Den här bilden hänger i hallen hemma hos min mamma. Varje gång jag tittar på de fina inramade bildena så känns det väldigt speciellt, en blandning mellan att tiden går otroligt fort samtidigt som att vissa minnen känns dagsfärska. Om någon undrar så är det jag i blått på två bilder, ifrån väldigt olika tillfällen.

Idag blir Emil 16 veckor. Ungefär såhär dags hade jag nog fått epidural och tog det ganska lugnt medan min kropp jobbade på. Förlossningen är verkligen något av det häftigaste jag har upplevt, det var fint, läskigt, plågsamt och utmanande – allt på samma gång!

Under min förlossning twittrade jag och det är också något av det häftigaste jag har gjort. Jag vet att det finns de som rynkar på näsan åt det och tycker att det var smått galet men för mig förstärkte det verkligen upplevelsen. Jag inbillar mig att jag faktiskt har bättre minne av den dagen eftersom jag satte ord på processen under födandets gång. Och jag fick även fantastiskt mycket respons och hejarop från alla mina fina twittervänner när jag låg där och kämpade. Dessutom var det många gånger väldigt skönt att kunna flytta fokus från förlossningen och få mental respit i någon minut.

Vilka minnen det är… Samtidigt som det känns som att Emil ALLTID har varit hos oss så minns jag fortfarande förlossningen som igår. Paniken när hans hjärtljud gick ner och den otroliga känslan när han till slut landade helt kladdig på mitt bröst.

…blev jag av med min dator. Jag var korkad nog att lämna den obevakad på universitetet, gör inte det för Gudruns skull! Jobbigast var att jag blev av med massa kort och minnen, och att det hände när jag var mitt uppe i en hemtenta som jag då var tvungen att börja om med.

Nu har jag dock smält detta, jag trivs med min nya dator och har något att skratta åt såhär i efterhand när jag tänker på hur, återigen, otroligt korkad jag var.

Idag är det riktigt grått och trist ute. Usch och fy säger jag och drömmer mig bort till Egypten där vi spenderade en vecka förra hösten, för precis ett år sedan faktiskt.

Idag:

För ett år sedan:

Vi var ju inne och kollade på högvakten idag. För fyra år sedan var det jag som stod där. Nu kollade jag igenom lite lumpenbilder och sitter här med lika delar nostalgikänslor och fanvadsköntattdetärhistoriakänslor. Att göra lumpen är maffigt, jag lärde framförallt känna mig själv på ett nytt sätt och det var väldigt utmanande och utvecklande. Det är jag tacksam för idag.

1. Jävlar vad smal jag var mot slutet. 2. Jävlar vad kort hår jag hade.

Det är jag till vänster om någon undrar, knappt jag känner igen mig själv.

Ja, jag rakade av håret. Frågor på det?

Svettig, kladdig och sinnes. Överväldigande.

Baskern efter baskerprovet. Baskerprovet var för övrigt, jämte förlossningen såklart, det bästa, läskigaste och mest overkliga jag någonsin gjort.