag är förälder nu. Mitt älskade barn, jag vill ge dig allt och lite till, jag vill att världen ska vara din och att du ska få vara precis den du vill vara.

Vad jag inte vill är att din väg ska stakas ut med utgångspunkt i vad du har mellan benen. För jag vet att du har potential att vara så mycket mer än bara ett kön.

Jag vill att du ska få växa upp utan att din väg kantas av ”riktiga karlar gråter inte” och ”fina flickor är försiktiga”. Jag vill att du ska få känna efter helt själv, få styras av vad du har inom dig inte vad andra tror att du har inom dig, baserat på antingen X eller Y.

Vad jag inte vill är att det första personer som möter dig är att basunera ut vad du har för kön. Jag vill att de ska se dig, bortom din könstillhörighet. Jag vill att du ska mötas av ”Hej min vän”, inte ”Hej tjejen” eller ”Hej killen”. Jag vill att du ska slippa kategoriseras på löpande band, att du ska slippa att ständigt bli påmind om vilka förutfattade förväntningar som oombedda läggs på dig.

Jag vill att du aldrig ska få höra orden tjejfärg och killfärg. Jag vill att du varje dag påminner mig om en regnbåge som glittrar i solen och sprider glädje istället för att vara en spegelbild av en opersonlig stereotyp som någon annan har skapat åt dig.

Tänk om det var så enkelt. Tänk om alla såg det fina i att erbjuda hela världen istället för att automatiskt sortera bort hälften av alternativen med en kroppsdel som argument. Tänk om jag slapp höra strunt om att genus begränsar och raderar ut, när det enda jag ser framför mig är dina möjligheter att själv upptäcka världen, att skapa dig en egen verklighet och leva i den med bravur.

Mitt älskade barn. För dig fäller jag ut klorna och stångas mer än gärna med alla trångsynta som inte gitter förstå innan de fördömer. För dig gör jag allt, även om jag stryker med på kuppen. Min uppgift är att hålla dig i handen och leda dig på din väg till verkligheten och jag hoppas att jag på vägen mäktar med att ge dig verktygen att kämpa för din egen unika person.

Mitt barn, jag älskar dig. Din framtid är mitt viktigaste uppdrag.

I en kortare diskussion på twitter fick jag höra att genus var galenskaper och att det var ungefär som att “säga till en kvigkalv varsågod, välj om du vill bli tjur eller ko“. Och jag tycker det är så sorgligt, den här tanken om att vi som människor har två olika val, val som egentligen redan är förutbestämda. Föds du med snippa ska du bli si, och föds du med snopp ska du bli så. Vi är ju så mycket mer, vi är individer med tusen olika egenskaper, önskemål och preferenser. Att tro att alla de preferenserna är lika bara för att man har samma kön är ju befängt. Den här missuppfattningen om att det är antingen eller är så sorglig, för det är så långt ifrån sanningen som man kan komma.

Genus går ut på att erbjuda bredden. Allt ifrån det yttersta “flickiga” till det yttersta “pojkiga”. Bredden. Alternativen. Det handlar alltså inte om att ta motsatt norm utan om att ta lite av allt, och ta det som ligger mittemellan. Jag vill inte förbjuda Emil att leka med bilar, men jag vill ge honom möjligheten att utforska så mycket annat också. Och trot eller ej, men han har blåa och gröna kläder, men han har inte bara blåa och gröna kläder!

Det är dock inte helt enkelt alla gånger. Häromdagen gick vi inne i stan och letade pyjamasar till Emil. Inne på KappAhl fanns två ställningar med pyjamasar, på den ena var det blått, grått, grönt och svart i olika kombinationer, och på den andra var ca 90 % av kläderna mer eller mindre rosa. Och missförstå mig rätt nu, det fanns jättemycket fint men det är så tråkigt. Var finns kombinationerna, blandningarna? Snyggast av allt är ju kläderna som är flerfärgade, glada och spralliga. Färgskalan är just det, en skala, inte två ändar.

Det här är vad vi köpte tillslut. Inte helt ostereotypt men det finaste och roligaste vi hittade. Den rosa och de gröna från KappAhl, den svarta från HM.

Igår tittade jag på Kvällsöppet på fyran som till stor del handlade om det könsneutrala pronomenet hen och genusarbete i förskolor. Det var på många sätt en intressant debatt som var rolig (läs upprörande) att följa men det som slog mig var mängden okunskap från motståndarna.

Till exempel kom frågan “Men vem är hen då?” tätt följd av en uttläggning om att de minsann vill ha rätt att vara män och kvinnor. Det är så sorgligt, för ingenstans i den här debatten finns någon som vill att vi ska radera ut kön, snarare tvärt om. Ett könsneutralt pronomen har som främsta funktion att användas som alternativ i situationer där kön är okänt eller ovesäntligt, ungefär som man kan använda ordet syskon istället för syster eller bror – är det någon som har känt sig avkönad när de har omnämnts som någons syskon månne? Eller förälder istället för mamma och pappa? Eller handlar det mest om att folk är rädda för förändring?

