Många som är tveksamma till pronomenet hen tar upp det faktum att det är ovant att använda, det stör läsningen och känns bara jättekonstigt att säga.

Och vet ni vad, jag håller helt med!

Alla förändringar och nya grejer kommer med den här utmaningen, språkliga förändringar och alla andra. När min syster föddes fick hon namnet Anna, idag har hon bytt namn och det finns väl ingen levande som kallar henne något annat än Annie. Jag tyckte det var konstigt och stod emot länge men till slut vande jag mig och nu ÄR hon Annie, att tilltala henne som Anna idag skulle kännas urlöjligt.

På samma sätt är det med nya ord, som hen. Det känns konstigt att läsa, att skriva och framförallt att säga.

Jag har sen länge vant mig vid att använda det i text, det kommer naturligt när jag skriver. Inte heller reagerar jag på det när jag läser, eller, jo, jag reagerar på det men det är enbart på ett positivt sätt eftersom jag blir glad varje gång jag ser det användas.

Men att säga det, att faktiskt artikulera ordet, det är svårare, och jag tror inte att jag är ensam om att uppleva att det är så. När vi skriver har vi en helt annan kognitiv process än när vi talar, det är mer planerat och genomtänkt och på det stora hela gör vi när vi skriver genomtänkta val. Tal kan också vara planerat men styrs av vana på ett helt annat sätt, och tal går ju inte att revidera i efterhand men råkar en skriva han i en text är det lätt att gå tillbaka och ändra till hen istället.

Därför övar jag. Jag gör flera gånger om dagen medvetna val och byter ut han eller hon mot hen för att få bort den konstiga känslan och ge hjärnan en chans att komma ikapp i utvecklingen. Förhoppningen är att det ska kännas naturligt att säga hen när det passar, precis som det numer känns naturligt att kalla min syster Annie istället för Anna. Det kommer ta lite tid, precis som namnbytet gjorde, men en dag sitter det där!

Ett sätt jag övar på är att byta ut han eller hon mot hen när jag sjunger för Emil. Till exempel: En elefant balanserade, på en liten liten spindeltrå-åd. Det tyckte hen var så intressant, så hen gick och hämtade en annan elefant.

Läs gärna mer om mina tankar kring ordet hen!

Caroline för läsdagbok i år, och jag tror jag gör såhär: ctr+c.

Hittills i år har jag läst:

• Baddaren av Emma Hamberg
• Upptäckarna av Per Anders Fogelström
• Revoltörerna av Per Anders Fogelström
• Erövrarna av Per Anders Fogelström
• Besittarna av Per Anders Fogelström
• Överenskommelser av Simona Ahrnstedt
• Två gånger en vana av Denise Rudberg
• Elsas Mode av Sofie Fahrman

.

Just nu läser jag, som sagt tidigare, One Day av David Nicholls. Jag började även på en bok av Nick Hornby för någon månad sedan, men den var verkligen inte alls bra. På läslistan står många, bland annat Hunger Games som jag håller på att längta ihjäl mig efter. Jag har även tankar på att läsa om Min stad-serien, Utvandrarsviten och Kulla Gulla-böckerna under våren/sommaren. Utöver böckerna ovan lyssnar jag även konstant på ljudböcker, men oftast är det Harry Potter, Twilight eller The Host. Jag lyssnar nämligen ogärna på böcker jag inte läst innan, jag somnar bara och då blir jag nervös för att jag ska missa något.

Angående listan så tänker jag att jag uppdaterar den den sista varje månad. Varsågod att inte bry er.

Igår tittade jag på Kvällsöppet på fyran som till stor del handlade om det könsneutrala pronomenet hen och genusarbete i förskolor. Det var på många sätt en intressant debatt som var rolig (läs upprörande) att följa men det som slog mig var mängden okunskap från motståndarna.

Till exempel kom frågan ”Men vem är hen då?” tätt följd av en uttläggning om att de minsann vill ha rätt att vara män och kvinnor. Det är så sorgligt, för ingenstans i den här debatten finns någon som vill att vi ska radera ut kön, snarare tvärt om. Ett könsneutralt pronomen har som främsta funktion att användas som alternativ i situationer där kön är okänt eller ovesäntligt, ungefär som man kan använda ordet syskon istället för syster eller bror – är det någon som har känt sig avkönad när de har omnämnts som någons syskon månne? Eller förälder istället för mamma och pappa? Eller handlar det mest om att folk är rädda för förändring?

