Idag fick Emil följande till frukost: stekt ägg, rån med viltost (fast egentligen mest viltost, det är godast nämligen så det slickas av) och gröt. Det blir, hur ska man säga, lite stökigt i köket efter en sådan session. Men tänk, här sitter jag och tittar ner på ett rent (nåja, inte kladdigt i alla fall) golv.

Hur kommer det sig?

Jo, i samband med att vi gav upp frukosten och gick och tog ett morgonbad så släppte jag ut odjuret Bamse från sovrummet och eftersom han inte hade fått någon frukost så gick han gladeligen lös på köksgolvet.  Således: rent. Nu återstår bara att göra rent det som Bamse inte når, tex bordet, stolen och mig.

Ser ni, rent golv under en så skitig stol! Allt är Bamses förtjänst <3

Igår på kvällen när Emil låg och sov i soffan kom Telma och la sig bredvid och gosade med honom. Så söta är de och Telma puffade så sött på Emil, jag tror att de kommer bli fina vänner. I alla fall tills Emil börjar dra Telma i pälsen och svansen ; )

Jag får jätteofta frågan om hur det går med Emil och djuren (vi har ju Telma knaskatt och Bamsehunden). Detta var något som jag var skitorolig för och genom hela graviditeten har jag funderat på vad vi skulle göra i fall det inte funkade. Tänk om djuren blev avundsjuka och aggressiva mot Emil. Eller om vi inte skulle orka eller hinna med att ge Bamse och Telma vad de behöver.

Jag är så lycklig att jag kan säga att det går så jäkla bra. Telma trivs som utekatt och är lugn och sansad hemma eftersom hon får utlopp för sin tigersida när hon är ute. Vi gosar om kvällarna och hon och Bamse trivs fortfarande tillsammans. Hon bryr sig inte så mycket om Emil men är nyfiken ibland och då på ett väldigt försiktigt sätt. Bamse är också nyfiken ibland men mest när Emil låter, annars håller han sig på ett lagom avstånd. Bamse får också, till min förvåning, mer och längre promenader än tidigare. Vi är ju hemma mer och jag orkar mer, dessutom mår ju Emil bra av att komma ut så det blir en hel del långpromenader med Bamse och vagnen.

Helt jävla fantastiskt alltså. Och jag är så glad, jag vill ha kvar djuren för vår skull men också för Emils skull – jag tror verkligen att det är nyttigt för barn att växa upp med djur.

Skulle det sedan bli så att det inte känns bra när Emil blir mer rörlig eller när vintern kommer och Telma inte kan vara ute så mycket eller vi känner att vi inte hinner med Bamse när vi börjar jobba och plugga mer. Ja, då tar vi det då.

Lite mys för ovanlighetens skull. Vi skulle såklart aldrig lämna dem ensamma, för man vet aldrig. Och det räcker med att det går snett en gång för att det ska gå snett.

Telma hälsar att det är skoj att vara hemma, här finns så roliga påsar att leka med.

När jag kom hem idag såg jag att någon hade ätit mat ur skålen med kattmat på balkongen, jag tänkte direkt att det var Telma som hade varit hemma, men jag blev konfunderad över varför det var så lite mat som var uppäten och tänkte att det likväl kunde vara någon av grannkatterna som varit hungrig (man tycker ju att har man varit ute på walkabout i nästan en vecka så skulle man vara mer hungrig). Men, oavsett så syntes ingen katt till, så jag gick in igen.

Sen, någon timme senare ser jag ÄNTLIGEN Telmakatten i ögonvrån ute på balkongen och jag slänger mig på dörren, öppnar och plockar in henne. Älskade kattskrälle till att skrämma upp oss. Hon åt lite till, har sovit en stund och sen gått och tittat stint på balkongdörren för att bli utsläppt igen. Men nej, nu får hon vara inne några dagar så vi får gosa ikapp och hon får känna efter lite att hon faktiskt bor här.

En jobbig tanke som vi har diskuterat här hemma är om någon har plockat in henne till sig trots att hon har halsband och är märkt. För hon är inte alls tilltufsad i pälsen, hon är inte överdrivet kelig som hon har varit tidigare när hon har varit borta över en natt eller när vi har varit borta några dagar. Och hon verkar ju inte på något sätt vara utsvulten. Vi har alltid sagt att händer det något med henne för att hon går ute så är det tråkigt men då har hon i alla fall haft ett bra liv, så det skulle jag kunna ta även om det såklart skulle vara skitjobbigt. Men, om någon TAR henne från oss, då blir jag förbannad, och när jag tänker att det skulle kunna vara så börjar jag tvivla på att släppa ut henne igen. Jäkla skit.

Min älskade lilla katt Telma är ute på äventyr. Hon har varit borta över natten innan men nu har hon inte synts till sedan runt lunch igår. För första gången börjar jag bli orolig. Kom hem knaskatt, vi saknar dig!

Nu är vi hemma och nerbäddade i våra sängar. Både hund och katt är hemma och allt är som vanligt igen. (om någon undrar så har Bamse varit hos svärisarna medan Telma har hållt ställningarna här hemma med stöttning av vår fantastiska granne Malin. Tack för all hjälp!)

Det känns förresten fortfarande konstigt att gå och längta hem till Stockholm när jag är borta. Jag är ju verkligen ingen storstadsmänniska men hemma är ju där kärleken finns…

Godnatt alla fina!