I Villervallas facebookgrupp har några smakprov lagts upp från deras vårkollektion och jag som älskar Villervalla blir ännu gladare än vanligt eftersom de har betydligt mer rosa än vad de brukar ha. Min enda invändning mot Villervallas kläder har tidigare varit att de har varit väldigt försiktiga med rosa, just för att det uppfattas så stereotypt av många, men allting blir ju vad man gör det till! Om vi inte vågar ta tag i den rosa färgen och genom vår användning visa att det bara är en färg så kommer vi ju aldrig vinna över könsrollsvurmarna. Det här verkar Villervalla äntligen ha greppat och de skriver själva ”Vi tycker att alla barn är fina i alla färger och att alla har rätt till de färger de har lust att klä sig i. Vi gillar rosa jättemycket och tar in det till våren som en nyhet”. Tummen upp till Villervalla säger jag och jag längtar tills jag kan klä Emil i de här fantastiska kläderna!

När man diskuterar genus och färgval på kläder så är det många som kommer med inlägg om att vuxna män faktiskt har rosa skjortor och pikétröjor på sig. Och ja, det stämmer, det förekommer då och då men jag tycker inte det är ett bevis på att vi på något sätt är färdiga med genusarbetet. För tänk efter: hur ofta ser ni män i rosa t-shirts? Ungefär aldrig skulle jag säga. På skjortor och pikétröjor finns krage och snitt som fortfarande signalerar ”manlighet”.

Jag försökte hitta en rosa t-shirt att ge David i julklapp, men det var nästan helt omöjligt, jag hittade någon enstaka randig men de var inget fina och några med sporttryck på. När jag till slut hittade en fin rosa tröja så var det en tjej i bikini på den. Lite som att man måste kunna säga: ”Nähä, jag är inte alls bög bara för att jag har en rosa tisha på mig, kolla halvnaken tjej!”

Varför är det så jäkla känsligt!? Rosa är bara en färg, snoppen trillar inte av om man bär den. Och om nu många associerar rosa till kvinnlighet (vad nu det innebär), vad gör det, är det farligt på något sätt? Varför kan män bara bära rosa om de könar på något annat sätt med krage, halvnakna tjejer eller sportsymboler? Ser folk verkligen inte längre än så?

Jag blir alldeles matt…

Ikväll var jag på föreläsning med Fanny Ambjörnsson som har undersökt färgen rosa och som berättade om det. Hon sa mycket både klokt och intressant. Det som fastnade mest var när hon berättade om attityder gentemot rosa bland småbarnsföräldrar och barn som hon hade intervjuat.

Hon beskriver attityderna bland barn och föräldrar gentemot rosa kläder och leksaker som att rosa anses vara ”en tjejmarkör” medan alla andra färger är ”potentiella killfärger”. Det som verkligen gör detta problematiskt är att ”det kvinnligt kodade ses som problematiskt och bristfälligt”. Rosa är alltså en tjejfärg och undviks och ogillas av många eftersom att vara kvinnlig ses som svagare och sämre.

Fanny berättade att hon stött på föräldrar som inte använde rosa på sina flickor eftersom de tyckte att det såg larvigt ut. Hon berättade också om föräldrar som när de vid ett unikt tillfälle haft en rosa mössa på sin son filmat det och skrattat eftersom det enligt dem var en fjantig och löjeväckande situation. Många av de barn hon intervjuat kallade rosa för fult och sa att de hatade rosa, det var för prinsessigt och tjejigt. Till och med en pojke som under en period haft rosa som favoritfärg sa så och förnekade till och med att han NÅGONSIN gillat rosa.

Det här är precis varför jag vägrar utesluta rosa när jag klär Emil. I min värld är rosa bara en färg och olika attribut är bara olika attribut. Det finns inget bättre eller sämre, bara olika. Jag tror på vikten av att normalisera användningen av rosa bland pojkar för att försöka motverka bilden av klassiskt kvinnliga egenskaper som något sämre och underordnat. Om Emil utvecklar egenskaper som ödmjukhet, lyhördhet och empati – då kommer jag bli stolt och glad eftersom det är egenskaper jag beundrar. Precis som jag beundrar mod och viljestyrka, egenskaper jag också hoppas att han kommer utveckla. Och blir det något annat av honom, ja, då är han fortfarande fantastisk precis som han är. Och om vi i framtiden får en flicka kommer hon ärva Emils garderob, både den rosa och den blå delen.

Emil i sin vagn.

Idag åkte vi till Mörby och gick på föräldragrupp på BVC. På föräldragruppsträffen fick vi information om kvävning och brännskador vilket var mycket intressant. När träffen var slut vägdes och mättes Emil - han är nu 65 cm lång och väger 7050 gram. En helt lagom stor bebis helt enkelt. Sen åkte jag till universitetet och pluggade i en hel hög med timmar. Resultat: JAG ÄR SKITTRÖTT. Således, det här är ungefär vad jag orkar prestera i bloggväg ikväll.