Sen skulle Katerina Janouch berätta om ett fall där genusuppfostran motbevisats, det var en ”genusmedveten” familj som enbart hade gett dottern bilar att leka med och dottern hade börjat amma en av bilarna vilket tydligen var bevis för att vi är biologiskt olika. För det första: Emils kusin Otto har vid flera tillfällen setts amma sitt koalagosedjur. Jag väljer att tolka det som att alla har instinkter både att omhänderta och att härmas (han hade ett nytt syskon just då) snarare än att tolka det som att han egentligen är tjej, vilket skulle vara den logiska tolkningen enligt Janouch.

Såhär är det: att enbart erbjuda en typ av lösning, tex en färg på kläder eller en sorts leksaker, det är inte genus! Om och om igen så upprepar jag och andra med mig att genus handlar om möjligheter och breddning för alla, det handlar inte om att byta norm utan om att bryta den. Alla barn oavsett vad de har mellan benen ska få leka med både dockor och bilar och allt däremellan. Jag förstår inte hur det kan misstolkas över huvud taget?

Om vi tar oss som exempel så kan jag meddela att Emil har bland annat 4 bilar, 1 docka, femtioelva gosedjur, klossar och böcker till förbannelse. Han har även kläder i regnbågens alla färger till skillnad från kläder i enbart tråkiga mörka grå/blå/gröna nyanser. Kan någon snälla förklara för mig hur detta skulle begränsa honom? Ni säger att vi vill styra och överakademisera barnen genom att satsa extra på genusarbete i förskolorna. Men snälla förklara: hur styr jag Emil genom att ge honom den här bredden? Är det inte snarare så att ni som har era färdiga lösningar för hur flickor respektive pojkar ska vara styr era barn, när ni inte ger dem någon chans att utvecklas utanför den mallen?

Tidigare idag lämnade jag en kommentar på sajten Din svenska om pronomenet hen. Jag gillar som ni kanske vet hen och en av anledningarna för mig är att jag tycker det flyter på bättre i text än när man skriver hon/han eller h*n som är lösningar som för mig bara ser konstiga ut och de stör mig när jag läser. Ett motargument jag ofta får är dock att det nya och inte helt väletablerade pronomenet hen har samma resultat när det används, dvs att eftersom folk är ovana vid det så stör det läsningen och riskerar att resultera i felläsning.

Ja, jag kan inte säga mer än: visst är det så! Men…

Det är inte konstigt att ett nytt ord i språket orsakar viss förvirring och ser konstigt ut, det är så det är, vi är ovana och vi reagerar därefter. Alla förändringar, språkliga eller icke-språkliga, får oss att reagera så eftersom vi är vanedjur och när något nytt kommer och bryter våra bekväma mönster ja då är det naturligt att vi reagerar. Ta tex stavningsreformen eller avskaffandet av pluralböjning på verb i svenskan, såklart fanns det de som tyckte att det såg jättekonstigt ut att skriva vad istället för hvad och de som tyckte att de gick istället för de gingo var helt bananas och störde läsningen så mycket att de fick ont i huvudet, minst!

På samma sätt reagerade jag när jag började på Språkkonsultprogrammet och fick veta att anglicismer inte var så hett. Jag hade tidigare skrivit mail genomgående men insåg snabbt att mejl eller e-post var att föredra. Det såg jättekonstigt ut och jag våndades varje gång jag skrev eller läste det eftersom jag var ovan. Efter ett tag insåg jag dock att den känslan hade försvunnit och nu tycker jag att mail stör något ofantligt i en text, precis som jag gissar att många som en gång reagerade på vad och gick till slut tänkte om hvad och gingo. Det är ju det här förändring går ut på: alternativ ställs emot varandra och ibland blir det så att den nya varianten får sådant genomslag och håller i sig så länge att vi till slut vänjer oss. Och ibland blir det tvärt om, tex skriver vi sällan jos trots att det har funnits personer som försökt få den stavningen etablerad istället för juice.

Om vi kommer tillbaka till hen så tror och hoppas jag att det är en förändring som kommer hålla i sig och etableras och som till slut känns helt naturlig för oss språkbrukare. För med ordet hen finns den möjligheten eftersom hen faktiskt är ett ord som till form och funktion kan likställas med hon och han, de är identiska i struktur med konsonante h följt av en vokal och därefter konsonanten n. De språkligt inkorrekta eller klumpiga alternativen h*n och hon/han har däremot inte den potentialen då de involverar tecken som vi inte har något ljud för vilket resulterar i att de bara fungerar i skrift och även där blir de problematiska eftersom vi (i alla fall jag) läser genom att ljuda i huvudet. De alternativen kommer alltid vara språkligt klumpiga på ett sätt eller ett annat, hen är däremot klumpigt enbart av anledningen att det är nytt, något som tar slut förr eller senare. Därför tror jag på hen.

