Jag får jätteofta frågan om hur det går med Emil och djuren (vi har ju Telma knaskatt och Bamsehunden). Detta var något som jag var skitorolig för och genom hela graviditeten har jag funderat på vad vi skulle göra i fall det inte funkade. Tänk om djuren blev avundsjuka och aggressiva mot Emil. Eller om vi inte skulle orka eller hinna med att ge Bamse och Telma vad de behöver.
Jag är så lycklig att jag kan säga att det går så jäkla bra. Telma trivs som utekatt och är lugn och sansad hemma eftersom hon får utlopp för sin tigersida när hon är ute. Vi gosar om kvällarna och hon och Bamse trivs fortfarande tillsammans. Hon bryr sig inte så mycket om Emil men är nyfiken ibland och då på ett väldigt försiktigt sätt. Bamse är också nyfiken ibland men mest när Emil låter, annars håller han sig på ett lagom avstånd. Bamse får också, till min förvåning, mer och längre promenader än tidigare. Vi är ju hemma mer och jag orkar mer, dessutom mår ju Emil bra av att komma ut så det blir en hel del långpromenader med Bamse och vagnen.
Helt jävla fantastiskt alltså. Och jag är så glad, jag vill ha kvar djuren för vår skull men också för Emils skull – jag tror verkligen att det är nyttigt för barn att växa upp med djur.
Skulle det sedan bli så att det inte känns bra när Emil blir mer rörlig eller när vintern kommer och Telma inte kan vara ute så mycket eller vi känner att vi inte hinner med Bamse när vi börjar jobba och plugga mer. Ja, då tar vi det då.

Lite mys för ovanlighetens skull. Vi skulle såklart aldrig lämna dem ensamma, för man vet aldrig. Och det räcker med att det går snett en gång för att det ska gå snett.