Många som är tveksamma till pronomenet hen tar upp det faktum att det är ovant att använda, det stör läsningen och känns bara jättekonstigt att säga.

Och vet ni vad, jag håller helt med!

Alla förändringar och nya grejer kommer med den här utmaningen, språkliga förändringar och alla andra. När min syster föddes fick hon namnet Anna, idag har hon bytt namn och det finns väl ingen levande som kallar henne något annat än Annie. Jag tyckte det var konstigt och stod emot länge men till slut vande jag mig och nu ÄR hon Annie, att tilltala henne som Anna idag skulle kännas urlöjligt.

På samma sätt är det med nya ord, som hen. Det känns konstigt att läsa, att skriva och framförallt att säga.

Jag har sen länge vant mig vid att använda det i text, det kommer naturligt när jag skriver. Inte heller reagerar jag på det när jag läser, eller, jo, jag reagerar på det men det är enbart på ett positivt sätt eftersom jag blir glad varje gång jag ser det användas.

Men att säga det, att faktiskt artikulera ordet, det är svårare, och jag tror inte att jag är ensam om att uppleva att det är så. När vi skriver har vi en helt annan kognitiv process än när vi talar, det är mer planerat och genomtänkt och på det stora hela gör vi när vi skriver genomtänkta val. Tal kan också vara planerat men styrs av vana på ett helt annat sätt, och tal går ju inte att revidera i efterhand men råkar en skriva han i en text är det lätt att gå tillbaka och ändra till hen istället.

Därför övar jag. Jag gör flera gånger om dagen medvetna val och byter ut han eller hon mot hen för att få bort den konstiga känslan och ge hjärnan en chans att komma ikapp i utvecklingen. Förhoppningen är att det ska kännas naturligt att säga hen när det passar, precis som det numer känns naturligt att kalla min syster Annie istället för Anna. Det kommer ta lite tid, precis som namnbytet gjorde, men en dag sitter det där!

Ett sätt jag övar på är att byta ut han eller hon mot hen när jag sjunger för Emil. Till exempel: En elefant balanserade, på en liten liten spindeltrå-åd. Det tyckte hen var så intressant, så hen gick och hämtade en annan elefant.

Läs gärna mer om mina tankar kring ordet hen!

Jag går som ni kanske vet Språkkonsultprogrammet på Stockholms universitet i kull 16. Kull 17 som går två år efter min klass har en blogg där de bloggar om språk i allmänhet och utbildningen i synnerhet och jag läser med glädje.

Nu i advent har de en adventskalender där de postar allas våra favoritsärskrivningar i bildform. Fantastiskt roligt! Jag ser med spänning framemot när illustrationen av min favorit kommer: brun hårig sjuk sköterska. Vilken särskrivning tycker du är lustigast?

Lady Dahmer skriver ofta mycket klokt om många olika saker. Idag tar hon upp mina två favoritämnen: språk och feminism. Hon skriver om HEN och att vi faktiskt pratar svenska i Sverige, om någon nu skulle ha missat det, och att argumentet att hen betyder höna på engelska således har noll relevans när vi pratar om det svenska språket i Sverige!

Ett av de roligare (och dummaste) argumenten mot hen är det betyder nåt annat på ett helt annat språk än svenska. ”Mina barn är inga höns!” ropar förargade familjelivsmorsor. Nej, och på restaurangen jobbar inga kukar heller.

Läs inlägget här!

<![CDATA[Min utbildning börjar ju så smått närma sig upploppet. Jag är inne på termin fem av sex och det är tio månader kvar till examen men med tanke på hur snabbt det har gått hittils gissar jag att tiden som är kvar kommer kännas ungefär som en fis i rymden.

Att slutet på min utbilding närmar sig betyder ju också att en annan början närmar sig. Början på resten av livet som det så vackert heter. Med den början så kommer jobbstressen som ett brev på posten.

Får jag något jobb? Måste jag frilansa? Kan jag frilansa eller kommer jag få leva på knäckebröd?

Helst av allt vill jag bli anställd. Jag vill ha en trygg kommunikatörstjänst på ett företag eller en kommun med lite roligt skrivande och inte nån jävla trycksaksproduktion om jag får välja. Men det är inte så lätt att hitta. Visst finns det informatörs- och kommunikatörstjänster att söka men i princip samtliga kräver kunskap i InDesign/Photoshop/någotanantjävlaskitprogramjagintegillar, något som inte direkt gör mig optimistisk.

MEN, häromdagen hittade jag en tjänst som var precis en sådan jag hade sökt om jag var klar. Det var en informatörstjänst med fokus på skrivande och muntlig information på kommunala informationsmöten. Och alltså, om det är något jag gillar mer än att skriva så är det ju att prata och möta människor. Men, till problemet: jag vill inte bo någon annanstans än Skåne eller Stockholm. Jag behöver familj i närheten, det är så svår att ha barn utan någon form av socialt kontaktnät. Dessutom är det tråkigt. Och ska vi tvunget flytta någon annanstans så får det fanimej inte vara längre upp än Stockholm - jag tänjer redan på mina principer genom att jag bor här.

Så var tror ni att tjänsten är?

K I R U N A.

Så långt norrut man kommer. Norraste jävla Norrland. Och då spelar det ingen roll att min faster bor där eller att tjänsten är sådär perfekt som den är, för jag flyttar inte till ett ställe där det är vinter och mörkt ca 11,5 månader om året! Dessutom spelar det i Kiruna ingen roll hur mycket jag gillar att prata för inte fan kommer någon förstå mig och min fina skånska.

Så. Jävla. Irriterande.

]]>