På tal om nyårslöften och nyårsmål som jag bloggade om förra veckan så har jag alltid som mål att läsa mer skönlitteratur. Jag älskar nämligen böcker och var den personen som gick tidigare till skolan när jag var liten för att kunna sitta och läsa i klassrummet i lugn och ro innan resten av klassen kom. I år kanske jag faktiskt kan infria det här målet eftersom jag tar examen (!) och således ser slutet i studenttunneln. Jag ska även vara föräldraledig hela sommaren och kommer förhoppningsvis hinna läsa lite då (GUDRUN VAD JAG LÄNGTAR!).

Hittills har jag hunnit med en bok: Baddaren av Emma Hamberg. Jag läste ut den på två kvällar och jag fick tvinga mig själv att inte läsa igenom natten. Emma Hamberg skriver böcker som klistrar sig fast i mig och det är riktig feel good-litteratur. )Hennes vuxendebut Mossvikenfruar har jag läst jättemånga gånger och det är en av mina absoluta favoriter!)

2011 var ett år när jag läste lite mer än tidigare men ändå inte så mycket som jag önskar att jag hade hunnit och orkat. Jag hann med bland annat Claudia Carroll, Katerina Janouch och Camilla Läkberg (hennes senaste är SÅ JÄVLA BRA!). Den boken som verkligen stod ut för mig var dock Charlotte Hassel av Frida Skybäck, dels för att den var fantastisk bra, dels för att den verkligen inte är typen av bok som jag vanligtvis läser. Jag tänkte mig nu ge mig på en kort recension, förvänta er inga stordåd men ta åtminstone åt er av följande: LÄS den, den är hur bra som helst!

Charlotte Hassel är berättelsen om kvinnan med samma namn som efter en tragisk händelse tvingas fly Sverige i mitten av 1700-talet. 1771 kommer hon tillbaka från England för att rädda sin syster från en förlovning och hon konfronteras då med allt hon lämnade bakom sig när hon 13 år tidigare lämnade landet. Sverige är i politiskt kaos med en död kung och en tronarvinge som inte finns i landet, i riksdagen finns krafter som vill öka adelns makt samtidigt som ryssarna står på förstubron och vill komma in och ta över. Charlotte hamnar i mitten av allt detta samtidigt som hon helt plötsligt står öga mot öga med Axel, mannen hon tidigare varit hemligt förlovad med och som hon aldrig glömt bort.

Den centrala intrigen i Charlotte Hassel är kärlekshistorian mellan Charlotte och Axel och den är rafflande, het och engagerande. Samtidigt tar boken upp det politiska maktspelet och adelns kamp för mer makt och de olika temana vävs ihop på ett förträffligt sätt. Jag fastnade för boken för att historien är väldigt fängslande och väl skriven men även för att den verkligen ger mig en bild av dåtidens Sverige med klassamhället, kvinnors ställning och allt vad det innebar. Jag log i mjugg när det konspirerades och agerades mot de här föreställningarna och uppskattar verkligen det tidslösa temat ”kvinnor kan”.

Språket är för övrigt helt fantastiskt och väl avvägt, det är tidsenligt både i form av ordval och tilltal men det är ändå lätt att läsa och förstå. Språket förmedlar sannerligen den rätta känslan och bidrar till att historien får ytterligare djup. Berättandet flyter på på ett ypperligt sätt och det blir sällan tråkigt. (Jag hittade dock två särskrivningar, men vad gör det när resten är så fantastiskt.)

Min enda invändning var att jag hade svårt att komma in i den, men efter de första 50 sidorna vände det totalt. Jag tycker även att den slutade för fort med det kan ha att göra med att jag inte ville att den skulle sluta alls. Charlotte Hassel är helt klart 2011 års bästa läsupplevelse och jag ser mycket fram emot nästa bok!

Tjejsamla. Så, nu har jag sagt det, och det är enda gången jag tar ordet i min mun. Aldrig igen.

Det här ordet alltså, ett fjuttigt ord på en ganska fjuttig lista från språkrådet har orsakat en bloggbävning och twitterbävning (kom ihåg var ni läste det först) av sällan skådat slag. Det ropas argt om sexism i språket och att fjantiga ord kommer in i SAOL helt utan grund. Etc etc.