Sen skulle Katerina Janouch berätta om ett fall där genusuppfostran motbevisats, det var en “genusmedveten” familj som enbart hade gett dottern bilar att leka med och dottern hade börjat amma en av bilarna vilket tydligen var bevis för att vi är biologiskt olika. För det första: Emils kusin Otto har vid flera tillfällen setts amma sitt koalagosedjur. Jag väljer att tolka det som att alla har instinkter både att omhänderta och att härmas (han hade ett nytt syskon just då) snarare än att tolka det som att han egentligen är tjej, vilket skulle vara den logiska tolkningen enligt Janouch.

Såhär är det: att enbart erbjuda en typ av lösning, tex en färg på kläder eller en sorts leksaker, det är inte genus! Om och om igen så upprepar jag och andra med mig att genus handlar om möjligheter och breddning för alla, det handlar inte om att byta norm utan om att bryta den. Alla barn oavsett vad de har mellan benen ska få leka med både dockor och bilar och allt däremellan. Jag förstår inte hur det kan misstolkas över huvud taget?

Om vi tar oss som exempel så kan jag meddela att Emil har bland annat 4 bilar, 1 docka, femtioelva gosedjur, klossar och böcker till förbannelse. Han har även kläder i regnbågens alla färger till skillnad från kläder i enbart tråkiga mörka grå/blå/gröna nyanser. Kan någon snälla förklara för mig hur detta skulle begränsa honom? Ni säger att vi vill styra och överakademisera barnen genom att satsa extra på genusarbete i förskolorna. Men snälla förklara: hur styr jag Emil genom att ge honom den här bredden? Är det inte snarare så att ni som har era färdiga lösningar för hur flickor respektive pojkar ska vara styr era barn, när ni inte ger dem någon chans att utvecklas utanför den mallen?

När man diskuterar genus och färgval på kläder så är det många som kommer med inlägg om att vuxna män faktiskt har rosa skjortor och pikétröjor på sig. Och ja, det stämmer, det förekommer då och då men jag tycker inte det är ett bevis på att vi på något sätt är färdiga med genusarbetet. För tänk efter: hur ofta ser ni män i rosa t-shirts? Ungefär aldrig skulle jag säga. På skjortor och pikétröjor finns krage och snitt som fortfarande signalerar “manlighet”.

Jag försökte hitta en rosa t-shirt att ge David i julklapp, men det var nästan helt omöjligt, jag hittade någon enstaka randig men de var inget fina och några med sporttryck på. När jag till slut hittade en fin rosa tröja så var det en tjej i bikini på den. Lite som att man måste kunna säga: “Nähä, jag är inte alls bög bara för att jag har en rosa tisha på mig, kolla halvnaken tjej!”

Varför är det så jäkla känsligt!? Rosa är bara en färg, snoppen trillar inte av om man bär den. Och om nu många associerar rosa till kvinnlighet (vad nu det innebär), vad gör det, är det farligt på något sätt? Varför kan män bara bära rosa om de könar på något annat sätt med krage, halvnakna tjejer eller sportsymboler? Ser folk verkligen inte längre än så?

Jag blir alldeles matt…

Igår gick det lite hett till bland kommentarerna under mitt inlägg om barnklädesavdelningar för barn, inte för kön. En intressant debatt som är viktig för mig att driva, för jag tror inte att alla som idag säger inget per automatik är nöjda med hur det ser ut och då se vill jag såklart lyfta den här frågan eftersom jag hoppas på en förändring. Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

Anywho, alla får tycka som de vill, i den här frågan och andra, det är väl ingen som inte håller med om det. Det står alla fritt att välja fritt, enkelt sagt. Och av just den anledningen anser jag att vi behöver förändra hur barnkläder sorteras. Med dagens uppdelning för vi två alternativ presenterade för oss som vi aktivt måste välja att bryta om vi vill det. Idag står klädaffärerna för defaultalternativet, men på vilket sätt är det deras uppgift?

Skulle vi istället se barnavdelningar sorterade efter typ av kläder med avdelningar för tröjor där tröjor i alla färger hänger på rad, bredvid avdelningar för byxor, bodys, underkläder och så vidare –  ja då blir valet ännu friare och friare för alla. De som anser att det finns så stora skillnader mellan könen att det är farligt att klä pojkar i rosa – de skulle fortfarande vara fria att välja kläder utifrån de övertygelserna. Den uppdelningen skulle inte på något sätt förhindra dem att klä sina döttrar i rosa, röda och gula kläder med gulliga djur och hjärtan på, eller att köpa blått och grått med diverse fordon för barnen med snopp. Det skulle även innebära att vi som inte håller med är fria att handla kläder till våra barn utan att prackas på en massa könsnormer vi inte håller med om. Fria val för alla alltså.

Uppenbarligen funkar detta upplägg, på till exempel Polarn och pyret finns idag ingen uppdelning mellan könen på sina kläder – och vad jag vet går det väldigt bra för dem. Så varför skulle inte det funka på de andra kedjorna?