Imorgon har jag lektion på förmiddagen, sedan är planen att fika och hänga med fina Sofia och på kvällen åka in till stan och lyssna på föreläsningen ”Rosa – den farliga färgen” med Fanny Ambjörnsson.

I många diskussioner förminskas genus ofta till att handla om kläder, färger och former och allt det där, särskilt färgen rosa brukar vara central. Men det blir ju så fel, för genus handlar ju om så otroligt mycket mer än om huruvida pojkar får ha rosa på sig eller inte. Något som ofta glöms bort är att det är otroligt viktigt att som förälder vara en förebild och faktiskt leva som man lär. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Här försöker vi göra så gott vi kan, men det är inte lika lätt att ändra på sig själv och sina beteendemönster som det är att klä på barnen vissa kläder. Framförallt inte när man hamnar i nya och stressande situationer, vilket det är att bilda familj. När allt annat är kaos är det lätt att luta sig tillbaka på tryggheten i rutiner man kan och på slentrian bara fortsätta eftersom det funkar på så sätt att man får mat på bordet och har rena kläder att sätta på sig. Men vill man uppfostra barn till barn och inte kön måste man våga utmana och bryta även den här typen av mönster.

Att David är föräldraledig så pass tidigt känner jag är väldigt viktigt för jämställdheten i vår relation och vad vi lär Emil om hur världen kan se ut. Vi försöker också dela så gott vi kan på hemarbetet. Just nu är David och Emil iväg och handlar medan jag är hemma och städar. Häromkvällen lagade David middag och ikväll gissar jag att det är min tur. Sen har det även blivit så att David är huvudansvarig för tvätten. Han tvättar oftast och han är den som håller koll på att ny tvättid bokas. Många gånger har jag sagt till honom i panik att vi måste tvätta snart för nu är alla rena kläder slut, då förklarar han lugnt att vi har tvättid om bara några dagar och att han fixar.

Så på hemmafronten vill jag påstå att vi har kommit ganska långt, vi delar inte bara på genomförandet utan även på ansvaret (annars är det en typisk kvinnofälla att ta fullt ansvar för planerandet och tvingas delegera och styra och hålla koll*). Däremot är det fortfarande oftast David som fixar det tunga arbetet med att måla, såga lister och borra. Det är fan pinsamt och det handlar bara om övning, jag kan också om jag bara vill och här behöver vi bättra oss. Jag behöver bli bättre på att göra och David behöver bli bättre på att lämna över ansvar till mig!

*Boktips: Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten

Nystädat, eller, inte lika stökigt som innan i alla fall.

Häromdagen hade jag blått på min son, inget konstigt tycker nog de flesta. Jag håller med, färg är fint, både blått och rosa är något jag har diskuterat tidigare.

Vad som gör detta värt att blogga om är det faktum att det är en ljusblå body med puffärmar och blommönster. Köpt på ”tjejavdelningen”. Och bortsett från att jag tycke att det är fjantigt att dela in barnkläder efter kön oavsett så är det ändå en bra representation av dåliga stereotyper och således effektiva att använda som en exempel i en diskussion.

Jag hittade alltså blått på tjejsidan, visserligen med förmildrande omständigheter i form av blommor och puffärmar, men ändå – blått. Och det är inget konstigt. Men hur ofta hittar man egentligen rosa på killsidan? Jag vill säga aldrig, för det är min upplevelse, inte ens maskerat med häftiga tryck eller någon annan på samma sätt förmildrande omständighet.

Detta är för mig ett tydligt och enkelt exempel på en allt för utbredd snedvridenhet i samhället. Mannen som norm och kvinnan som komplement. Det är okej för en tjej att korsa över och ta del av den manliga sfären eftersom hon då tar sig uppåt. Men för en kille att göra tvärtom signalerar mycket tydligare förlust; att adoptera tjejiga färger och egenskaper är mycket mer att byta ner sig än tvärt om. Tänk själva, pojkflickor har mycket lättare att bli accepterade än killar som dras åt det tjejiga. På samma sätt anses tjejer dominanta och skräniga i klassrum om de tar upp hälften av talutrymmet medan pojkar som dominerar långt över hälften anses agera helt normalt.

Jag tycker att det är sorgligt. Och patetiskt. Och så oroligt stort. Hur gör man egentligen för att motverka den här typen av mönster? Hur gör man för att skapa en bättre framtid för sina barn? Att klä sina barn i normöverskridande kläder är, om än en åtgärd, fortfarande en väldigt, väldigt liten sådan. Men sen då?

Läs mer om mina tankar kring genus och jämställdhet.

Idag gör jag och Emil universitetet igen, eller, jag pluggar och han rekordsover i sin vagn. David är hemma och sågar, slipar och gör annat manligt. Jag har precis ätit lunch, jättegod spenatsoppa med gott bröd. Visst är det helt fantastiskt att man kan få en lunch för 36 kronor? Krävs dock laddat kårkort för att få det priset men ordinariepris (40 kronor) är snorbilligt det med. Det har sina fördelar att vara student. Dessutom ingår kaffe på maten!

Emil sover fint i sin rosa lilla värld (ja, jag har kollat, snoppen har inte trillat av än).