Först och främst: ett väldigt vanligt missförstånd är att Språkrådets nyordslista har något som helst med SAOL och Svenska Akademien att göra. Det är fel. Så fel, fel, fel, fel att det inte går att sägas för många gånger. Språkrådet och SA har A B S O L U T inget med varandra att göra. Det är två helt olika organ med olika uppgifter, Språkrådet har ett myndighetsuppdrag att vårda svenskan utifrån språklagen, de sysslar mycket med  rådgivning tex. SA har inget myndighetsuppdrag utan är en fristående organisation som ger ut bland annat SAOL som i praktiken är normerande för stavningen i Sverige. Det Språkrådet och SA har gemensamt är att de båda är auktoriteter i Sverige när det kommer till språk. Men auktoritet betyder inte gud.

Att Språkrådet har tagit med ett så uppenbarligt fördomsfullt och sexistiskt ord på sin årliga lista över ord som myntats eller etablerats under året. Ja, det tycker jag är anskrämligt. Språkrådet försvarar sig med att de speglar bruket men det finns många andra sätt att spegla bruket på än att ge utrymme till ett ord som använts endast en gång. Det är bara pinsamt och jag tycker det går stick i stäv med deras uppdrag att vårda språket.

Faktum kvarstår dock, med eller utan det här specifika ordet så finns det tydliga sexistiska drag i svenskan. Saker som behöver diskuteras och motverkas. Detta görs dock inte bäst genom att attackera ett ord som har använts en enda gång, om något så har reaktionerna på det här ordet etablerat det, inte användningen eller listan. Nej, vill vi förbättra språket så måste vi använda språket så som vi vill att det ska vara. Ett språk är bruket, så som vi använder språket så är också sanningen om språket. Se till att använda hen/henom (det gör jag så mycket jag kan, både i bloggen och i skolan), byt ut könsspecifika ord som riksdagsman och justeringsman och använd deras neutrala motsvarigheter (riksdagsledamot och justeringsperson) och kom på nya ord om ni tycker ett ord saknas (snippa myntades eftersom det fanns en lucka i språket och det finns faktisk med i SAOL nu). Vill man sen diskutera språk så är det bra, det behövs, men jag tror att det är effektivare att vända på det – förklara hur och varför man ska göra på ett sätt snarare än att enbart peka på det som är fel.

Just nu har vi en översättningskurs i skolan, den roligaste uppgiften av alla var att översätta en sång på rim. Jag är väldigt nöjd med översättningen som jag har gjort tillsammans med några till så jag tänkte dela med mig av resultatet här. Jag kan dessutom säga att jag idag har lyssnat på en hel hög med fantastiska översättningar av diverse barnvisor och barndikter gjorda av mig och mina klasskamrater, så är du på jakt efter en duktig översättare så rekommenderar jag att du anlitar någon av oss för vi är jätteduktiga!

En sång om hösten

En sång om oktober jag sjunger för dig
den första i sitt slag
orden i visan är inte från mig
de sprang ur min natt och dag

I det stilla skymningsljuset
över törnehav
flyger fåglar snabbt sin kos
med dem ger jag mig av

Till marken faller löven ned
Från lönnar och från pilar
Gyllene hjärtan utan sorg
I skymningsljus de vilar

När hunger driver stegen hem
och morgonljuset glittrar
fritt får mina tankar flyga
runtom mig lärkträd kvittrar

October song

I’ll sing you this October song,
For there is no song before it.
The words and tune are none of my own,
For my joys and sorrows bore it.

Beside the sea of brambly briars
In the still of evening
The birds fly out behind the sun
And with them I’ll be leaving.

The fallen leaves that chill the ground,
They know the art of dying,
And leap with joy their dead gold hearts
In the scarlet shadows lying.

When hunger calls my footsteps home
The morning follows after
I swim the seas within my mind
And the pine trees laugh green laughter.

Hela originalsången finns här, vi har bara översatt de fyra första verserna.

Lady Dahmer skriver ofta mycket klokt om många olika saker. Idag tar hon upp mina två favoritämnen: språk och feminism. Hon skriver om HEN och att vi faktiskt pratar svenska i Sverige, om någon nu skulle ha missat det, och att argumentet att hen betyder höna på engelska således har noll relevans när vi pratar om det svenska språket i Sverige!

Ett av de roligare (och dummaste) argumenten mot hen är det betyder nåt annat på ett helt annat språk än svenska. ”Mina barn är inga höns!” ropar förargade familjelivsmorsor. Nej, och på restaurangen jobbar inga kukar heller.

Läs inlägget här!