Nu har jag inte ammat på jag vet inte hur länge, det är nog över en vecka. Jag fortsatte försöka några dagar men Emil ville helt enkelt inte så nu är det slut med det. Det känns vemodigt såklart men allt går bra och Emil verkar må bra så då är jag nöjd. Faktum är att Emil har börjat äta mer regelbundet och större mål sedan vi helt övergick till flaska vilket jag ser som en vinst, förhoppningsvis syns det på vågen när vi väger nästa gång. Jag skulle vilja sammanfatta hela situationen såhär:

Nackdelar:

• Jag saknar myset!
• Det går inte lika snabbt att fixa mat och värma som att dra fram tutten.
• Man har inte alltid maten med sig per default.
• Det K O S T A R med ersättning, och den kostnaden har verkligen ökat markant när han ska ha både mer ersättning och oftare.

.

Fördelar:

• Emil är nöjd och äter mer och bättre än på länge.
• Vi får en helt annan koll på hur mycket han äter.
• Jag och David kan dela på föräldraskapet ännu bättre nu.
• Mina bröst är min egendom igen.

.

Tuttmys precis i början, fina fina unge.

Jag är förvånad, jag trodde inte att jag skulle sakna amningen såhär mycket. Men, det är väl för att jag inte alls var beredd på det, det gick ju så bra…

Jaha, såhär länge höll det. För ett par dagar sedan så VÄGRADE Emil helt plötsligt tutte. Han sög tag, insåg att han fick tutte, släppte och krängde som en banan med myror i skalet i famnen tills han fick flaskan och då blev han nöjd. Vi har försökt i flera dagar nu att ge tutten när han blivit hungrig men han vägrar konsekvent och jag kan inte vålda fram amning, det går ju inte…

Det här är så jävla vemodigt, först trodde jag att jag bara skulle amma ett par månader men sedan när det gick så bra som det ändå gjorde så hoppades jag att jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Och en dag så slutar han bara, rakt av på det där sättet. Och det är inte så att det är hans sugteknik som är dåligt, för han får tag om jag trugar som fan men han vill inte, han visar tydligt att han inte är intresserad.

Jaja, även om det är tråkigt så ammade vi längre än jag trodde från början. Och vi slapp en jobbig avvänjningsperiod med gråt och jobbiga beslut, istället fick Emil själv sätta takten och det är jag glad för! Dessutom äter han bra på flaska så honom går det ingen nöd på, det är mest mig det är jobbigt för…

Fan, när jag ser den här bilden så saknar jag myset så EXTREMT mycket. Det trodde jag inte. Älskade tigerunge <3

Jag kollade på Aktuellt igår och såg inslaget om flaskmatning av bebisar och hur dåligt bemötande mammor som inte vill amma får av vården. Och jag blir SÅ ARG!

JA, det finns hälsofördelar med amning, MEN, amning är inte den enda faktorn som gör en bra förälder OCH alla är olika, det finns inga garantier för att det som funkar för en person per automatik funkar för någon annan. Dessutom bor vi i Sverige, vi har bra vatten och bra alternativ, bara för att amning ur vissa hänseenden är det bättre alternativet betyder inte det att ersättning är ett dåligt alternativ.

Oavsett vad man tycker om det här så har alla föräldrar rätt att välja hur de vill mata sina barn, och vården (MVC, BB och BVC) måste ha som funktion att erbjuda allsidig information och stötta familjen för att hitta en så bra lösning som möjligt snarare än att skuldbelägga föräldrar för att de inte gör som vården vill. Istället för att vägra information om flaskmatning är det inte bättre att hjälpa föräldrar göra det så bra som möjligt? Det tror jag skulle resultera i många mer välmående familjer och det skulle säkerligen underlätta för många att amma delvis i större utsträckning än om man helt förtiger ämnet.

Något som kan påverka jättemycket när man delammar är vilken typ av nappflaska man väljer. Detta har jag har personlig erfarenhet av – när Emil (framförallt i början) fick mat i för lätta flaskor (dvs med pipar där maten bara flödar) blev hans sugteknik genast väldigt mycket sämre. När han får mat med vår pip från Medela däremot stimuleras hans sugteknik på samma sätt som vid amning och det funkar väldigt bra för oss att kombinera. När vi låg inlagdad äremot fick vi jättedåliga flaskor att mata med PÅ SJUKHUSET, det känns helt bak och fram att vi i vården inte fick det stödet när det var så otroligt viktigt att amningen fungerade bra eftersom han var gul och mådde dåligt. Inte heller vår BVC-sköterska har någon som helst koll på det här när vi diskuterar det.

