Igår tittade jag på Kvällsöppet på fyran som till stor del handlade om det könsneutrala pronomenet hen och genusarbete i förskolor. Det var på många sätt en intressant debatt som var rolig (läs upprörande) att följa men det som slog mig var mängden okunskap från motståndarna.

Till exempel kom frågan ”Men vem är hen då?” tätt följd av en uttläggning om att de minsann vill ha rätt att vara män och kvinnor. Det är så sorgligt, för ingenstans i den här debatten finns någon som vill att vi ska radera ut kön, snarare tvärt om. Ett könsneutralt pronomen har som främsta funktion att användas som alternativ i situationer där kön är okänt eller ovesäntligt, ungefär som man kan använda ordet syskon istället för syster eller bror – är det någon som har känt sig avkönad när de har omnämnts som någons syskon månne? Eller förälder istället för mamma och pappa? Eller handlar det mest om att folk är rädda för förändring?

Sen skulle Katerina Janouch berätta om ett fall där genusuppfostran motbevisats, det var en ”genusmedveten” familj som enbart hade gett dottern bilar att leka med och dottern hade börjat amma en av bilarna vilket tydligen var bevis för att vi är biologiskt olika. För det första: Emils kusin Otto har vid flera tillfällen setts amma sitt koalagosedjur. Jag väljer att tolka det som att alla har instinkter både att omhänderta och att härmas (han hade ett nytt syskon just då) snarare än att tolka det som att han egentligen är tjej, vilket skulle vara den logiska tolkningen enligt Janouch.

Såhär är det: att enbart erbjuda en typ av lösning, tex en färg på kläder eller en sorts leksaker, det är inte genus! Om och om igen så upprepar jag och andra med mig att genus handlar om möjligheter och breddning för alla, det handlar inte om att byta norm utan om att bryta den. Alla barn oavsett vad de har mellan benen ska få leka med både dockor och bilar och allt däremellan. Jag förstår inte hur det kan misstolkas över huvud taget?

Om vi tar oss som exempel så kan jag meddela att Emil har bland annat 4 bilar, 1 docka, femtioelva gosedjur, klossar och böcker till förbannelse. Han har även kläder i regnbågens alla färger till skillnad från kläder i enbart tråkiga mörka grå/blå/gröna nyanser. Kan någon snälla förklara för mig hur detta skulle begränsa honom? Ni säger att vi vill styra och överakademisera barnen genom att satsa extra på genusarbete i förskolorna. Men snälla förklara: hur styr jag Emil genom att ge honom den här bredden? Är det inte snarare så att ni som har era färdiga lösningar för hur flickor respektive pojkar ska vara styr era barn, när ni inte ger dem någon chans att utvecklas utanför den mallen?

…skulle nog socialen ta Emil. I Kvällöppet häromdagen blev hon helt förfärad över föräldrar som delar på föräldraledigheten och ”flänger runt” med bebisar eftersom en bebis behöver en fast punkt minst sitt första levnadsår och helst flera till. Och jag misstänker att när Eva Rusz säger fast punkt så anser hon helst att man helt sonika ska strunta i att klippa navelsträngen förrän bebisen fyller ett. Paret som visade på att det går att dela föräldraförsäkringen jämt jobbade båda två och när mamman var på jobbet kom pappan och bebisen dit för att amma. Helt galet enligt Eva Rusz, skitsmart enligt mig.

Vi gör på ett liknande sätt. Jag pluggar på heltid och David är hemma mest, men David jobbar en helg i månaden och pluggar en del även han. Jag har dessutom scouter som tar en hel del tid. Emil är ibland med oss båda och ibland själv med någon av oss; ibland åker vi till universitetet hela familjen och Emil leker i sin vagn och tittar på världen en stund när vi pluggar. Och ofta när jag åker på scouterna får Emil följa med och just nu ligger han och sover i vagnen på universitetet, jag tog nämligen med honom hit så att vi får lite tid tillsammans och så David och lägenheten kan få lite kvalitetsstädtid.

Vi har det, om jag får svära, förbannat bra. Emil är otroligt trygg med oss båda och även med många andra människor. Jag tror att barn mår bra av att ha flera anknytningspersoner men om Eva Rusz fick bestämma skulle jag grotta ner mig i sängen med Emil i några år och fräsa som en löpande katthona mot sovrumsdörren om någon försökte röra min bebis. Men hur jäkla utvecklande är det för Emil egentligen?

Min underbara familj <3