I dag började rättegången mot Anders Behring Breivik. En människa som inte är en människa i mina ögon, nej, i mitt tycke är han inte ens en liten lort. Han säger själv att ”det enda han ångrar är att han inte hann göra mer skada” och jag känner spontant att han borde inte leva, han borde få en kula i huvudet innan han ens kan andas på en människa till. Det är så jag känner, det är min instinktiva personliga känsla. Det känns så mycket att det brinner i magen på mig.

Vet ni vad mer jag känner? Jo, jag känner att det är tur att vi inte lever i ett samhälle där känslor styr den här typen av frågor, där dösstraff inte döms ut av de sörjande som är direkt drabbade. Vi slår inte ihjäl någon bara för att den slog ihjäl någon annan. Öga för öga-principen är något som har prövats, synats och förkastats. Och tur är väl det.

Min mer rationella åsikt är nämligen att varje individ förtjänar en rättvis prövning, varje individ har ett okränkbart värde. Det är aldrig rätt att ta ett liv, det är vi ense om och när någon gör det så ska hen straffas. Men med den inställningen i grunden kan inte samhället med gott samvete sanktionera mord, det går inte, det finns inga logiska argument för det. Visst, det är lätt att känna att någon borde fan inte få leva, men det är en helt annan sak att argumentera logiskt för att någon borde dö.

Så nej, jag tycker inte att Anders Behring Breivik borde dö, men jag känner spontant att nog fan skulle det vara tillfredsställande om han dog. En värld utan honom skulle vara en bättre värld, men en värld där ännu en stat sanktionerar mord skulle vara en ännu sämre värld än idag.

 Fast PS, nog skulle jag kunna argumentera helt logiskt för att han borde sitta inlåst till han ruttnar, det skulle jag nog.