Det här är sorgligt, för det skulle verkligen kunna bli så mycket bättre för många – om vården bara accepterade att det finns fler än ett rätt och att deras uppgift inte är att dela ut pekpinnar utan hjälpa och stötta utifrån alla olika, unika situationer.

Titta på inslaget på YouTube.

Bild jättesnodd från Hot Mama.

Läs mer i Sarahs blogg och Petras blogg. Är du intresserad av att läsa mer kan du beställa Petras bok Att flaskmata.

Idag är det universitetsdag för hela familjen, David har lektioner och jag har hemtenta uppgifter att skriva. Emil sov först i vagnen men vakade nyss och krävde tutte, och ber han så får han, såklart. Nu sitter han och är skitnöjd i vagnen. Ja, sitter, han var mindre nöjd när han låg ner så jag satte honom upp med kuddar och filtar som stöd och nu sitter han glad och leker med sin docka och en filt.

På tal om amning borde ni läsa Petra Jankov Pichas debattinlägg i Aftonbladet som handlar om vårdens undermåliga information om flaskmatning, trots att flaskmatning är ett fullgott alternativt till amning och att fler borde kunna kombinera om de bara fick information och stöttning från MVC/BB/BVC.

Efter mitt inlägg om klänningen jag köpte till Emil fastnade jag i en allt annat än ljummen diskussion på facebook med en av mina vänner. En sak som togs upp där var att det var sorgligt att jag gör politik av Emil och och att han borde få skapa sina egna uppfattningar om världen, fria från mina radikala värderingar. Han skulle inte vara ett verktyg för mig för att föra fram mina åsikter. Här vill jag verkligen protestera.

Allt jag gör, oavsett om det handlar om att amma offentligt, klä mitt barn i klänning eller inte raka mig under armarna, det gör jag för min skull för att jag vill, eller när det involverar Emil, för vår skull. Hade jag levt ett liv där jag varken hade facebook, bloggade eller var aktiv på twitter så hade jag gjort på samma sätt. Jag gör det för att jag vill, helt utan agenda.

Att jag sen tänker igenom vissa saker extra mycket och är extra noga med att faktiskt leva efter mina egna ideal det handlar för mig om normalisering. Jag är extra noga med att inte dra mig för att amma offentligt eftersom jag vet att det behövs. Och jag räds inte för att ha linne trots mina håriga armhålor, för den sanningen, den delen av verkligheten, behöver också få synas.

När jag sen väljer att blogga om det, skriva om det på twitter eller ta upp det på facebook – ja, då har jag ofta syfte att provocera. Att få folk att reagera och REFLEKTERA. Det är eftertanken jag vill åt, de höjda ögonbrynen och den där instinktiva reaktionen är bara ett medel för att jag hoppas att någon i slutändan ska fundera över varför de faktiskt reagerar som de gör. Fundera över varför en kort flash av tutte får folk att trilla av stolen eller varför en bebis med snopp i klänning får en att sätta kaffet i halsen.

Jag är för övrigt fullt medveten om att gränserna mellan allt det här är väldigt suddiga, men det är inget jag kan göra något åt. Om min håriga armhåla eller offentliga amning eller hur jag klär mitt barn verkligen provocerar er så är det mest relevanta inte vad jag gör utan VARFÖR det frammanar så starka reaktioner i ER. Ni äger era egna reaktioner och om mitt vanliga liv väcker så starka känslor så kanske det är dags att fundera över vilka referensramar ni har. Vad är det med en viss typ av kläder på mitt barn som gör er så upprörda? Det är ni som med de reaktionerna skapar en miljö där en pojke i klänning är avvikande.

Tuttmys på BB <3

(Sen det här med att uppfostra sina barn fria från värderingar. Det går inte. Och min uppgift som förälder ÄR ju att uppfosrta mitt barn till en vettig människa med sunda värderingar OCH samtidigt ge verktyg för kritiskt tänkande och analys. Det ena utesluter inte det andra. Det är dock ett annat inlägg.)

