Igår tittade jag på Kvällsöppet på fyran som till stor del handlade om det könsneutrala pronomenet hen och genusarbete i förskolor. Det var på många sätt en intressant debatt som var rolig (läs upprörande) att följa men det som slog mig var mängden okunskap från motståndarna.

Till exempel kom frågan ”Men vem är hen då?” tätt följd av en uttläggning om att de minsann vill ha rätt att vara män och kvinnor. Det är så sorgligt, för ingenstans i den här debatten finns någon som vill att vi ska radera ut kön, snarare tvärt om. Ett könsneutralt pronomen har som främsta funktion att användas som alternativ i situationer där kön är okänt eller ovesäntligt, ungefär som man kan använda ordet syskon istället för syster eller bror – är det någon som har känt sig avkönad när de har omnämnts som någons syskon månne? Eller förälder istället för mamma och pappa? Eller handlar det mest om att folk är rädda för förändring?

Sen skulle Katerina Janouch berätta om ett fall där genusuppfostran motbevisats, det var en ”genusmedveten” familj som enbart hade gett dottern bilar att leka med och dottern hade börjat amma en av bilarna vilket tydligen var bevis för att vi är biologiskt olika. För det första: Emils kusin Otto har vid flera tillfällen setts amma sitt koalagosedjur. Jag väljer att tolka det som att alla har instinkter både att omhänderta och att härmas (han hade ett nytt syskon just då) snarare än att tolka det som att han egentligen är tjej, vilket skulle vara den logiska tolkningen enligt Janouch.

Såhär är det: att enbart erbjuda en typ av lösning, tex en färg på kläder eller en sorts leksaker, det är inte genus! Om och om igen så upprepar jag och andra med mig att genus handlar om möjligheter och breddning för alla, det handlar inte om att byta norm utan om att bryta den. Alla barn oavsett vad de har mellan benen ska få leka med både dockor och bilar och allt däremellan. Jag förstår inte hur det kan misstolkas över huvud taget?

Om vi tar oss som exempel så kan jag meddela att Emil har bland annat 4 bilar, 1 docka, femtioelva gosedjur, klossar och böcker till förbannelse. Han har även kläder i regnbågens alla färger till skillnad från kläder i enbart tråkiga mörka grå/blå/gröna nyanser. Kan någon snälla förklara för mig hur detta skulle begränsa honom? Ni säger att vi vill styra och överakademisera barnen genom att satsa extra på genusarbete i förskolorna. Men snälla förklara: hur styr jag Emil genom att ge honom den här bredden? Är det inte snarare så att ni som har era färdiga lösningar för hur flickor respektive pojkar ska vara styr era barn, när ni inte ger dem någon chans att utvecklas utanför den mallen?

Tidigare idag lämnade jag en kommentar på sajten Din svenska om pronomenet hen. Jag gillar som ni kanske vet hen och en av anledningarna för mig är att jag tycker det flyter på bättre i text än när man skriver hon/han eller h*n som är lösningar som för mig bara ser konstiga ut och de stör mig när jag läser. Ett motargument jag ofta får är dock att det nya och inte helt väletablerade pronomenet hen har samma resultat när det används, dvs att eftersom folk är ovana vid det så stör det läsningen och riskerar att resultera i felläsning.

Ja, jag kan inte säga mer än: visst är det så! Men…

Det är inte konstigt att ett nytt ord i språket orsakar viss förvirring och ser konstigt ut, det är så det är, vi är ovana och vi reagerar därefter. Alla förändringar, språkliga eller icke-språkliga, får oss att reagera så eftersom vi är vanedjur och när något nytt kommer och bryter våra bekväma mönster ja då är det naturligt att vi reagerar. Ta tex stavningsreformen eller avskaffandet av pluralböjning på verb i svenskan, såklart fanns det de som tyckte att det såg jättekonstigt ut att skriva vad istället för hvad och de som tyckte att de gick istället för de gingo var helt bananas och störde läsningen så mycket att de fick ont i huvudet, minst!

På samma sätt reagerade jag när jag började på Språkkonsultprogrammet och fick veta att anglicismer inte var så hett. Jag hade tidigare skrivit mail genomgående men insåg snabbt att mejl eller e-post var att föredra. Det såg jättekonstigt ut och jag våndades varje gång jag skrev eller läste det eftersom jag var ovan. Efter ett tag insåg jag dock att den känslan hade försvunnit och nu tycker jag att mail stör något ofantligt i en text, precis som jag gissar att många som en gång reagerade på vad och gick till slut tänkte om hvad och gingo. Det är ju det här förändring går ut på: alternativ ställs emot varandra och ibland blir det så att den nya varianten får sådant genomslag och håller i sig så länge att vi till slut vänjer oss. Och ibland blir det tvärt om, tex skriver vi sällan jos trots att det har funnits personer som försökt få den stavningen etablerad istället för juice.

Om vi kommer tillbaka till hen så tror och hoppas jag att det är en förändring som kommer hålla i sig och etableras och som till slut känns helt naturlig för oss språkbrukare. För med ordet hen finns den möjligheten eftersom hen faktiskt är ett ord som till form och funktion kan likställas med hon och han, de är identiska i struktur med konsonante h följt av en vokal och därefter konsonanten n. De språkligt inkorrekta eller klumpiga alternativen h*n och hon/han har däremot inte den potentialen då de involverar tecken som vi inte har något ljud för vilket resulterar i att de bara fungerar i skrift och även där blir de problematiska eftersom vi (i alla fall jag) läser genom att ljuda i huvudet. De alternativen kommer alltid vara språkligt klumpiga på ett sätt eller ett annat, hen är däremot klumpigt enbart av anledningen att det är nytt, något som tar slut förr eller senare. Därför tror jag på hen.