Firar ni ens och i så fall: hur firar ni? Hur tänker ni kring kärlek vs. kommersialism? Jag har absolut inget emot att fira alla hjärtans dag, jag tror det är bra med en dag att vara extra kärleksfull på för jag tror tyvärr att många lätt glömmer bort att vara det annars. Men visst är det ett kommersiellt jippo på många sätt – men man kan ju faktiskt fira det helt utan att köpa en enda blomma eller chokladbit om man så vill. Det bestämmer ingen annan än en själv.

Vår alla hjärtans dag 2012 har sett ut såhär: jag har varit i skolan nästan hela dagen samt tränat, nu är jag hemma och vi har ätit middag (kycklingröra med sallad) framför teven som vanligt. Vi har inte gjort något överdrivet speciellt alls förutom delat ett marsipanbröd från Bräutigams som fanns hemma (födelsedagspresent till David från mig) och pussats lite extra. Vi har ju nyss lagt väldigt mycket pengar på en resa som får bli alla hjärtans dag-firande och bröllopsresa i ett och vi ska dessutom sova på hotell i helgen (barnfria!) så kärlek och mys har vi gott om utan extra insatser.

Jag och min kärlek för några år sedan. Här kan ni läsa bland annat om hur vi träffades.

Häromdagen fick vi några bilder till från bröllopet, den här gången från Kim som även han helt spontant fick bli en av våra bröllopsfotografer. Vi kapade ju inte bara middag och besökare, vi kapade ju fotografer också och vi är således fantastiskt tacksamma för alla bilder vi får!

En av alla fina, tack Kim Rask för fotot!

Jag fick en bild av en av våra alla fina bröllopsfotografer, underbart. Igår firade vi en veckas bröllopsdag, det ni!

Foto: Malin Huusmann.

Jaha, igår gick jag och gifte mig, lite spontant sådär, och jag har fått förfrågningar om ur det gick till så vad bättre än ett blogginlägg om saken?

Såhär gick det till: redan i somras började vi prata på allvar om att gifta oss, vi skickade in ansökan om hindersprövning och funderade hur vi ville göra det. Vi pratade om allt ifrån stor fest till ett snabbt besök på stadshuset men fastnade inte riktigt för någon lösning. Vi har hela tiden velat ha något kort och enkelt men ändå häftigt, en kombination som är svår att få till. Och så helt plötsligt rann det ut i sanden, hindersprövningen började närma sig sitt förfallodatum (den 21 november, dvs imorgon) och vi sköt det på framtiden.

Förra lördagen var vi sen på middag med familjen och det pratades lite kort om ifall inte vi skulle gifta oss snart (vi har ju varit förlovade i snart tre år) och någon sa att det ju hade varit fint att gifta sig med scoutanknytning, mest på skoj tror jag, men när vi gick hem på kvällen så pratade vi lite om det och helt plötsligt hade vi bestämt oss. Sen gick allt väldigt snabbt, vi kontaktade Helene Gestrin som är ordförande för Svenska scoutrådet och även vigselförättare samt ansvariga för förbundsstämman. Och helt plötsligt, i torsdags, hade vi allt bestämt. Med hela två dagar till godo.

Och igår, på festmiddagen på förbundsstämman precis innan kaffet, då gick Helene upp på scen och kallade upp oss. Bara en handfull personer visste om det.När hon förklarade att vi skulle gifta oss steg jublet bland de närapå 500 deltagarna på middagen. Det var en fantastisk känsla. Sen vigdes vi, det var en kort och enkel ceremoni – vi sa ja och bytte ringar, och det var precis så enkelt men ändå häftigt som vi ville ha det (ska det göras, ska det göras med stil). Sen kysstes vi inför 500 av våra närmaste vänner och livet var sådär perfekt som det bara blir ytterst sällan.

När jag hade ringt mamma var det dags för kaffe, jag kletade lite tiramisu i Davids ansikte i brist på riktig bröllopstårta. Sen var det underhållning av något coverband, jag minns bara en låt av alla som de spelade så den får väl anses vara vår officiella bröllopssång. Efter ett ganska kort tag gick vi hem, trötta efter en händelserik dag och kväll. På hotellrummet skålade vi i alkoholfritt, rosa hallonbubbel och till det avnjöt vi den mängd grattis som sköljde över oss från twitter, facebook och via sms. På det hela taget en fantastisk kväll och en fantastisk början på resten av våra liv.

Fler bilder kommer…

Istället för att sova rensar jag lite i telefonen och det betyder att jag kollar igenom alla bilder på Emil. Därav bildbomb, han är ju så fin att man bara måste visa det! Tänk att man kan sakna någon som ligger och sover bara någon meter bort…

Idag blir Emil åtta veckor. Tiden bara springer förbi och jag försöker verkligen njuta av varje sekund med honom, även om sekunderna som infinner sig mitt i natten är svårare att uppskatta. Emil är stor och blir större, han är med på noterna mer och mer och varje gång han ler mot mig så dör jag litegrann av kärlek.

En liten plutt på BB-hotellet, inte många dagar gammal.

TumsugarEmil i morse. En stor liten plutt.

Idag är det tre veckor sedan fiaste Emil kom till oss. Fortfarande svårt att fatta att det är på riktigt, att han faktiskt är här och är en del av våra liv. Just nu ligger han och grymtar i soffan. Idag har varit en ganska grymtig dag, att ligga själv har inte varit jättepoppis så det har livit mycket tid i soffan tillsammans.

I övrigt går vardagen på fint, vi har börjat hitta rutiner och det funkar för det mesta fint. Jag trivs bra hemma med Emil och djuren men längtar ihjäl mig efter David mest hela tiden. Hösten kommer bli fantastisk med mycket tid tillsammans, som jag längtar!