Även Lady Dahmer har såklart skrivit om det här. I wish I had her brain!

Nu är Emil nyammad efter en maratonsovning på över tre timmar! Synd att jag inte använde de här tre timmarna till att plugga lite effektivt istället för att bara hänga på twitter. Men det är ju så attans roligt att hänga på Twitter, så många kloka människor som är intressanta att diskutera med!

Aja, om en halvtimme måste jag åka hem så planen är att plugga så mycket jag kan under den tiden. Det är dock svårt när man har världens sötaste bebis som siter och gurglar och övar på vokaler i knät på en!

Att amma har många för- och nackdelar. Något som jag verkligen älskar är myset, närheten och känslan av att verkligen få lära känna Emil så intimt.

Precis när jag hade börjat plugga kom Emil och David och hälsade på. Nu hänger han med Henri och strax ska vi amma. SEN ska jag plugga…

Jag har precis spammat twitter med mina åsikter om amning och tänkte att, kanske finns det ett bättre forum när man har åsikter och tankar som inte riktigt får plats på 140 tecken. Så, here goes:

Så fort man föder barn och blir mamma måste man sig som kvinna förhålla sig till ett närapå ouppnåeligt ideal om den perfekta mamman. Alla har en åsikt och skäms inte för att uttrycka den. Man blir på många sätt livegen och pressen på den nyblivna mamman är enorm och kommer från alla håll, från bebis, partner, anhöriga, vården och samhället.

En stor del av pressen rör amning. Från vården får man 9 gånger av 10 höra att amning är det enda riktiga alternativet om man vill vara en bra mamma. Överväger man något annat får man ofta känna på attityden ”ammar du inte ditt barn så kommer det skrumpna ihop och dö”. De som är tveksamma och osäkra döms ut som egoister och skuldbeläggs för att man berövar sitt barn det som är bäst för henom. Men sanningen är inte så enkel, det är inte svart eller vitt. På vissa sätt är amningen det bästa alternativet, men att delamma eller att ge ersättning på heltid är inte automatiskt dåliga alternativ. Ur vissa aspekter, i vissa situationer och för vissa människor är det något av de alternativen som ÄR bäst. (Det är dock en annan diskussion)

Sen, om man bestämmer sig för att amma måste man stå ut med och lära sig hantera hur svårt det är. Det kan jag säga kom som en chock för mig. Det gör ont, det blöder, det är inte självklart att bebis kan ta ordentligt, bröstvårtorna kan vara för små, man kan få mjölkstockning och efter allt det är det ändå inte säkert att man har mjölk så att bebisen är nöjd.

Och om man mot alla odds ändå tar sig igenom den här pärsen och vågar ge sig ut i verkligheten ställs man inför utmaningen att amma offentligt. Och helt plötligt ska man inte bara vända sig ut och in för att passa in i ett närapå omöjligt mammaideal, nu ska man plötsligt vara kvinna också. Och en kvinna, hon är ödmjuk och försynt. Hon tar minsann inte plats. Drar man trots detta fram tuttarna (dvs följer mammaidealet) möts man av ifrågasättande om varför man inte kan gå undan och uppmaningar om att skyla sig för att bespara andra obehag. För, att se lite bröst gömt bakom ett bebishuvud, det kommer med ett enormt obehag som måste respekteras.

Jag blir så trött. Jag blir trött på att ständigt vara tvungen att anpassa mig efter andra, andras obehag ska bejakas och undvikas men obehaget och pressen jag som mamma känner i samband med amning ska jag gladeligen ta - för det är ju en del av att vara mamma. Det är en uppoffring jag förväntas göra. Fuck that, jag är orkar inte knyta fler knutar på mig själv. Vill jag amma gör jag det. Vill du inte titta så slipper du, men jag tycker du är löjlig och full av dubbelmoral, och jag tycker inte att det är värt min energi att dölja något så naturligt. Ni säger att jag ska ta med en filt och slänga över huvudet på min bebis. Jag säger: ta med en filt själv och dra den över huvudet om du inte klarar av verkligheten. Eller ännu bättre, gå inte ut! För kan ni inte hantera en ammande mamma borde ni inte heller klara av resten av vårt bröstfixerade samhälle med tuttar i vädret på stranden, tuttar på reklampelare och urringningar till naveln.