Jag läser på Aftonbladet.se om H&M:s senaste hittepå: att konstruera den perfekta kvinnokroppen i datorn för att visa upp H&M:s perfekta kläder. *Infoga avsmak* De har alltså skapat en modell i datorn, klistrat på olika huvuden och färgat i lite olika nyanser för variationens skull och sen klistrat på kläderna som förfotats på en skyltdocka.

Alltså, H&M, har ni missat att varje kvinna är unik och att varje kvinnokropp är fantastisk i sin unikhet? Det handlar om att visa upp kläderna säger ni, inte om huruvida det finns en version av den perfekta kvinnokroppen eller inte. Men jag måste då fråga er en sak – menar ni att era kläder enbart passar en exakt typ av människa? Om ni nu inte kan använda riktiga, olika, varierande kroppstyper för att visa upp dem, förväntar ni er ändå att alla vi (och vi är många) som inte passar in i den här väldigt exakta och enhetliga bilden ni skapar ska handla hos er – trots att ni så extremt tydligt visar att vi inte passar i er strikta mall?

Nä, H&M, skärpning! Ska ni sälja kläder till riktiga människor måste ni minsann kunna marknadsföra dem på riktiga människor också!

Bildkälla.

Ja, då var den här galna Anna Wahlgren på tapeten runt om i bloggosfären igen. Suck säger jag bara. Jag är allergisk mot hennes typ av tänk där det finns en sanning för alla barn. Hon presenterar sitt recept, sin ”Sova hela natten”-kur, och folk ser på henne som att hon har uppfunnit hjulet bara för att hon har lyckats späka sina barn till tystnad om nätterna. Istället för att som en annan hippie respektera även barn som individer med olika behov och känslor. Hon inleder tex sin lathund för SHN-kuren med att förklara att den riktar sig till föräldrar till barn ”som behöver lära sig sova som folk”. Hej generalisering. Jag kan berätta att här hemma finns massor med folk som sover både bra och dålig, däremot inte enhetligt.

Jag tror såhär: precis som vuxna så är barn olika. Vissa barn mår bra av att hänga med och följa förälrarnas rytm, sådan är tex Emil. Han hänger med i vårt liv i princip oavsett vad vi gör och han sover bra både på dagar och nätter trots att han ofta saknar rutiner. Överlag är han en väldigt nöjd bebis. Andra barn är kinkigare, något som kan ha tusen olika förklaring. Vissa barn kanske skulle säkert må bra av rutiner, och då kan det vara jättebra som förälder att verkligen våga prova det och ge det en chans. Kanske väljer man då att titta på något av Anna Wahlgrens scheman eller så utgår man från sin egen verklighet och hittar på något eget. Jag tror att rutiner kan göra under för ett barn om det är vad hen behöver och här kan Anna Wahlgren ha VISSA poänger som kan appliceras i VISSA situationer.

Vad jag däremot INTE tror är att något barn någonsin skulle må bra av att ignoreras och nonchaleras av sina föräldrar som Anna Wahlgren säger att man ska göra. På hennes hemsida säger hon att barn minsann kan skrika, det är ingen fara, och inte ens bajs eller kräk ska stå i föräldrarnas väg när de lär barnen hur de ska göra för att bete sig som folk. Först när barnet är halvhysteriskt kan man ägna det lite uppmärksamhet enligt Anna Wahlgren, och då ska man bara gå in och påminna om att man finns för att sedan överge igen samtidigt som man maniskt mässar en ramsa för bebisen.

Alltså, det här tar emot något så fruktansvärt bara att tänka på. Nej, jag tror inte att barn kolar vippen om de får skrika en minut eller två och återigen så är alla olika och här vet man själv bäst vad ens barn menar när det skriker. Men att ignorera sitt barn, låta det ligga nerkräkt och skrika tills det somnar av ren utmattning? På vilket sätt kan det någonsin vara rättfärdigat? Hur kan man rekommendera att man ska ignorera det unika samspelet mellan barn och föräldrar till förmån för att manisk upprepa en jävla sovramsa samtidigt som ens barn ligger och skriker sig fördärvat? Vett och sans – när slutade det vara en del av förädraskapet?

Andra kloka tankar i frågan finns hos bland annat Nina och Familjen Toad.

För ett tag sedan bloggade jag om att jag hade köpt en klänning till min bebis. Det rörde upp en debatt som hette duga om hela den här ickefrågan om vilka barn som ”får ha” vilka kläder. Igår hittade jag ett till inlägg om det här och återigen drogs en liknelse mellan föräldrar som klär sin son i klänning och föräldrar som uppfostrar sina barn till nazister. Att klä en pojke i klänning var enligt den här bloggaren i samma kategori som att raka huvudet på honom och utsmycka honom med hakkors.

Jag får dåndimpen.

Ja, alla föräldrar har rätt att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar, det har jag diskuterat förut och allt annat är bara konstigt. Men ser folk inte skillnaden mellan värderingar som är förknippade med färger och kläder gentemot värderingar som går ut på att det är okej att gasa ihjäl 6 miljoner judar? Jag blir helt förbluffad, hur kan man ens börja tänka sådana tankar, och hur kan man inte hejda sig och inse hur otroligt långsökt och korkat det är innan man faktiskt yttrar åsikten? Jag uppreprar: färg och form på kläder gentemot att MÖRDA MILJONTALS MÄNNISKOR.

Nä, vissa går nog inte att nå ut till. I rest my case.