Fina kläder från PoP. Bildkälla.

Jag såg inte Plus sist när det handlade om barnkläder och skillnader mellan jeans avsedda för killar och jeans avsedda för tjejer, jag har tänkt att jag ska se det på svtplay men inte kommit så långt än. Det de kommer fram till är att det finns stora skillnader på barnkläder av samma storlek och modell beroende på vilket kön de riktar sig till. Jag har sett ett klipp där de konfronterar en representant för Lindex angående varför det är så. De skyller såklart på att kunden själv får välja vilka kläder de köper till vilket barn och tycker väl att de inte egentligen har något ansvar där, något jag absolut inte håller med om.

Vad jag däremot gillar är att klippet avslutas med att hon säger att “många har hört av sig i frågan” och att de därför ska titta på hur de framställer sina varor. Lustigt, det är alltså inte bara jag och mina genusbloggskompisar som tycker att det här är lite bananas.

Ja, tydligen behövs ett litet förtydligande: genus handlar alltså inte om att klumpa ihop barn i en könlös grå massa iklädda så kallade “uniesexkläder”. Genus handlar bland mycket annat om att bredda världen, att låta barn vara barn och inte begränsas av fåniga saker som färger, mönster och modeller på kläder. För mig handlar genus om att Emil inte ska bli skrattad åt om han råkar ha en rosa tröja på sig. Eller att ett barn som handlat jeans på “tjejavdelningen” inte kan klättra i träd eftersom jeans gjorda till tjejer är mer än en dm smalare i modellen. För mer diskussion om detta rekommenderar jag min genuskategori.

Ikväll var jag på föreläsning med Fanny Ambjörnsson som har undersökt färgen rosa och som berättade om det. Hon sa mycket både klokt och intressant. Det som fastnade mest var när hon berättade om attityder gentemot rosa bland småbarnsföräldrar och barn som hon hade intervjuat.

Hon beskriver attityderna bland barn och föräldrar gentemot rosa kläder och leksaker som att rosa anses vara “en tjejmarkör” medan alla andra färger är “potentiella killfärger”. Det som verkligen gör detta problematiskt är att ”det kvinnligt kodade ses som problematiskt och bristfälligt”. Rosa är alltså en tjejfärg och undviks och ogillas av många eftersom att vara kvinnlig ses som svagare och sämre.

Fanny berättade att hon stött på föräldrar som inte använde rosa på sina flickor eftersom de tyckte att det såg larvigt ut. Hon berättade också om föräldrar som när de vid ett unikt tillfälle haft en rosa mössa på sin son filmat det och skrattat eftersom det enligt dem var en fjantig och löjeväckande situation. Många av de barn hon intervjuat kallade rosa för fult och sa att de hatade rosa, det var för prinsessigt och tjejigt. Till och med en pojke som under en period haft rosa som favoritfärg sa så och förnekade till och med att han NÅGONSIN gillat rosa.

Det här är precis varför jag vägrar utesluta rosa när jag klär Emil. I min värld är rosa bara en färg och olika attribut är bara olika attribut. Det finns inget bättre eller sämre, bara olika. Jag tror på vikten av att normalisera användningen av rosa bland pojkar för att försöka motverka bilden av klassiskt kvinnliga egenskaper som något sämre och underordnat. Om Emil utvecklar egenskaper som ödmjukhet, lyhördhet och empati – då kommer jag bli stolt och glad eftersom det är egenskaper jag beundrar. Precis som jag beundrar mod och viljestyrka, egenskaper jag också hoppas att han kommer utveckla. Och blir det något annat av honom, ja, då är han fortfarande fantastisk precis som han är. Och om vi i framtiden får en flicka kommer hon ärva Emils garderob, både den rosa och den blå delen.

Emil i sin vagn.

För ett tag sedan bloggade jag om att jag hade köpt en klänning till min bebis. Det rörde upp en debatt som hette duga om hela den här ickefrågan om vilka barn som “får ha” vilka kläder. Igår hittade jag ett till inlägg om det här och återigen drogs en liknelse mellan föräldrar som klär sin son i klänning och föräldrar som uppfostrar sina barn till nazister. Att klä en pojke i klänning var enligt den här bloggaren i samma kategori som att raka huvudet på honom och utsmycka honom med hakkors.

Jag får dåndimpen.

Ja, alla föräldrar har rätt att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar, det har jag diskuterat förut och allt annat är bara konstigt. Men ser folk inte skillnaden mellan värderingar som är förknippade med färger och kläder gentemot värderingar som går ut på att det är okej att gasa ihjäl 6 miljoner judar? Jag blir helt förbluffad, hur kan man ens börja tänka sådana tankar, och hur kan man inte hejda sig och inse hur otroligt långsökt och korkat det är innan man faktiskt yttrar åsikten? Jag uppreprar: färg och form på kläder gentemot att MÖRDA MILJONTALS MÄNNISKOR.

Nä, vissa går nog inte att nå ut till. I rest my case.