Ja, då var den här galna Anna Wahlgren på tapeten runt om i bloggosfären igen. Suck säger jag bara. Jag är allergisk mot hennes typ av tänk där det finns en sanning för alla barn. Hon presenterar sitt recept, sin ”Sova hela natten”-kur, och folk ser på henne som att hon har uppfunnit hjulet bara för att hon har lyckats späka sina barn till tystnad om nätterna. Istället för att som en annan hippie respektera även barn som individer med olika behov och känslor. Hon inleder tex sin lathund för SHN-kuren med att förklara att den riktar sig till föräldrar till barn ”som behöver lära sig sova som folk”. Hej generalisering. Jag kan berätta att här hemma finns massor med folk som sover både bra och dålig, däremot inte enhetligt.

Jag tror såhär: precis som vuxna så är barn olika. Vissa barn mår bra av att hänga med och följa förälrarnas rytm, sådan är tex Emil. Han hänger med i vårt liv i princip oavsett vad vi gör och han sover bra både på dagar och nätter trots att han ofta saknar rutiner. Överlag är han en väldigt nöjd bebis. Andra barn är kinkigare, något som kan ha tusen olika förklaring. Vissa barn kanske skulle säkert må bra av rutiner, och då kan det vara jättebra som förälder att verkligen våga prova det och ge det en chans. Kanske väljer man då att titta på något av Anna Wahlgrens scheman eller så utgår man från sin egen verklighet och hittar på något eget. Jag tror att rutiner kan göra under för ett barn om det är vad hen behöver och här kan Anna Wahlgren ha VISSA poänger som kan appliceras i VISSA situationer.

Vad jag däremot INTE tror är att något barn någonsin skulle må bra av att ignoreras och nonchaleras av sina föräldrar som Anna Wahlgren säger att man ska göra. På hennes hemsida säger hon att barn minsann kan skrika, det är ingen fara, och inte ens bajs eller kräk ska stå i föräldrarnas väg när de lär barnen hur de ska göra för att bete sig som folk. Först när barnet är halvhysteriskt kan man ägna det lite uppmärksamhet enligt Anna Wahlgren, och då ska man bara gå in och påminna om att man finns för att sedan överge igen samtidigt som man maniskt mässar en ramsa för bebisen.

Alltså, det här tar emot något så fruktansvärt bara att tänka på. Nej, jag tror inte att barn kolar vippen om de får skrika en minut eller två och återigen så är alla olika och här vet man själv bäst vad ens barn menar när det skriker. Men att ignorera sitt barn, låta det ligga nerkräkt och skrika tills det somnar av ren utmattning? På vilket sätt kan det någonsin vara rättfärdigat? Hur kan man rekommendera att man ska ignorera det unika samspelet mellan barn och föräldrar till förmån för att manisk upprepa en jävla sovramsa samtidigt som ens barn ligger och skriker sig fördärvat? Vett och sans – när slutade det vara en del av förädraskapet?

Andra kloka tankar i frågan finns hos bland annat Nina och Familjen Toad.